livetefteralice

Ja, efter ceremonin, i alla fall. Vi var där och plockade bort de utbrända ljusen, slängde en del av blommorna som frusit sönder, borstade bort snön från prydnaderna.

Buketterna som låg ovanpå det nu igenfyllda hålet med urnorna i, de hade frusit fast i marken. Det har snöat mycket här i veckan, och det låg säkert en decimeter snö ovanpå blommorna, som fortfarande såg fräscha ut. Jag gissar att de liksom hade frystorkats.

Vi var i minneslunden också, och tände ett ljus för Emelie och Elsie. Vi hade en del klistermärken kvar från ceremonin, så både ljusen fick några stycken. vanliga gravljus är ju så trista!

Tyvärr hade jag inte med kameran, men nästa gång kanske. Fint var det i alla fall. Jag har varit lite nervös för att första besöker skulle bli jobbigt, men det var inte så farligt. Dels kanske för att vi hade praktiska uppgifter att koncentrera oss på, men kanske också dels det där som andra har berättat om, att det är ett stort steg när begravningen är över. En sorts frid, över att väntan är över. Och så finns det nu något jag kan göra för mina barn, jag kan göra fint på deras plats, och jag kan prata med dem där om jag vill.

Det känns ganska skönt, ändå.