Det händer inte så mycket

Först var D förkyld, sen blev jag förkyld, och ovanpå det kom mitt graviditetsillamående som ett brev på posten med att vi gick in i vecka 7.

Tillvaron är inte direkt spännande, som ni förstår. Jag ligger i soffan och försöker plugga, och om jag har tur har jag en spinnande katt bredvid mig som sällskap.

/L

Livet är orättvist




Dagen innan jag fick reda på att jag är gravid igen pep det till i min mobil. Det var ett SMS från min kära vän, som berättade att hon och hennes man väntade barn.

Vi skulle föda ungefär samtidigt, om allt gick som det var tänkt.

I morse pep det till i min mobil igen. Mina vänner har förlorat sitt barn i ett tidigt missfall.

Det är för djävligt.

/L

Bilder från Köpenhamn

Det stod fina elefanter lite varstans, som en del i Elephant Parade 2011 (ett projekt för att samla in pengar till räddningsinsatser för den asisatiska elefanten). Den här heter Poetry och stod vid Vor Frue Plads.




Vid min andra svägerskas gamla skola (där hon doktorerade) hittade vi den här statyn:


Och den här:






På en annan gata dök det plötsligt ner en fin gul säl på en husvägg,


och jag hittade en riktigt häftig stödstolpe till ett räcke.



Och så tog jag en massa kort på Den Røde Plads.

Den ligger precis utanför huset där E och K bor, och ska bli en del av en stor park som heter Superkilen.
















Den Røde Plads är tänkt att bli en samlingsplats för marknad, kultur och sport, och övergår i det svarta området vid Mimers Plads som ska vara som ett "offentligt vardagsrum" eller en stor innergård med grillplatser, bord och bänkar där folk kan ha picknick eller spela backgammon eller schack. Den svarta platsen övergår i den Grønne Park,som också är tänkt för sport och picknick, med hockeyrink, basketplan, fotbollsplan och grönytor.

Varje plats ska också ha träd och växter från många andra delar av världen, och "gatumöbler" som kopierats från 57 länder. Cykelställen på bilden ovanför är t.ex från Finland, på Mimers Plads ska det finnas en marrockansk springbrunn, och några andra saker som ska byggas är ett utegym från Turkiet och gungor från Indonesien.

Jag tror det kan bli riktigt coolt. Det ska bli kul att se hur långt de kommit nästa gång vi kommer ner till Köpenhamn!

/L

Mardrömmar (#oslo #utoya)

Min första tanke igår var: visst är väl min syster och hennes sambo fortfarande i Sverige? Efter att ha ringt till både Ms och våra föräldrars telefoner utan att ha fått svar (jag trodde att M och D var med dem på familjens fäbod) hann jag med att bli rätt nevös innan mamma ringde tillbaka och sa att hon och min far just hört nyheten på radio, och att syster med sambo var hos hans släkt i Hälsingland.

När jag sedan pratat med lillasyster kunde jag andas ut igen. De bor i Oslo centrum, ca tio minuter från bombplatsen, och om jag har förstått det rätt ligger Ds jobb på samma gata, så där på Brasserie Hansken hade de nog känt av explosionen. Det är så otäckt, och jag är så glad att de är i säkerhet.

Nu i morse, när jag läst i vår lokala papperstidning att 17 personer bekräftats döda och sedan pratade med min D som sa att dödstalet stigit till över 80 allteftersom räddningspersonalen hittar fler kroppar ute på Utøya var det andra känslor som tog över.

Så många döda, helt utan orsak. Så många unga liv som släckts, och de flesta dog dessutom förmodligen skräckslagna och chockade. Så många föräldrar som nu tvingas begrava sina barn.

Det är så fruktansvärt hemskt och sorgligt, och mitt hjärta är tungt för alla de sönderslitna familjer som vaknat upp till ett nytt och sämre Norge idag. Och jag är rädd för att det ska hända här också, att nästa galning med en bomb inte schabblar, utan faktiskt lyckas spränga en gata eller ett hus fullt med folk, eller går bärsärkagång med maskingevär i ett köpcentrum, på en konsert eller på ett offentligt möte.

Världen är en osäker plats.

