livetefteralice

Jag gick ut på balkongen igår, hade med mig min kurslitteratur och en kopp te. Det var varmt och skönt och vinden fläktade precis lagom genom det nya kattnätet i träram som vi (D, min far och jag) konstruerade, byggde och satte upp helgen. Nere på gården lekte ett gäng barn i gula säkerhetsvästar, jag vet inte om de var en dagisgrupp eller om de två kvinnorna som var med dem var dagbarnvårdare som var ute och lekte med sina skyddslingar så som mamma och hennes kollegor ganska ofta gjorde när jag var liten och hon jobbade som det. "Det är ok", tänkte jag först. "Det är ju så stora barn". Men det var det inte. Deras glada ljusa röster började bit för bit att skära mig i hjärtat, och när en av dem började ropa på sin mamma blev det för mycket för mig. Med tårar i ögonen plockade jag upp mina saker, gick in i vardagsrummet och stängde balkongdörren efter mig. För jag kommer aldrig att få höra de barn jag fött kalla mig "mamma".

En helt vardaglig sak, en av de tusentals små påminnelserna om att Alice, Eskil och Max inte är hos mig och sin far där de borde vara, och  att de aldrig heller kommer att få vara det.

Varje dag händer det mig mängder av gånger. Det gör inte alltid lika ont, och oftast kan jag skaka av mig tanken, men den finns alltid där och lurar i bakgrunden. Tomrummet som barnen lämnat efter sig, livet som jag skulle ha levt om min dotter eller mina söner bara fått stanna hos mig.

Lekande barn.
Ett barn som ropar "mamma" eller "pappa"
Barnagråt (det är det allra värsta och svåraste att värja sig mot, tycker både jag och D).
Hyllan med barnmat, blöjor och annat för småbarn när vi går i mataffärer.
Barnavdelningen på IKEA (hamnar nog faktiskt nästan på andra plats, eftersom vi hann åka dit och titta på allt vi ville köpa innan Alice föddes).
Bord med barnkläder på Vaksala Torg på lördagsloppisarna.
Barnvagnar, gravidmagar och småbarnsfamiljer som ibland verkar finnas precis överallt när jag lämnar lägenheten.
Skötbord på offentliga damtoaletter.
Mat som jag inte fick äta som gravid.
Att dricka alkohol.
Kläder jag hade eller planerade att ha på mig när jag väntade barn.
Mappen med mönster på bebiskläder och leksaker i min laptop.
Kyrkogårdar.
Blomsteraffärer.
Att tänka på släktingar och vänner som har, nyligen har fått, eller väntar barn.


...och många, många fler saker får mig att tänka på barnens frånvaro i min vardag. Det första jag tänker på när jag vaknar och det sista innan jag somnar är att de inte är här.

Ibland gör det till och med ont att hålla Tösen i famnen (hon är ju i mångt och mycket vårt substitut för en bebis, trots att vi skaffade henne för att vi båda verkligen ville ha en katt), titta på min mans ansikte när han blundar, och att se mig själv i spegeln eller foton på mig som bebis. Fast då är det riktigt illa och tårarna är inte lågt borta.

Oftast går det bra, men eftersom jag älskar mina barn lika mycket som alla andra bra föräldrar älskar sina, och eftersom jag tänker lika ofta på dem som jag tänker på D (och som jag föreställer mig att alla andra föräldrar tänker på sina barn), så är det inte alltid så lätt.

Och det är därför sådana enkla små saker kan förstöra en annars helt underbar solig sommardag.

/L