livetefteralice

Och det finns hopp! Hopp för att jag skall kunna umgås med vänners och syskons barn utan att det gör mer ont än det är roligt och mysigt.

Igår spelade vi Dominion här hemma igen, och förutom D, jag själv och "bror M" hade vi E, M och deras lille son på besök. Vi satt här i köket i värmen (trots att fläkten stod på full styrka var det riktigt svettigt), åt en massa jordgubbar (alla gästerna hade bär med sig) och spelade parti efter parti. Lille kotten satt eller låg hos sin mor eller far, eller så låg han i sin mjuklift och gurglade för sig själv. Fast det var så varm verkade han ganska nöjd med tillvaron.

Och hur kändes det då, att ha en bebis i vår lägenhet? Det kändes bra! Inga tårar, ingen mer avundsjuka än den jag kände innan Alice lämnade oss (d.v.s. när jag fortfarande tog för givet att jag själv skulle få levande, friska barn). Både D och jag gullade lite med kotten, och han var så söt när han log att det snarare var svårt att INTE titta på honom.

Det bådar gott inför framtida tillskott i familjerna runt omkring oss. :)

/L