livetefteralice

Jo, jag vet att jag har sagt att jag borde sluta läsa Aftonbladet, men det har jag uppenbarligen inte gjort...

Och idag hittade jag den här nyheten:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article7891223.ab

D och jag var på loppisar (en i Eriksberg, en på Rackarberget, och bordsloppisen på Vaksala torg) med mina föräldrar i helgen, och själva (båda Myrornas butiker nere på stan) i går.

Det blev några fler engelska pocketböcker till mig:

Den tredje uppifrån är en av böckerna som tv-serien Bones (en av mina favoriter) löst baseras på, så den har jag varit nyfiken på länge. Del 1 och 3 i The No.1 Ladies Detective Agency har jag också spanat efter, såg några avsnitt av tv-serien och tyckte att den verkade bra.

Mor och far hade med sig en hel del av mina prylar hemifrån, och nu har jag packat upp pocketböckerna som kom i den här sändningen och flyttat ihop den med mina andra i arbetsrummet:

Det här är bara en liten del av alla mina böcker, det ska bli skönt att få tillfälle att rensa ut en del när alla är på plats här i Uppsala.

och så hittade jag ett tefat och en assiett till Old Höganäs-samlingen, för 15 kr! :)


D hittade några tröjor och t-shirts i går, men jag höll min köplusta i schack genom att inte alls titta på kläder eftersom mina garderober är fulla (också det mycket tack vare leverans från garderoberna hemma i Bjurs).... Och det är ganska svårt, eftersom det finns så mycket fint. Priserna på kläder hos Myrorna verkar tack och lov ganska avskräckande - över hundra kr för en ett år gammal klänning från Indiska? Tack, men jag tror jag avstår och loggar in på Tradera istället... Efter att jag rensat bland kläderna jag redan har, vill säga.

På bordsloppisen på Vaksala torg hittade vi en kille som sålde en massa spel, konsoller och tillbehör av olika ålder (PS2, Nintendo 8-bitar, Gameboy i olika versioner, bl.a.) för vettiga priser.

Nostalgifaktorn var högnär vi stod där och bläddrade bland kasetterna, och jag föll för ett Gameboyspel:


Kirby är en av mina favoritfigurer, och vi har ett av de spelen till 8-bitarskonsollen. Lite småklurigt, och väldigt sött. D, som inte skulle ha nåt, kom på att vi kanske ändå skulle ha en konsoll till (han såg väl framför sig hur jag lade beslag på den vi har för att spela mitt nya spel och Tetris i timtal *L* ):




Och så en lägesrapport om äpplena, som nu har torkat färdigt.
Så här såg det ut precis innan jag samlade in dem:


Och nu ligger de här:

De är jättegoda!
Nu till frågan om vad jag ska göra med all den rabarber jag fick i helgen.... ;)

/L

Alldeles nyss skickade jag in vår medlemsansökan till Spädbarnsfonden, dels så att jag kan börja gå på deras träffar, och så naturligtvis för att stödja forskningen om spädbarnsdöd.

Det är ett jättefint formulär, där man förutom uppgifter om föräldrarna kan fylla i fält om sina "änglabarn", och eventuella levande syskon.

Nu ska jag bara anmäla mig till samtalsträffarna som ska börja i nästa månad också.


Det känns bra.

Idag satt jag i tre timmar på ett arkiv som tillhörde en av nationerna här i Uppsala. En vän till mig är en av deras två ordinarie arkivarier, men både han och hans kollega var upptagna när de fick reda på att arkivet skulle hålla Öppet Hus under Kulturnatten. Jag blev tillfrågad, kunde ju såklart inte säga nej till att få titta in i ett arkiv, och vips var det bestämt att jag skulle vara på plats, visa upp några utvalda föremål från samlingarna, och svara på frågor så gott jag kunde (med tanke på att jag varken är färdig arkivarie, medlem i nationen eller ens visste om att deras arkiv existerade förrän igår).

Det finns, som det brukar göra, många spännade saker i arkivet - gamla kator och ritningar, räkenskaper, ritningar från när huset skulle byggas, anatomiplanscher, sidenfanor m.m. Tyvärr fanns där just nu inga handskar, så jag vågade inte riktigt titta runt bland föremålen eftersom jag inte kunde skydda dem från smuts och fett från mina händer.

Tyvärr kom det inte en enda besökare, så jag satt helt ensam i tre timmar. Men, eftersom jag hade tagit med mig skolböcker fick jag en hel del läsning avklarat inför seminariet på tisdag.

Eftersom vi just nu läser introduktionskursen till ABM-området (vet inte om jag redan nämnt det, men det står för Arkiv, Bibliotek, Museer) så är det roligt att få se rent praktiskt hur samlingar av olika slag förvaras, sorteras och används. Och det blir också lättare att förstå litteraturen, de diskussioner som förs inom vårat område, när jag ser ett arkiv eller en annan föremålssamling i verkligheten.