/L

Det bidde en t-shirt

Klockan ær 19.25 och jag ær inte på Parken i Køpenhamn och væntar på att Pet Shop Boys (som ær førband till Take That) på deras turné ska børja spela.
Det ær ingen annan heller. På bussen ut till arenan fick vi høra att konserten ær instælld pga att Robbie Williams blivit matførgiftad. Konserten ær instølld, och det blir heller ingen ersættningsspelning.
Det hær hade jag INTE væntat mig. Visst var jag nervøs før att jag inte skulle komma in, men att det skulle stællas in hade jag inte ens tønkt på. De har spelat alla datum hittills, och den førsta planerade konserten hær i Køpenhamn kørdes igår och gjorde succé (iaf enligt danska tidningar).
Jag ær SÅ besviken. Tur att jag inte ær 15 år længre, før då hade jag suttit hær och storgråtit.
Min 30-årspresent krympte som klæderna i den gamla sagan - från en rock till en tumme, eller snarare från en konsert  till en turné t-shirt. Vi var førbi arenan tidigare idag (det var køer redan då) och jag passade på att køpa en i ett av de två tælt som sålde officiella trøjor, flaggor och lite annat. Det ær en vældigt fin trøja och jag ær nøjd med den, men det ær ju inte riktigt samma sak som att se mina tonårsidoler live...
/L

Vad jag gör

Syr lite framför CSI eller podradio, läser, gosar med katten, dricker te, äter glass.
Ungefär så. :)
/L

Det finns bebisar, och så finns det bebisar

Och det finns hopp! Hopp för att jag skall kunna umgås med vänners och syskons barn utan att det gör mer ont än det är roligt och mysigt.

Igår spelade vi Dominion här hemma igen, och förutom D, jag själv och "bror M" hade vi E, M och deras lille son på besök. Vi satt här i köket i värmen (trots att fläkten stod på full styrka var det riktigt svettigt), åt en massa jordgubbar (alla gästerna hade bär med sig) och spelade parti efter parti. Lille kotten satt eller låg hos sin mor eller far, eller så låg han i sin mjuklift och gurglade för sig själv. Fast det var så varm verkade han ganska nöjd med tillvaron.

Och hur kändes det då, att ha en bebis i vår lägenhet? Det kändes bra! Inga tårar, ingen mer avundsjuka än den jag kände innan Alice lämnade oss (d.v.s. när jag fortfarande tog för givet att jag själv skulle få levande, friska barn). Både D och jag gullade lite med kotten, och han var så söt när han log att det snarare var svårt att INTE titta på honom.

Det bådar gott inför framtida tillskott i familjerna runt omkring oss. :)

/L

Jag har ingen lust

till att plugga, fast jag bara har två texter och ca 370 sidor kvar på mina två läskurser.

till att träna, fast kroppen säger åt mig att jag borde.

till att gå ut, fastän det är strålande väder ute (igår var jag iaf i skolan, gjorde några ärenden och var med D till graven).

till att laga vettig mat - det blir bara rester till lunch och i går åt jag ägg och mackor till middag.

till att egentligen göra något annat än att äta choklad, sova och se på tv-serier.

Fram tills den 10:e, dit jag längtar så att det nästan gör ont.

Jag vill veta om jag får vara gravid i år, eller om jag kan plugga i höst (på informationen av  masteruppsatsen igår presenterades ett jättespännade forskningsprojekt som vi kan skriva uppsats inom. Det har fyra platser.)

Men, förhoppningsvis känns det lite bättre när jag tentat av läskurserna, vilket jag hoppas få göra nästa vecka. Då kan jag stressa av lite och börja träna igen (jo, jag vet att det är en konstig prioritering och att jag borde träna för att jag är stressad, istället för att inte träna för att det känns som att jag inte har tid), och sy, och läsa, och baka, och bjuda hem vänner på spelkväll.

Efter de muntliga tentorna har jag delar av hemtentan som inte blev klar vid begravningen att skriva och lämna in.

Och sen, sen är det sommarlov. Och även om D ska börja jobba i juni, och går på helgschema hela sommaren, så kommer han att vara ledig tre vardagar i veckan, så vi har massor av tid till att hitta på saker här i stan. Att åka någonstans tillsammans kan bli lite knepigt, men jag kan ju åka till mamma och pappas fäbod med dem, och hälsa på svärmor när Ds syskon med respektive är där även om inte han följer med.

/L

JA!

Det låg en kallelse i posten idag.
Telefontid med dr Annika den 10:e juni.

