Att känna igen sig i andras lidande, del I

Katastrofen i Japan efter jordbävningen och tsunamin kommer upp i samtalen vid varje rast på praktiken just nu, och det är väl naturligt att vilja prata om något som är så ofattbart. Men jag har svårt att vara med, därför att jag inte riktigt vågar verkligen tänka på vad det innebär, hur livet ser ut för de överlevande och på hur fruktansvärt många som dött. Det var likadant efter jordbävningen i Haiti, och jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ta del av rapporter i tv och tidningar från liknande katastrofer på samma sätt som innan barnen dog.

För nu förstår jag ju smärtan i att plötsligt och oväntat förlora sina älskade. Jag vet inget om att bli hemlös, att svälta eller om att bli utsatt för övergrepp (det verkar iofs tack och lov inte vara någon plundring i Japan, och jag har inte läst eller sett något om att misshandel och våldtäkt skulle förekomma, men det gjorde och gör det på Haiti), men jag vet bara alltför väl hur ont det gör när ens barn dör. Och jag vet hur det känns att se döda kroppar som nyss var levande, älskade familjemedlemmar.

Och det är därför som en av bilderna från Japan i tidningen (UNT) gjorde ett sådant starkt intryck på mig. Det var inte förrän jag läst bildtexten som jag förstod vad det var jag såg, men när jag gjorde det kändes det som att få det där metaforiska slaget i magen.   



Yoshie Murakami heter kvinnan på bilden, och det hon håller sina händer om är hennes döda mors händer. I texten står det också att Yoshies vuxna dotter fortfarande saknas. Att ha förlorat sin mor, och kanske också sin dotter på så kort tid... det är sådant som jag förut bara kunde föreställa mig, men nu delvis kan förstå.

Det är så fruktansvärt att sådant händer, oavsett när, var och hur. Döden borde alltid få vara väntad och smärtfri, men sådan ser ju inte världen ut. Och eftersom jag hela tiden har så nära till min egen sorg där den ligger och lurpassar på mig i "sorgens tredjedel av hjärnan", så lär jag inte delta i några mer djuplodande samtal om katastrofen i morgon heller.

I UNT fanns också en annan artikel som fick mig att stanna till, men den skriver jag mer om en annan dag. Den handlar om en av alla de kvinnor som förlorat flera barn långt före min tid. Ett sådant livsöde som man läser om ibland i historiska källor, med så många förluster att det inte heller riktigt går att förstå att hon klarade av att leva vidare (Fast det vet jag ju nu, att leva vidare, det gör man. Något annat val finns inte riktigt). Men mer om det då. 

/L


Kommentarer
Postat av: Annica

Om jag känner igen mig..

Helst borde jag inte få ta del av det hemska som händer i världen för jag tar som på mig lite av sorgen,lider med alla dom som förlorat..



Läste om en kvinna som fått tillbaks sina tvillingar,levande..Så en solskenshistoria som ändå gjorde lite ont eftersom det var om tvillingar..



Kramar

2011-03-18 @ 19:35:31
URL: http://kolbengtsson.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0