Jag blir mer och mer säker på att jag äntligen har hittat det jag verkligen vill hålla på med, och som passar mig väldigt bra!

/L

Det är vad jag har idag. Eller rättare sagt så saknar jag barnen mer än vanligt. Många små påminnelser om vad vi skulle ha haft nu samlas som i en sorgedamm och till slut sprängs vallarna.

Jag är tillbaka i samma stadium som jag var precis efter Alices död, där i princip vad som helst kunde påminna mig om att hon var borta, men att det därför inte var självklart att samma saker gjorde ont varje gång. Att min lärare i digital dokumenthantering med självklarhet kan nämna sin dotter i ett vardagligt samtal, att jag parkerar min cykel med utsikt över Uppsala gamla kyrkogård varje morgon som jag är i skolan kan kännas som ganska självklara påminnelser.

Att jag började gråta under cykelturen på vägen hem, när solen strålade ner genom lövverket ovanför mitt huvud och början av "Come What May" från Moulin Rouge spelades i mina hörlurar, och att det fick mig att sakna mina söner är kanske lite mer oväntat. Men det är dem jag sörjer mest nu, Eskil och Max upptar den där platsen i min hjärna som altid ligger och lurpassar, och som då och då tar över alla tankar, samtidigt.

Och jag har haft "flashbacks", oväntade och ovälkomna minnesbilder från pojkarnas förlossning i flera dagar nu. De är väldigt svåra att värja sig emot.

Lägg till det här de dubbla känslorna avundsjuka och glädje som varje nytt beskerd om graviditeter bland släkt och vänner för med sig: ibland (oftast, till och med) ÄR jag verkligen och helt uppriktigt glad för deras skull, men det är ju en sådan "slag-i-magen-påminnelse" om att våra barn är borta. Och jag saknar att vara gravid, jag längtar efter att få vara det igen och efter en trygg och lycklig förlossning. Tänk att få ta med sig ett barn hem, och inte lämna det på sjukhuset....

/L

En av de absolut bästa sakerna med att vi har flyttat "hem" till Uppsala igen är att vi har gamla vänner här som vi de senaste åren inte kunnat träffa utan "bara" pratat med i telefon och via nätet.

Iförrgår (dvs efter den föreläsning som jag skrev om senast, då ämnet "mänskliga kvarlevor som museiföremål" kom på tal) var jag hemma hos sådana goda vänner hela kvällen, och det var tur att D påminnt mig om att ta med cykellysen, för en timme blev till två, som blev till tre, osv..... och vips var klockan nästan nio!  :)


När jag kom in i I & O:s kök, efter att ha hälsat på dem och katterna fick jag syn på en jättefin burk på köksbänken. Den visade sig vara en present, eftersom I hade sett den och tänkt på mig (och det gjorde hon ju hlet rätt i, för jag har tittat på den och liknande 70-tals burkar på Tradera men tyckta att det alltid blir lite för dyra)!


Efter en kopp te och en macka gick vi i väg till den lokala loppisen, som visade sig ha en riktigt stort utbud av i princip allt utom kläder: väldigt mycket möbler och prylar (och dessutom har de hemkörning och utlån av kärra för studenter utan bil). Och jag hittade några små fynd, såklart :)


Ytterligare ett "jag -vet-inte-riktigt-vad-det-är-men-det-är grön-Old-Höganäs- och-den-var-billig"-köp.


Två smådukar som kanske kan återbrukas till kuddar, större duk eller något annat. De är ju fina som de är, men jag har inte så mycket ytor för smådukar, och vill dessutom helst inte ställa nåt på dem heller, för då ser man ju inte hela mönstret.


Och en liten, förmodligen handtryckt sidenschal att ha i håret.

Men det bästa med kvällen var att vi äntligen fick prata öga mot öga, I och jag. Och pratade gjorde vi! Och jag märkte att jag nästan är mitt gamla jag i såna stunder numera, jag orkar lyssna lika mycket som jag pratar. Jag inte bara vill, utan klarar också av att vara en sån vän som jag vill vara.

/L

Vi har fått nätet tillbaka! En hel del av möbler och flyttlådor är uppackade så det börjar kännas ganska hemtrevligt, även om vi måste vänta på besked om tapetsering innan vi sätter upp något på väggarna. Till månadens slut bor vi nämligen i andra hand hos den gamla hyresgästen, vårt kontrakt ska börja gälla från 1:a september, och det blev en del anmärkningar på väggarnas skick under besiktningen. Det blir i sådana fall den första gången vi själva kan påverka hur vår lägenhet är tapetserada, och det ser jag fram emot efter alla fula, trasiga väggar vi har fått stå ut med innan.