/L

Den långa, långa listan - första delen

Jag har lovat en annan änglamamma att göra en lista på de prover som tagits på mig hittills i fösröken att ta reda på varför mina barn föddes alldeles för tidigt.

Det är en lista jag har tänkt på ganska länge - att samla alla orsaker till spädbarnsdöd som jag har hört talas
om på samma ställe.

Jag har ju ingen medicinsk utbildning, så jag kan bara gå på det jag fått berättat för mig av läkare och det jag själv lyckats läsa mig till på nätet.

Det blir inga länkar den här gången, orkar inte leta reda på alla mina källor.

Orsaker till för tidig födsel
(Eftersom jag vägrar att använda "ordet som börjar på m", så menar jag med det alla födslar innan vecka 37. Barn födda i v 32-29 räknas som mycket för tidigt födda, och före vecka 29 som extremt prematura).
*Infektioner - GBS, Toxoplasmos, Listeria, urininfektion.
*Fel på sköldkörteln
*Hughes APS eller antifosfolipidsyndrom
*Fel på blodets förmåga att koagulera.
*Moderkaksavlossning, "ablatio placentae" eller bara "ablatio".
*Missildningar på livmodern, eller Uterus anomali
*Svag livmoderhals , eller cervixincufficiens
*För tidig vattenavgång (kan beror på bl.a. infektion)

Det var de orsaker jag kan komma på som utretts och testats för i mitt fall, nästa gång tänkte jag lista orsaker intraneuturin fosterdöd, dvs att barn dör i magen.

Inte någon uppmuntrande läsning, men kanske upplysande.
/L

Get your head out the library, get the curage of the cavalry

I förrgår fick ännu en av våra vänner sitt första barn, och jag reagerar som vanligt inte så som jag borde, och som jag vill. Jag blir inte glad, bara sorgsen och avundsjuk, och jag är så TRÖTT på det. Det är inte jag, det är inte den person jag var innan Alice dog, och inte den person och vän jag vill vara. Jag kunde knappt titta på fotot jag fick i mobilen, men jag klarade i all fall av att skicka ett grattis-sms tillbaka, och gratta via Facebook. 

Någon kväll nu i veckan är det också tänkt att vi för andra gången ska träffa våra andra vänners lille son (vi såg honom häromdan på ICA då han satt i sele på sin pappas bröst, men då sov han).
Hans present är färdig och står inslagen i hallen.

Det är jättenervöst, och jag går igenom en massa scenarion i huvudet. Jag vill ju att det ska bli så normalt som möjligt, och jag vill inte gråta.

Jag VILL INTE att det ska vara jobbigt att träffa våra fina vänners efterlängtade barn. Jag vill vara den person jag var innan Alice dog, hon som älskade att träffa bebisar och småbarn (även om det högg lite i hennes barnlängtan-nerv varje gång). Jag vill vara riktigt glad för vännernas skull, speciellt som de varit så fina och omtänksamma med oss och inte velat, som pappan i familjen uttryckte det en gång "stoppa upp en bebis i näsan på oss" (eller deras graviditet, för den delen), utan frågat hur vi har det, hur det känns, vad de kan göra för att vi ska kunna umgås med dem på ett så normalt sätt som möjligt. Och som längtat efter att bli föräldrar, och så uppenbart är så lyckliga över att nu får vara det (och bra på det). Jag VILL INTE vara avundsjuk på folk jag tycker om!

För hur blir det då att träffa Ds blivande syskonbarn som är beräknad till november? Det barnet kan ju dessutom ha hans släktdrag och likna våra barn ganska mycket, blir det ännu jobbigare då? Även denna lilla dansk/svenska bebis är otroligt efterlängtad och kommer att vara otroligt älskad, och jag ÄR glad för E & Ks skull. Jag vet ju att de har väntat och kämpat så länge för att den här drömmen ska gå i uppfyllelse.

Rubriken är från "Underground Machine", en Take That-låt som jag lyssnar mycket på.
Jag försöker ha det som ett mantra: Ta huvudet (eller ta dig ut ur) ur biblioteket
(som i böckerna, eller tv-serierna, eller dataspelet, eller vilken annan fiktiv värld det råkar vara som jag flyr verkligheten i just för tillfället) och var modig som kavalleristerna.
Nog för att jag tycker att den referensen är lite konstig - jag förstår dess historiska bakgrund, men nog fan måste fotsoldaterna ha mer mod än officerarna på sina hästar, med sin utbildning och dyra utrustning? Så egentligen vill jag väl att raden ska gå så här: Get your head out the library, get the courage of the infantry.

