livetefteralice

Jag kan inte förstå mig på folk som tar på sig attityden att de förstår andras lidande och sorgbearbetning utan att själv ha drabbats av att deras barn dör. Jag låtsas inte att jag förstår hur det känns för de vänner jag har som förlorat en förälder eller ett syskon i förtid, så vad är det med just barns död som gör att folk inbillar sig att de förstår? Det enda en icke-drabbad person kan göra är att vilja och försöka förstå, att lyssna och ställa frågor, visa omtanke och hjälpa till på vad mer praktiska vis han/hon kan.

Jag har haft en förunderlig tur än så länge. Min familj och mina vänner visar i första hand att de inte kan förstå, men att de vill hjälpa och hur mycket de bryr sig om mig och D.

Tyvärr har inte alla samma tur, och det är därför jag är så arg. Visst får vi som bloggar öppet om våra liv med ett eller flera barn för lite acceptera att vi ibland kan få dumma kommentarer, men det känns ändå som att bli sparkad på när man redan ligger.

Hur kan någon ha mage att kritisera en mamma som nyss mist sitt barn för att hon just nu känner sig arg och missundsam för att det känns som att alla runt omkring henne har levande barn? Hur skulle det hjälpa henne att bli tillsagt att hon är bitter och att hon för sin och barnets pappas skull måste söka hjälp för det snarast? Hon gör så gott hon kan, det gör vi allihop. Och så länge vi tar oss upp ur sängen på mornarna, kommer ihåg att äta, inte glömmer bort hur ett leende känns, och inte på allvar ställer oss och skriker åt folk på stan att de inte förtjänar sina barn, så tycker jag att vi gör ett bra jobb i vår bearbetning av den sorg som från och med barnets död alltid kommer att vara en del av våra liv (precis som barnet hade varit det om det fått leva).

/L