Lägenheten är större än den gamla och ligger bara en trappa upp, tvättstugan är stor och välskött med elektoniska lås så det borde inte kunna bli några grannfejder om dubbelbokning och sådant. Vi är inte helt säkra, men tror att vi har ett dubbelt så stort förråd (som i Kalmar) ute i trapphuset, det är fem minuter till stadsdelens centrum med två stora mataffärer, apotek, florist, djuraffär (som säljer Tösens favoritmat i stora säckar), tandvård, vårdcentral osv, och det tar 20-30 min ner till universitetet/city med cykel om väglaget är bra och det inte blåser alltför jäkla mycket. Sammantaget gör allt det här att vi kan se oss själva bo kvar här i ganska många år, även när vi blir fler i familjen igen (oavsett hur det går till så ska det bli så, bara så att ni vet). Det känns väldigt skönt, som att mina drömmar om att rota oss någonstans faktiskt kan bli verklighet här.

Vi har installerat katten på den nya (inglasade!) balkongen och hon verkar trivas rätt bra nu när hon har sin hylla och sin kudde, utsikt och en massa saker att undersöka, hoppa upp på, krypa under osv. Fast mest trivs hon nog för att hon har sina människor, och det gäller ju oss också, fast omvänt: vi trivs för att vi har vår kisse.

Skolan börjar på måndag med introduktion till ABM-programmet, fast universitetet har välkomstmottagning för nya studenter redan i morrn. Jag är fökyld men hoppas kunna gå ändå. Håller på och tittar efter begagnade kursböcker, men tack vare KLM har jag ju pengar att köpa nya för också, om det krisar.

Livet är ganska bra.

/L

Nu är det väl i princip klart att vi flyttar redan i nästa vecka. Första lasset går på onsdag, svärfar kommer ner och hjälper till, och så på fredag städar vi ut, lägenheten besiktigas och så flyttar vi in på kvällen!

Vi är i full fart med att packa alla våra saker, skrubba och feja alla de där vrårna som man inte bekymrar sig om när man bor någonstans, men som plötsligt blir väldigt viktiga inför en flyttstädning.

Därför blir jag nog frånvarande ett tag, men jag kommer tillbaka med rapport från Uppsala så fort vi har kommit tillrätta och skaffat ny internet-uppkoppling.


/L

Förra onsdagen var jag och fikade med goda vänner som var på tillfälligt besök i stan. Det var Petra, som gjort mitt halssmycke med barnens namn på, hennes man P och hennes systerdotter M. Det var som alltid härligt att träffas och prata om gamla tider och vardagssaker: våra flyttplaner, deras hus, deras hundar (de har tre), vår katt, film och en massa annat. Jag känner också att jag kan prata med dem om barnen om jag vill, på ett naturligt sätt, och det betyder extra mycket för mig.

Som ett extra plus fick jag en fin present av Petra:

Två Old Höganäs-delar. Krukan tror jag är till för marmelad. Om det lilla fatet vet jag ingenting, men det passar perfekt till en kaka eller två... :). Jag har lyckats "smitta" P med min passion för Old Höganäs, så nu tror jag minsann att hon också kommer att börja samla snart :), fast då den blå serien:



Som också är så jäkla snygg, även i stengods som den här koppen är, men nu började jag ju med grönt så jag får väl begränsa mitt samlande till EN färg...


I förra veckan kom också ett nytt Tradera-paket med en burk från Lundgrens:

Den hade t.o.m. en del te kvar, fast jag vet inte om det var originalet. Hur som helst så fick det slängas, eftersom jag använder mina burkar till att ha mitt eget te i. Det är nog min sjätte eller sjunde Lundrgens-burk, och fler lär det bli, eftersom jag känner till att de hade minst tre blandningar till i sitt sortiment.


I förrgår damp det ner en paket-avi i brevlådan. "Vad är det här?", tänkte jag, eftersom jag inte väntade mig något mer paket just då. Fast just det, vännen Hanna skulle ju kanske skicka förslag på monogram med barnens initialer som jag kunde brodera på min väska, bredvid Alice-ängeln som redan finns där. Väldigt nyfiken cyklade jag till Konsum och hämtade ut en liten grön postens vadderade påse som var mjuk när jag klämde på den. Väl hemma kom ett fint handskrivet brev och detta ut ur påsen:

Monogramförslag, Hanna-färgat garn, choklad, en supersöt virkad japansk docka, och grönt jasminte (som jag ääälskar, och drack redan då D och jag lärde känna Hanna på Bäckedals fhsk för nio år sedan. Ett uppmuntrings-paket, kallade Hanna det. Jag blev SÅ glad!

En närbild på dockan:




Ja, och så var D och jag på loppis i går. Inga spektakulära fynd, bara några fler böcker (den översta ska jag vänta med att läsa tills vi har sett färdigt på tv-serien den ligger till grund för)...

... och lite smycken.

45 spänn allt som allt.