Men, det är ändå ett jäkligt bra och passande citat för vart jag befinner mig just nu.
Jag kämpar med avundsjukan, hopplösheten och att det inte känns som att jag egentligen vet ett jota mer nu om framtiden än jag gjorde innan hydrosonografin. Och jag biter ihop och försöker att inte låta påminnelserna om att jag inte får vara förälder på det sätt som jag borde ha fått påverka mig mer än nödvändigt. Och försöker att inte bara tänka på hur jag och D har det, utan hur andra reagerar på att vi är ledsna. Det finns ett inslag av själviskhet i sorg som jag tror är nödvändigt i början, men som gärna hänger med lite för länge och kan skade dem runtomkring. Det kämpar jag också med.

/L

Hjälpen dröjer

Ringde till Specialistmödravården idag för att höra om jag har fått någon tid bokad med min läkare nu efter undersökningen jag var på i måndags. Vi vill ju träffa henne innan vi känner att vi kan bestämma oss för hur vi ska gå vidare, och jag antar att hon har tänkt att följa upp mitt fall också.

Men, som jag misstänkte (och förmodligen åtminstone delvis därför att de är alldeles överhopade med jobb) fanns det inte någon sådan tid inbokad redan, och de närmaste två veckornas schema var fullspikat. De skulle försöka klämma in mig på ett besök eller en telefontid, men tyckte att jag skulle ringa igen om två veckor.

Alltså = ännu längre väntan. 

Jag känner inte att jag och D på egen hand kan bestämma att vi ska försöka få biologiska barn igen, och det gör inte han heller. Vi behöver få diskutera resultatet av hydrosonografin, få veta om det är lönt att göra andra typer av undersökningar eller ta andra prover, och få löfte om cerklage igen oavsett vilka andra fel som de kan hitta. Och en plan för hur en sådan graviditet ser ut - hur mycket vila jag ska ha, hur täta undersökningarna blir, om jag ska ligga på sjukhus och i sådana fal när, när jag ska börja gå hos specialistmödravården istället för en vanlig barnmorska. Och vilken sorts cerklage är det som gäller? Det vanligaste, som klipps upp vid ungefär vecka 37, eller ett abdominellt som sitter kvar permanent och kräver kejsarsnitt? Det abdominella har jag läst ska vara säkrare (alltså leda till fler friska fullgångna barn), men det för ju med sig mer risker för infektioner och sånt i och med att det sitter i kroppen och kräver snitt.

För det är ju så, att om vi bara försöker igen utan någon plan för hur vi ska kunna försöka förhindra att även vårt fjärde barn föds för tidigt, då kommer det barnet också att dö. Och med det vi vet nu, och det vi gått igenom de senaste två åren, så måste vi ge nästa barn bästa möjliga chanser att klara sig över vecka 23+6. Det måste få stanna kvar i magen till minst vecka 28 (dvs en hel månad längre än Alice, två månader längre än Eskil och Max), helst till vecka 32 och längre. För naturligtvis vill vi helst att barnet inte bara skall överleva, utan också ha så stora chanser att födas frisk som det bara är möjligt. Och om det skulle bli två barn igen - då måste vi verkligen ha en bra plan (som jag misstänker skulle handla om att ligga still så mycket som möjligt fram till vecka 37).

Vi vet helt enkelt fortfarande alldeles för lite, och det är otroligt frustrerande!


/L

Dagen H (som i hydrosonografi)

Måndag 9 maj.

Kontraströntgen.

Reproduktionscentrum.

Förhoppningsvis får vi svar på några viktiga frågor, och kan sluta hålla andan och istället göra upp en plan för hur vi ska försöka skaffa nästa barn. Planera inför framtiden och leva livet, inte bara vänta på att det ska börja.

Jag är något alldeles överdjävligt nervös!

