livetefteralice

Så här såg det ut vid graven när vi gick därifrån i lördags. D tog bort det som var kvar av feliciorna ovan mark, vi får se om det växer ut nya skott eller om vi ska gräva upp rötterna och plantera något annat så småningom.

Och så här såg det ut hemma på kvällen: pojkarnas ljus brann tills vi gick och lade oss bredvid vasen med tulpanerna som jag köpt (som skulle ha varit med till graven, men vi kom på halvvägs genom bussresan att vi glömt dem hemma).

Det gick ganska bra både att åka buss för första gången sedan cerklaget och att ta mig igenom årsdagen. Jag var nervös för att åka buss, men D var ju med och vi tog det lugnt, så det gick bra (dvs - jag fick inga sammandragningar eller annat ont, och bebisen fick inte för sig att komma ut). Själva besöket vid graven gick också ok, men när vi skulle gå därifrån brast det lite för mig - det är så fel att vi aldrig får fira Max och Eskils födelsedag genom att ha kalas och köpa presenter, bara uppmärksamma att det är dagen då vi fick och förlorade dem genom att pynta på deras grav och skänka pengar till Spädbarnsfonden. Så jag stod där på stigen genom kyrkogården en stund och grät, D höll om mig och vi pratade om hur orättvist det känns.

Och sen gick vi till busshållplatsen och tog en buss hem igen. Jag spenderade hela kvällen i soffan, vet inte om det var för att jag var så spänd under bussresan eller trött av att gråta, men jag var helt slutkörd och orkade knappt svepa om mig filten.

TVå år, tänk vad tiden går fort! Jag kan fortfarande minnas detaljer som om det var igår det hände.

/L