Om alla de osynliga barnen syntes...
Ibland går vi en liten extra sväng och tittar på gravvårdar innan vi går hem. Vi håller ju på och planerar hur den som så småningom ska hamna på vår plats ska se ut, och det går lite segt. Inspiration från hur andra har gjort hjälper till att sätta igång tankarna. Hur skriver man datum på människor vars liv går att mäta i timmar från födseln? Det vanligaste verkar vara att bara skriva ut ett datum, med eller utan stjärnan och korset som brukar symbolisera födelse- och dödsdatum. Hur ser det ut på de smidda gravkors som finns på kyrkogården, har de inristade namn och datum, eller kanske målade, eller fastnitade mässingsskyltar? Det ska vi ta reda på när snön försvunnit, nu är det bara topparna på korsen som sticker upp. Finns det andra gravvårdar som mer liknar de tre grenar med blad som vi tänker oss, eller "bara" smidda kors? Vi har hittat en som är lite i den stil vi vill ha:
Det här är en lite mer "typisk" smidd gravvård, från Ekshärad i Värmland. Bilden är hämtad från Motala begravningsbyrå.
Vår vän smeden J har skickat skisser till vår gravvård, och vi har börjat skissa själva också. Det är viktigt att det blir rätt, så det får ta den tid det tar. När vi känner oss nöjda med formen ska vi nog till och med försöka göra en modell i kartong, så att vi får en känsla för hur det kommer att se ut tredimensionellt. På den delen av kyrkogården som vår plats liger får gravvårdarna nämligen inte vara högre än 65 cm (med minst 20 cm under jord) eller bredare än 80 cm, och det blir ett ganska högt och smalt träd. Vi vill gärna utnyttja bredden så mycket det går, och få känslan av ett litet buskage med tre huvudgrenar som växer up och jag vill gärna också ha en plats där vi kan hänga en lykta. Någon av de mindre grenarna får gärna bilda en hjärtform, och helst vill vi att huvudgrenarna ska se ut att växa ihop, eller i alla fall att hela gravvården ger ett tredimensionellt intryck.
Som ni kanske märker är det fortfarande bara ganska lösa idéer...
En annan sak som besöket på kyrkogården får mig att tänka på är att nu när det är mycket snö, då syns det väldigt tydligt vilka gravar som ofta får besök. De flesta är översnöade, men vissa har som vår en framskottad gång genom snövallen. Och de är ofta antingen sådana där någon nyss begravts, eller barngravar.
Det finns många sådana, utspridda lite här och var bland de vuxnas. Det hugger till i hjärtat på mig varje gång jag ser en, och jag tänker att jag vill att alla de föräldrarna ska veta att de inte är ensamma. Men jag tänker också på det som D påpekade senast vi var på kyrkogården: majoriteten av alla barn som ligger där är osynliga. De har ingen gravsten, speciellt om de var så små som våra när de föddes. Det var faktiskt inte så länge sedan som barn inte räknades som just barn om de dog före 28:e graviditetsveckan. De flesta begravdes ändå, men anonymt, ibland i egen kista och ibland tillsammans med en vuxen (oavsett om de hade någon relation till denne vuxne). Numera kremeras barn oavsett hur små de är 8alltså även de som, precis som våra pojkar räknas som foster och inte barn) om inte föräldrarna bestämt sig för begravning, och då sprids askan anonymt i minneslunden. Uppsala Gamla kyrkogård, där våra barn ligger, är från 1600-talet. Innan spädbarnsdödligheten började gå ner under 1800-talet dog minst 200 av 1000 levande födda barn i Sverige (och då har ju de för tidigt födda och dödfödda barnen räknats in), och ju längre tillbaka i tiden man går desto större var den siffran (jag hittade de här siffrorna i material från Demografiska databasen vid Umeå universitet).
Minst var femte barn av de som föddes levande på den tiden dog. Det är fruktansvärt många.
Och vad vill jag säga med det? Jo, att majoriteten av de barn som begravts på "vår" kyrkogård, eller på vilken som helst annan kyrkogård med anor från innan 1900-tal inte har lämnat något avtryck där. Det var många fler barn än vuxna som dog, men de fick sällan synas. I kyrkböckerna finns de, och i adelskalendern och andra historiska dokument, men inte på kyrkogårdarna. Jag tycker att det är synd, för det gör det inte direkt lättare för oss som förlorar barn idag när alla former av barnsdödlighet är så extremt ovanliga.
För det är som med allting annat här i världen - det som syns, det finns. Och det som är osynligt blir ofta bortglömt och sådant som ingen vill tala om. Älskade barn i alla tider förtjänar bättre. Så alla de gravstenar som rests över barn är inte bara viktiga för barnens föräldrar och andra anhöriga, de påminner samhället om att vi finns. Alla vi med minst ett barn för lite.
/L
Kikade in lite på din blogg!
Vart exakt var det era barn ligger? Gick en sväng på kyrkogården när jag var där för att hälsa på Elvira men hittade den inte.
Visst ser man vilka som tar hand om sina gravar nu när det är vinter, vi har försökt hålla snön borta från graven men när det är så här mycket snö så orkar man inte med det hela vintern. Ser fram emot våren när det är lättare att pyssla där igen!
Hej Johanna!
Vad trevligt :)
Om du går förbi stillhetens kapell och minneslunden finns ett område in till höger. En bit in på den är det, på vänster sida av vägen. Kvarteret heter "3 IV", och det är precis på andra sidan av markören, vid en häck och ett äppelträd, tredje graven från höger i raden.
Vart ligger Elvira någonstans?
Kram!
Jag tycker det är väldigt fint med smidd gravvård som enl bilderna och att båda är fina. Själva valde vi en slät liggande sten, inte natursten men som ser ut som en sten till vår son. Vi ville att den skulle se ut som just en sten och ffa ville vi inte ha en likadan som gamlingarna i gravarna brevid, det skulle vara ngt speciellt, ngt som visade att det här är minsann ingen vanlig grav, här ligger ett barn som aldrig fick chansen att leva. På står "Vår älskade son Elliot 2001" kort och gott. Inga förklarande datum, bara året. Idag hade jag nog valt en sdn gravvård enl er bild eller iaf övervägt det, det är väldigt vackert.
Vi gick oxå ofta till kyrkogården den första tiden, det första året. Idag drygt 9 år senare måste jag erkänna att vår sons grav kanske är en sdn grav där man märker att ngn inte är så ofta. Eller ja, vi är där regelbundet men som i år när snön låg djup och kom ofta så blev det inte många besök, det var liksom ingen idé när lyktan begravdes hela tiden och iaf inte sågs, vi vet ju att han är med oss i hjärtat. Men det är oxå en sdn där sak som kommer med tiden. Idag har vi inte lika stort behov och familjelivet och vardagsträsket tar sitt. Vår son är absolut inte glömd, inte mindre älskad och han är definitivt en viktig del i vår familj, men besöken till just kyrkogården blir inte så täta.
Vi köpte för ngt år sedan en bevattningslåda och det är ngt som jag kan rekommendera. De kostar en slant, tror den minsta kostade runt tusenlappen, men det är den värd eftersom blommorna växer så fint i den och när tiden inte finns eller när vi inte är hemma så vet vi att det ser fint ut vid graven trots heta sommardagar. För mig betyder det mkt att graven ser välvårdad ut, att blommorna blommar osv, och det funkar bra med lådan.
Hoppas allt är bra med er, och att du fått kontakt med min vän som jag förmedlade mailen till och fått svar på dina funderingar.
Kram K
Kul att du bloggar! Fortsätt så :D