/L


En massa vardagslyx

Vi var hemma i Dalarna över påsk (det känns fortfarande lite som hemma, men jag har bott hemifrån så länge nu att det mest känns som att åka bort) och jag passade på att handla upp resten av mitt presentkort (som jag fick i födelsedagspresent 2010) på Slaggatan 10. Det är för övrigt ett tips om ni kommer till Falun någon gång - gå dit och spana på deras sortiment av te, choklad och tillbehör! Det blev tre sorters mörk choklad - en ren 85 % rätvisemärkt sort, en ekologisk med havssalt och "nibs" gjord på bara Arribabönor, och en mörk choklad med smak av apelsinblommor.   



Och så köpte jag ett par skedar att ha i två av mina många teburkar, de var så fina och billiga (15 kr styck).




Innan vi åkte upp kom mitt senaste Tradera-köp med posten. Precis såna här kannor drack vi te ur i Marrakesh, och även om den antagligen blev dyrare här så tyckte jag att den var värd de 101 kr jag betalade med porto. Dels är den ju så fin, och dels är den smidigare än mina andra tekannor eftersom den har en tunn och böjd pip, vilket gör det lättare att hälla teet i en tunn ståle ner i glaset så att det blidas skum på det. Varför man gör så vet jag faktiskt inte, men det är sed i de länder där mint-te dricks, i alla fall.

Och så blev både jag och D alldeles överrösta med presenter från alla håll och kanter! Den fina te-burken här under fick jag av vännen Petra när vi var hemma hos dem och grillade på lördagen, tillsammans med två smarta tesilar.

(Kycklingen är en av våra vinster i en presentlek som vi lekte hos mamma och pappa med dem, min syster och hennes sambo). Jag tycker att den är jättesöt, så den får stå framme fastän påsken är över.


Nej, "detta är inte en pipa", utan en av tesilarna. Ja, jag har läst lite för mycket teori på sistone (utan att ha någon att diskutera den med, eftersom jag sitter hemma själv och pluggar) och någonstans bland sidorna dök en hänvisning till Magrittes målning upp. Lite likt är det väl, ändå?


Nåväl...

De här tupparna vann vi också i den där leken, i paketen som mamma köpt och pappa slagit in. Vi brukar leka den på jul hos svärmor, men då köper alla två paket var. Den går till så här: vi lägger alla paketen i mitten av bordet och börjar kasta tärning. En etta eller sexa ger ett paket, och vi går varvet runt tills alla är slut. Då sätts en timer på valfri tid och vi börjar slå tärningarna igen, fast nu får vi ta paket av varandra. När klockan tillslut ringer så får varje person behålla det han/hon har framför sig. Och det blev rätt jämt till slut, ingen blev helt utan paket, och varje par fick minst en gul kyckling eller en tupp, och några femman-lotter.

Ny påsktradition i släkten, kanske?

Syster min och "svåger D" (jag försöker att hitta på sätt att skilja släkt och vänner åt när deras namn börjar på samma bokstav) var i Prag precis innan de kom till Dalarna, och hade med sig godis till oss. D fick Toblerone (som han älskar), och jag Taveners kolor. Mums! Deras Fruit Drops går att få tag på i vanliga affärer ibland, och de är ju också så himla goda. Jag var kanske en konstig unge, men jag har alltid gillat hårda godisar mer än mjuka.


Mer godsaker ser det ut att finnas i den här kokboken som vi fick av mamma (en i samma serie om soppor fick vi tidigare i år). Jag är inne i en "prova-nya-maträtter-varje-vecka-period" just nu, så det passar bra.


Och i mammas bokhylla upptäckte jag del ett och två i Hemmets handarbetslexikon (hon sa att hon inte navände dem, så de fick följa med mig hem), som Maria på Sett & Sytt rekommenderade på senaste syjuntan på Kalmar Nation. Det är tjugo band totalt, så nu blir det till att börja leta lite extra på loppisarna under våren. De är fullspäckade med information och inspiration om textila hantverk.



En massa presenter, trevligt umgänge med släkt och vänner, mängder med mat, fantastiskt vårväder, och gratis choklad - det är vardagslyx det.

/L

Frisyren

Ny årstid, ny frisyr. Jag visade upp den här bilden på Robyn för min frisör:


Här är resultatet:


Vi såg delar av konserten och hela dokumentären som sändes om Robyn på SVT förra veckan, och jag blev så inspirerad av hennes coola stil. "Det är ju vår nu, så det är bara skönt att bli av med lite hår, och om det blir dåligt växer det ju snart ut igen", tänkte jag. Men, det blev ju riktigt bra den här gången också! Tror att jag har hittat ett ställe som jag alltid kan gå till när jag behöver klippas. Jag har haft olika frisörer varje gång än så länge, men de är ju duktiga allihop, så det kvittar vem det är som håller i saxen/rakapparaten.

