Björnen

Vår kamera ville inte vara med när vi var vid graven sist (tänk att jag alltid glömmer att ladda extra batterier när jag ska ut på något), men eftersom vi hade mina föräldrar hos oss då fick vi ändå några fina bilder.

Så här fint var det!

Rosorna är från barnens mormor och morfar, och de hade också med sig varsin liten slät sten att lägga till högen från begravningen. Vi har inte lagt dit några stenar under vintern eftersom de ändå inte syntes då, men det blir ju väldigt fint, så det kanske vi skulle börja med igen...



Vi hittade en björn till sist (tack för tipset, Johanna!), på Fullerö Handel. Det var en jättestor butik med mängder av prylar till hemmet och trädgården, faktiskt så mycket att det blir lite överväldigande när man kommer in:


(bild från http://metrobloggen.se/monicaandersson/fullero_handel/)

(bild från http://metrobloggen.se/monicaandersson/fullero_handel/)

En del var väldigt fint, men helheten blev lite för mycket "shabby chic" för min smak. 

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)


(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

Vitt, pasteller och nytillverkade prylar som är gjorda för att se slitna ut.... njae. Visst kan jag tänka mig någon enstaka pryl i den stilen i lägenheten (och de hade en hörna med jättefina marockanska taklampor i metall och sittpuffar i indiska tyger, där kände jag mig nästan som hemma *L*), men ett helt hem - nej tack.

När jag väl hittade björnen bar jag omkring på den innan jag kom fram till kassan, och även om jag var glad för att jag hittat den så blev jag också lite sorgsen. Det var det gamla vanliga såklart - att jag bara kan köpa fina saker till barnens grav, inte till dem. Men jag tänkte också på att den där björnen vägde mer än vad barnen gjorde, och på hur det skulle ha kännts att få bära omkring på ett friskt, levande fullgånget barn. Armarna kändes ännu lite mer tomma än vanligt, trots att betongbjörnen var tung.

Innan den kom på plats märkte jag björnen undertill med vårt efternamn, gravplatsens nummer och "kvarteret" den ligger i (passade på att märka betongrosen också, när jag ändå höll på), och jag har varit där en gång bara för att kolla att allt står kvar. Nu är ju vår gravplats ganska väl dold både från den stora gångvägen som korsar hela kyrkogården, och dessutom på andra sidan av häcken sett från den närmaste gångvägen, men jag är ändå nervös för att det vi ställer dit skall försvinna. Jag har läst för många gånger om gravdekorationer som stulits, speciellt på barngravar.  

Men, det blev i all fall väldigt fint, oavsett hur länge det varar.

/L

Kommentarer
Postat av: Katarina

Så vackert ni får det på graven! Och hur gärna jag vill fixa till en grav till mina barn.. Men nu är det inte lång tid kvar... Snart har vi en grav... Och frågan är: kommer det alltid att kännas lättare då...? Förmodligen inte...



Kram

2011-05-16 @ 10:41:47
URL: http://emelie-elsie.blogspot.com
Postat av: Lina Svarar

Ja, det börjar bli riktigt fint nu, och jag tittar igenom varenda reklamblad från trädgårdsbutiker och planerar nästa plantering. Det känns bra att få göra något för att visa att barnens grav är speciell.



Tyvärr kan jag inte lova dig att det alltid kommer att kännas lättare, men chansen att det känns lite lättare när ni har en grav att gå till och pyssla om tror jag är ganska stor.

2011-05-17 @ 09:54:26
URL: http://livetefteralice.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0