livetefteralice

När vi har gått på stan på senare tid har jag insett att jag faktiskt mår bättre nu. Skriken från spädbarn skär inte lägre som knivar i hjärtat, jag vänder inte automatiskt bort blicken (eller tvärtom - tittat extra länge som någon form av självplågeri) på bebisar och små barn på stan, på bussen, på mataffären.

Jag tycker helt uppriktigt att det är tråkigt att vi missade att få träffa mitt yngsta kusinbarn när vi var hemma och firade min fars 60-årsdag i början av veckan (vårt tåg gick innan de hann komma över dagen efter pappas födelsedag).

Jag ser fram emot nästa spelkväll med våra vänner (de med den lille sonen som var hemma hos oss för ett tag sedan).

Kort sagt, jag lider inte lika mycket av min barnlösa liv och min sorg i min vardag just nu. Och D känner likadant (vilket är en väldig lättnad för mig, eftersom han träffar på en massa barn i sitt jobb som bussförare i stadstrafik).
Vi pratade om det här för några dagar sedan, och kom fram till att vi tror att det beror på flera saker:

Att det gick så bra att träffa lille Kotten.
Att vi är så glada att D:s syster och hennes man äntligen väntar barn att det överskuggar avundsjukan och därförbara önskar att allt ska gå bra med all vår kraft. Därför ser vi fram emot att träffa den lilla till hösten, även om vi såklart fortfarande oroar oss lite för hur vi ska reagera vid första mötet (allt det där med släktdrag och att bebisen kan vara lik våra barn).
Och för att vi nu äntligen har börjat hoppas på att vi kan få vänta barn snart igen, och för att det finns en plan för hur detta barn ska stanna kvar i magen så länge som möjligt.

Jag hoppas att de här känslorna håller i sig.

/L