/L

Vårens växtlighet

Nu känns det verkligen som att det är vår både inne och ute. Det två centimeter tjocka gruslagret på vägarna håller på att tvättas och sopas bort, vid vårt närmaste Lidl växter det tussilago, och vi har äntligen kommit igång med sådden som förhoppningsvis både ska göra balkongen lite mysigare att vistas på i sommar, och ge oss lite grönsaker och örter till matlagningen.

Först bara måste jag visa det här:

Japp, det där är en grodd som växer upp ur vårt handfat! Hur den kommit dit har jag ingen aning om, och vad den säger om våra och den tidigare hyresgästens städvanor vill jag helst inte tänka på. Vi tog ju över lägenheten i mer eller mindre ostädat skick och har bott här i sju månader - hur länge hade handfatet fått vara ostädat för att den där svarta sörjan skulle bildas?! Nu har vi i alla fall hällt kokande vatten genom öppningen, och jag har städat hela handfatet mer nogrannt än vanligt. Och jag lär ju inte fuska under handfatet i fortsättningen.....

D tog upp grodden för att se hur lång den var, och jag kunde ju inte låta bli att fota den, eftersom jag faktiskt ändå tyckte att den var ganska fin.


Vi har haft oväntad växtlighet i ett annat hörn av lägenheten också, fast av det trevligare slaget.

Häromdagen hade en av våra gröna krukväxter helt plötsligt blommat. Jag har sett den här sorten få skott förut, men inte de här vackra orkideeliknande blommorna. Det fick mig att tänka på att de flesta av våra vanliga krukväxter ju faktiskt är ganska exotiska, det är ju därför vi odlar dem inomhus i kruka. Det är ju egentligen rätt så häftigt att jag kan ha växter från andra sidan jordklotet i mitt vardagsrum.


Så här ser växten ut nu när blomman vissnat och skottet växt till sig. Och Tösen, när hon ligger på sin hylla på balkongen och slöar i vårvärmen.


I köket har calamondinen vi fick av E & E när vi gifte oss för snart tre år sedan blommat och fått frukt.  Tyvärr är den här sortens citrus alldeles för bitter för att äta, men den är vacker, och blommorna luktar himmelskt! Plus att jag är lite stolt över att den fortfarande klarar sig så pass bra hemma hos oss fastän den ska vara ganska krävande.


Smörgåskrassen är också på väg upp, och i växthuset och amplarna på balkongen börjar det gro. Vi har satt aubergin, små gula squash, två sorters chili, tomater, ruccola, plocksallat, spenat, rosmarin, basilika, lavender, gräslök och temynta. Jag hoppas på att den sista ska visa sig vara av samma sort som jag använder till mitt marockanska mint-te, men om inte har den i alla fall vackra blommor.

Vi behöver verkligen lite mer mattor och möbler på balkongen för att göra den mysig och användbar för både katt och människor! Första ska vi bara köpa ett kattnät, så att Tösen inte riskerar att ramla ut genom skjutfönstren.

/L


Det parallella livet

I helgen hade UNT ett reportage från staden Pripjat, i "den förbjudna zonen" runt Tjernobyl i Ukraina (länken går till en halvdålig Wikipedia-artikel, men det var det bästa jag hittade), och jag blev helt fascinerad av bilderna därifrån.

Dels för att det påminner mig om Pompeji och Herculaneum på så vis att Pripjat är fruset i tiden. Staden evakuerades utan förvarning och med löfte om att alla skulle få komma tillbaka hem om bara några dagar. Så precis som i de antika romerska städerna är de flesta hus kvar så som de såg ut den dagen. Ägodelar och husdjur lämnades kvar, folk uppmanades att bara med sig viktiga papper som id-handlingar, några få personliga tillhörigheter, och eventuellt lite mat. Och eftersom ingen fick återvända blev allt kvar så som det såg ut till en början. Under 2000-talet plundrades staden på allt som fortfarande var tillräckligt helt för att ha något värde, men husen står kvar, och enligt bilderna i reportaget finns rester av möbler, leksaker, fotografier och sådant också kvar.

