Get your head out the library, get the curage of the cavalry

I förrgår fick ännu en av våra vänner sitt första barn, och jag reagerar som vanligt inte så som jag borde, och som jag vill. Jag blir inte glad, bara sorgsen och avundsjuk, och jag är så TRÖTT på det. Det är inte jag, det är inte den person jag var innan Alice dog, och inte den person och vän jag vill vara. Jag kunde knappt titta på fotot jag fick i mobilen, men jag klarade i all fall av att skicka ett grattis-sms tillbaka, och gratta via Facebook. 

Någon kväll nu i veckan är det också tänkt att vi för andra gången ska träffa våra andra vänners lille son (vi såg honom häromdan på ICA då han satt i sele på sin pappas bröst, men då sov han).
Hans present är färdig och står inslagen i hallen.

Det är jättenervöst, och jag går igenom en massa scenarion i huvudet. Jag vill ju att det ska bli så normalt som möjligt, och jag vill inte gråta.

Jag VILL INTE att det ska vara jobbigt att träffa våra fina vänners efterlängtade barn. Jag vill vara den person jag var innan Alice dog, hon som älskade att träffa bebisar och småbarn (även om det högg lite i hennes barnlängtan-nerv varje gång). Jag vill vara riktigt glad för vännernas skull, speciellt som de varit så fina och omtänksamma med oss och inte velat, som pappan i familjen uttryckte det en gång "stoppa upp en bebis i näsan på oss" (eller deras graviditet, för den delen), utan frågat hur vi har det, hur det känns, vad de kan göra för att vi ska kunna umgås med dem på ett så normalt sätt som möjligt. Och som längtat efter att bli föräldrar, och så uppenbart är så lyckliga över att nu får vara det (och bra på det). Jag VILL INTE vara avundsjuk på folk jag tycker om!

För hur blir det då att träffa Ds blivande syskonbarn som är beräknad till november? Det barnet kan ju dessutom ha hans släktdrag och likna våra barn ganska mycket, blir det ännu jobbigare då? Även denna lilla dansk/svenska bebis är otroligt efterlängtad och kommer att vara otroligt älskad, och jag ÄR glad för E & Ks skull. Jag vet ju att de har väntat och kämpat så länge för att den här drömmen ska gå i uppfyllelse.

Rubriken är från "Underground Machine", en Take That-låt som jag lyssnar mycket på.
Jag försöker ha det som ett mantra: Ta huvudet (eller ta dig ut ur) ur biblioteket
(som i böckerna, eller tv-serierna, eller dataspelet, eller vilken annan fiktiv värld det råkar vara som jag flyr verkligheten i just för tillfället) och var modig som kavalleristerna.
Nog för att jag tycker att den referensen är lite konstig - jag förstår dess historiska bakgrund, men nog fan måste fotsoldaterna ha mer mod än officerarna på sina hästar, med sin utbildning och dyra utrustning? Så egentligen vill jag väl att raden ska gå så här: Get your head out the library, get the courage of the infantry.

Men, det är ändå ett jäkligt bra och passande citat för vart jag befinner mig just nu.
Jag kämpar med avundsjukan, hopplösheten och att det inte känns som att jag egentligen vet ett jota mer nu om framtiden än jag gjorde innan hydrosonografin. Och jag biter ihop och försöker att inte låta påminnelserna om att jag inte får vara förälder på det sätt som jag borde ha fått påverka mig mer än nödvändigt. Och försöker att inte bara tänka på hur jag och D har det, utan hur andra reagerar på att vi är ledsna. Det finns ett inslag av själviskhet i sorg som jag tror är nödvändigt i början, men som gärna hänger med lite för länge och kan skade dem runtomkring. Det kämpar jag också med.

/L

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0