livetefteralice

Jag är så känslig för små saker just nu, när sorgen är så stark. I eftermiddags satt jag och kämpade med tårarna en lång stund innan jag lyckades få tankarna att försvinna in i uppgiften jag höll på att lösa.

Det var en sån där vardaglig sak som nästan fick mig att bryta ihop, som det brukar vara. En i personalen på arkivet fick besök av sin tonårsdotter, och jag råkade komma förbi för att fråga honom något just då. Han log stort och presenterade henne med fem enkla ord: "det här är min dotter". Och jag hälsade artigt på henne, frågade det jag skulle fråga och gick tillbaka till "mitt" kontor och stängde dörren. Det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig får säga de orden om någon av mina barn, och att jag innerst inne tror att jag aldrig kommer att få göra det överhuvudtaget. Jag får aldrig säga: "det här är min dotter Alice", "det här är min son Eskil", eller "det här är min son Max".

För jag får bara barn som dör.

Hoppet är så jävla svårt att hitta just nu, förstår ni. Imorgon är det ett år sedan vi fick beskedet att Eskils lilla hjärta slutat slå efter att allt hans fostervatten runnit ut. Jag kan inte förstå att det gått så lång tid redan, och samtidigt så kort tid.

Mamma älskar dig, lille gubben! Tack för att du kämpade så tappert och gav mig och din pappa så mycket glädje medan du levde i min mage.

Och nu sitter jag här och gråter, så det är dags att gå och göra något annat.

/L