Svarslös
Sitter och försöker förstå vad det är som gör att vissa extremt för tidigt födda barn överlever, men inte andra.
463 g och 13.5 cm var lilla Claras mått när hon föddes, vår Alice vägde 770 g och var 38 cm lång. Alice var nästan i vecka 24 och Clara hade kommit in i den veckan enligt artikeln jag läste, kanske gjorde det att hon var starkare och att hennes små lungor klarade av behandlingen, vilket våran lilla flicka inte gjorde. Eller så var det nåt helt annat. Kanske fick Clara eller hennes mamma någon medicin som vi inte fick, kanske hade de helt enkelt bara mer tur än vi.
Jag såg bilden på löpsedeln när vi var på Konsum igår, och det var som att jag drogs till den utan att jag egentligen ville läsa vad som stod där. D och jag pratade om den på vägen hem, sen sökte jag upp artikeln på Aftonbladets hemsida och läste den, och vi pratade lite till.
Varje gång jag hittar en artikel om vad de brukar kalla "mirakelbebisar" så måste jag läsa den, fast det gör ont. Varför överlevde de barnen men inte min Alice, tänker jag, och sen mår jag dåligt av både saknad och skam. kanske hoppas jag att det ska finnas nån upplysning i artiklarna, ett enda faktum som förklarar vad det var som var skillnaden mellan hennes död och deras överlevnad.
Men ingen har hittat några svar ännu, varken sjukhuspersonalen eller D och jag. Och vi kommer nog aldrig att få några heller, och det är det som gör mest ont förutom saknaden.
Här är artikeln:
/L
463 g och 13.5 cm var lilla Claras mått när hon föddes, vår Alice vägde 770 g och var 38 cm lång. Alice var nästan i vecka 24 och Clara hade kommit in i den veckan enligt artikeln jag läste, kanske gjorde det att hon var starkare och att hennes små lungor klarade av behandlingen, vilket våran lilla flicka inte gjorde. Eller så var det nåt helt annat. Kanske fick Clara eller hennes mamma någon medicin som vi inte fick, kanske hade de helt enkelt bara mer tur än vi.
Jag såg bilden på löpsedeln när vi var på Konsum igår, och det var som att jag drogs till den utan att jag egentligen ville läsa vad som stod där. D och jag pratade om den på vägen hem, sen sökte jag upp artikeln på Aftonbladets hemsida och läste den, och vi pratade lite till.
Varje gång jag hittar en artikel om vad de brukar kalla "mirakelbebisar" så måste jag läsa den, fast det gör ont. Varför överlevde de barnen men inte min Alice, tänker jag, och sen mår jag dåligt av både saknad och skam. kanske hoppas jag att det ska finnas nån upplysning i artiklarna, ett enda faktum som förklarar vad det var som var skillnaden mellan hennes död och deras överlevnad.
Men ingen har hittat några svar ännu, varken sjukhuspersonalen eller D och jag. Och vi kommer nog aldrig att få några heller, och det är det som gör mest ont förutom saknaden.
Här är artikeln:
/L
Kommentarer
Postat av: Fredrik
Hej Lina
Hittade till din blogg genom Facebook. Tack för att du orkar dela med dig av dina tankar och din sorg. Jag känner igen mycket av det du skriver om. Vi har en son som dog i magen helt oförklarligt i v 41. Det är snart tre år sedan, men han finns med mig lika starkt varje dag. Alltid lika älskad, alltid lika saknad.
Jag hoppas att ni finner styrka och tröst hos varandra.
Varma hälsningar från en pappa till en mamma
/Fredrik
Trackback
