Allt som jag inte längre behöver

Jag har vant mig av med att tänka på allt som jag inte borde äta eller dricka för att se till att barnet/barnen jag bar i min mage mådde så bra som möjligt.

Jag har vant mig vid att inte behöva köpa mamma-kläder för att få plats med en växande mage.

Jag har vant mig vid att bli sorgsen av att se barnkläder, böcker och leksaker som jag hade velat köpa till barnen jag väntade och förlorade, och accepterat att jag inte kan köpa dem.

Men jag har uppenbarligen inte vant mig vid tanken att det bara är dumt att köpa tyger med barnmönster, för idag när vi var in på Ohlssons tyger såg jag så många fina mönster som jag blev alldeles förälskad i, och jag fick en massa idéer om vad jag kunde sy av dem.















(bilder från Ohlsons tygers hemsida)

Visst kan ni väl se framför er små flickor eller pojkar i kläder av de här tygerna? Det gjorde jag där i butiken, och jag ville verkligen, verkligen köpa dem, fast jag visste att de bara skulle få ligga i en låda och vara en lika sorglig påminnelse som de lådor med bebiskläder som står hos mina föräldrar. Jag försökte till och med intala mig själv (och övertala maken, som förstod på en gång att det inte skulle vara en bra idé att köpa tygerna) att jag kunde
sy kläder till syskon och vänners barn.

Fast det vet jag ju att jag inte skulle, för bara tanken på att sätta mig och sy barnkläder är en sådan tydlig påminnelse om att det skulle ha varit Alice, Eskil eller Max som borde ha fått kläder sydda av mig. Att sy till andra barn, hur mycket jag än skulle tycka om dem, skulle kännas som ett misslyckande.

Och jag kan inte se ett levande syskon till mina barn framför mig, hur jag än försöker. Inte ens när jag försöker föreställa mig ett barn som inte är biologisk mitt, men ändå mitt barn, kan jag tro på att jag någonsin ska få vara mamma till ett levande barn.

Det känns lika osannolikt som att jag ska bli miljonär.

Och det är den sorgliga förklaringen till att det inte blev något tygköp på Ohlsons idag.

/L

Kommentarer
Postat av: Katarina

Jag känner så väl igen känslan av att inte kunna se mig själv som mamma till ett levande barn. Inte ens om barnet inte är biologiskt mitt. Men det går inte. Jag kan inte föreställa mig att någon kommer kalla mig "mamma" och att jag faktiskt kommer få ha ett barn som jag kan krama om.

Konstigt när något så "självklart" inte är självklart. Inte ens lite självklart.

Inte ens verkligt.



Kram

2011-06-06 @ 17:19:25
URL: http://emelie-elsie.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0