Numera kan besökare få tillstånd att komma in i Pripjat med guide och om de har geigermätare med sig, så det finns en hel del fotonnätet.

De är vackra men sorgliga: hus som sakta med säkert blir överväxta av grönska, högar av gasmasker, trasiga skolbänkar, dockor och åkattraktioner, och så gatukonsten....

Det andra som jag fastnade för i artikeln var nämligen två bilder av gatukonst på väggarna i Pripjat. Den har tillkommit efter hand som det har blivit lite säkrare att vistas i staden, och att döma av fotona jag sett finns de ganska många målningar av människor. Ofta är motivet just barn - en liten flicka som fiskar på väggen i den övergivna simhallen, en pojke i solgul tröja som gör en grimasch målad brevid en tom dörröppning, och många andra.

(Den här bilden kommer från http://www.woostercollective.com)

Som om några av alla de människor som bodde i staden har lämnat kvar sin skugga på väggarna...

Men det var de här två som verkligen högg tag i hjärtat på mig:



Två silhuetter av barn som leker, som inte riktigt finns där, men nästan. Det är ju så min familj ser ut: mina barn finns med mig varje dag, men de syns inte. Katarina har skrivit en del om "det parallella livet" på sistone, alltså det liv där våra barn borde finnas, det liv vi tänker oss att vi skulle ha haft med dem. Jag borde ha en snart tvåårig dotter hemma, eller två precis ett år fyllda söner. Istället ser min familj ut så där - mina barn är skuggor som nästan bara jag och deras pappa ser.

Och jag fick sån lust att måla en liten tjej och två små killar på en vägg i varje rum, så att det syns att de också bor här. Fast det kommer jag inte att göra, dels för att vi inte får måla på tapeten, och dels för att det kanske snarare blir ännu en sorglig påminnelse om att Alice, Eskil och Max inte lever, än ett sätt för mig att ge dem plats, att trotsigt visa upp att jag visst har barn och visst är mamma.

Men kanske kunde jag göra något av idén ändå.... En tatuering, kanske, eller en tavla. Eller så kunde vi leka med idén som D hade för något år sedan att måla Totoro, Satsuki och Mei från filmen "Tonari no Totoro" längst ner på en vägg. Vi skulle kunna byta ut de två flickorna mot en flicka och två pojkar, eller låta alla barnen representeras av små figurer. Det skulle kunna bli riktigt fint!





Och för er som inte vet vad Totoro är eftersom ni inte sett filmen, gå och titta här.
Och här. Och här. Och sen kan ni få låna filmen av mig :)

/L

Pushing Daisies och taginer





Jag har precis börjat följa serien Pushing Daisies (trist nog är den redan nedlagd), som förutom att vara bra är väldigt genomtänkt bildmässigt. Fantastiskt vackra och inspirerande kläder och miljöer.

Och, ett helt nytt användningsområde för små taginer :) Jag vet inte hur mycket set syns på bilderna, men de används istället för bägare i det klassiska trolleritricket "Cups and Balls". 

De har den där vackra gula färgen och det mönster som vi såg på så mycket keramik i Marrakesh, men där såg jag aldrig några sådana med metalldekorationer som de här har. Fint att de är dekorerade till och med på insidan, tycker jag.

/L

Möten med verkliga och drömda barn

På Prolog var det under helgen några familjer som hade med sig sina små barn, ett par gravida kvinnor med stora magar, och under den tid på lördagen då konventet var öppet för allmänheten en hel massa barn i alla möjliga åldrar. Det var bitvis väldigt jobbigt, speciellt att se pappor leka med eller bära omkring på sina små, och de tvillingpojkar som satt i sin vagn i caféet. Det blir ju liksom inte bättre av att lajvhobbyn är en väldigt "vit" subkultur och att de allra flesta som sysslar med lajv därför är infödda svenskar. Att vi desutom oftare kommer från någon sorts medelklass snarare än arbetarklass gör ju inte direkt att variationen blir större och jag tycker att det är jäkligt tråkigt, men den frågan hör egentligen inte hemma i det här inlägget.

Jag var lite förvarnad för att det kunde finnas små barn på plats, och det var nog bra. Delvis därför kände jag mig stark nog att gå och hälsa på en bekant och hennes två små söta flickor, och att till och med leka med och hjälpa till att hålla koll på den minsta, som nästan är född samtidigt som Eskil och Max. Visst tänkte jag på att de skulle ha varit i hennes storlek nu, och visst undrade jag hur de hade varit som individer och hur de hade kännts att få leva med dem varje dag, men det gick faktiskt bra. Jag såg inte mina söner eller min dotter i henne, jag såg lilla E, och hennes mamma och pappa. Ett annat skäl är att lilla Es mamma skrev ett jättefint mail till mig efter Alices död, och att hon är så lätt att prata med om barnen (och är en bra och fin person i allmänhet). Hon behandlar mig som den mamma jag ibland inte riktigt kan tro på att jag är, och även om hon själv uttrycker det som att hon aldrig kan förstå, så försöker hon, och vill, förstå. Och ibland slår hon huvudet på spiken och visar att vissa saker förstår hon faktiskt. 

Jag har flera sådana fina personer i min vänskapskrets, och jag är oändligt tacksam för dem. En del har själva barn hemma, andra har inga och vill inte heller ha några, men de förstår alla hur som helst att det är en fruktansvärd förlust att förlora efterlängtade barn, och att det är fruktansvärt kompilcerat att leva med den förlusten.  

Och det är ett skäl till att jag, trots att jag gick omkring med tårar i ögonen och sorg i hjärtat nästan varje gång jag blev påmind om det jag önskar mig allra mest men inte har, är glad att jag valde att utsätta mig för småbarnsfamiljer just bland lajvare. Det är en miljö där jag känner mig hemma och accepterad, där jag har fått intrycket av att många bär på smärtsamma upplevelser av olika slag och därför är väldigt måna om andra och välkomnande. Och det var en bra miljö därför att jag var där för att ha trevligt och roligt, och lära mig nya intressanta saker.

Det var mötet med de verkliga barnen. Nu till de drömda barnen i rubriken. Två nätter den senaste tiden (den ena nu i natt) har jag drömt om att jag har ett barn. Ett litet spädbarn som lever och rör sig, och som jag vet är mitt och som jag får behålla hos mig. Jag kan inte riktigt se dess ansiktsdrag, jag vet inte om det är en flicka eller en pojke och han/hon har inget namn, med jag är helt på det klara över att det är mitt barn. I drömmen är det heller ingeting som oroar mig, men dröm-barnet har fel färg på huden. Inte den friska rosa färgen hos fullt utvecklade barn utan blå-röda, som om det hade syrebrist. Fast i drömmen är det inget fel på barnet i övrigt, och det enda som jag tänker på är att barnet är hos mig, att det lever och att jag älskar det. I nattens dröm var jag till och med höggravid med ett syskon till det lilla barn som jag redan hade.

Jag undrar om det är min hjärnas sätt att tala om för mig att fortsätta hoppas? Att barnet inte ser riktigt friskt ut beror väl på att min enda erfarenheter av närkontakt med riktigt små barn är av sådana som ligger i kuvös (när huden inte är färdigutvecklad är den iofs inte blå, snarare mörkt röd), eller döda. Jag har bara en vag idé om hur fullstora, levande barn ser ut och rör sig, men jag undrar var jag har fått det där blå-röda ifrån? Hur som helst, det är ändå drömmar som ger mig lite hopp, trots att jag blir ledsen av dem. Ungefär som livet i allmänhet, antar jag. Jag är ledsen att livet inte ser ut så som jag hade hoppats att det skulle, men glad att jag lever det.

Nog med stora, tunga tankar för idag. Nästa gång blir det mer om vad jag egentligen gjorde på Prolog.


/L

Prolog

I morgon bitti åker jag till Västerås för att vara med på det tre dagar långa lajvkonventet Prolog. Jag ska lyssna på föreläsningar, vara med på en kurs i kulning och lockrop, min vän I:s kurs i kantvävning, och vara med på "hantverkshäng" som I och en av killarna i min paralellkurs håller i. Kanske blir det någon fler kurs om det finns platser kvar, och jag hoppas få plats på åtminstone en av filmvisningarna också. Förutom det ska jag förhoppningsvis träffa på en massa gamla bekanta och få nya, bli inspirerad och engagerad och ha det allmänt trevligt.

Hoppas att ni också har en rolig/trevlig helg!


/L

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0