Nu får jag nog ta och masa mig tillbaka till flyttpackning-och-städning.

/L

I torsdags hade jag fått ett mail från Uppsalahem. Vi blev erbjudna en hyresrea och snart ska vi skriva på kontraktet! Den är lite större än den vi har nu, ligger på andra våningen i ett trevåningshus och har balkong i söderläge. Vi har inte sett den och kommer inte heller att göra det innan vi faktiskt flyttar in, men den har fått nya tapeter, luckor och liknande de senaste fyra åren eller så, och borde vara hyfsat fräsch fortfarande.

Och det allra bästa är att vi kan flytta in redan i den här månaden om vi kommer överens med den nuvarande hyresgästen! Det är så skönt att slippa fundera på hur det skulle ha blivit om jag tvingats flytta upp utan D och Tösen, och bo inneboende hos de snälla vänner som erbjudit mig plats hemma hos dem. Jag är så tacksam att vi har så goda vänner, men ett eget hem är ju ändå alltid det bästa.

Nu börjar det verkligen se ljusare ut!

/L

Avtackning:
Den sista veckan på praktiken hade jag avstämning med tre av de personer som har fungerat som mina handledare. På måndagen fick jag förklara för B på konserveringsateljén att projektet helt plötsligt hade växt ganska explosionsartat och att jag inte trodde att jag skulle hinna med att registrera nästan något alls i databasen. Eftersom hon började sin bana på museet som praktikant just i textilsamlingarna så verkade hon inte det minsta förvånad över det, och det var ju himla skönt.

På tisdagen fick jag snabbskriva ihop en rapport till kartinventerings-projektet åt F, och även om jag har haft lite dåligt samvete över att det inte har blivit nästan något alls gjort där sedan jag började med uniformerna så verkade hon väldigt nöjd med det jag hade åstadkommit innan dess.

Det har varit en av de bästa sakerna med den här tiden, att jag från första dagen har känt mig så väldigt uppskattad för det arbete jag har gjort. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra hur himla bra det är att jag är där och hur mycket mitt jobb betyder. Det är så fantastiskt skönt att känna sig produktiv och uppskaffad efter så lång tid där jag känt mig så misslyckad och ensam! Och jag tror att det har varit väldigt bra för mig att ha varit så upptagen att jag inte har haft tid eller ork att sitta och grubbla, speciellt nu sidta veckan innan Eskil och Max planerade födelsedatum.

Och så på torsdagen kom liksom kronan på verket. Den samlingsanvariga chefen kom in från semestern och bjöd mig och M (som har haft en kortare tjänst på textilkonserveringen och varit mitt härliga sällskap under stor del av sommaren) på lunch med efterrätt i museets café. Och jag fick en bok som jag gått och kikat på ända sedan jag började på museet:

(Maken har ju i sin packningsiver redan stuvat undan den, så det får duga med en bild från nätet).
Dessutom fick jag ett presentkort från Akademibokhandeln på en summa som räcker till en hel del studielitteratur till hösten (eller nöjesläsning, om jag hellre vill lyxa till det i tillvaron), och ett kort med texten: " Tack! För ett fantastiskt bra jobb med vår uniformssamling m.m".

Som sagt, de är bra på att få mig att känna mig uppskattad :)

Fredagen svischade förbi i ett enda stressat rus av "måste bara hinna med det HÄR också", och sedan var det plötsligt slut. Nycklar skulle lämnas in, M kramas en sista gång, ta hissen ner till markplan och cykla hem. Och jag kände mig så konstigt tom. Skulle jag inte få sitta och diskutera allt mellan himmel och jord på lunch- och fikaraster mera, inte tampas med den där delen av kompaktsystemet som alltid vill stanna en decimeter innan den ska stängas, inte känna lukten av kamfer från kostymer och frackar i facket brevid uniformerna? Inga fler besök upp till biblioteket för att försöka identifiera den där viktiga detaljen på ett plagg som gör att jag säkert kan hävda att det är en major den-eller-den som burit den, eller att den där uniformsfracken som har ett eget inventarienummer borde hänga tillsammans med de där byxorna, som har ett annat? Ingen hembakt morotskaka till förmiddagsfikat när man sitter och titta ut över Elevatorkajen, och kaféföreståndare Ys glada kommentar om att folk som äter sötsaker innan tio på morgonen är hennes favorittyper.

Nähä. Nu var allt det där slut. Då kom sorgen över pojkarna också över mig, och det blev en bitvis riktigt jobbig helg. Urladdning, alltså.

Upptrappningen kommer nu - flyttpackning, oro över att vi inte har lyckats få någon lägenhet i Uppsala ännu och att D och jag (och Tösen, inte att förglömma!) kanske därför måste bo isär i flera månader i värsta fall. Terminen börjar ju oavsett om jag har tak över huvudet eller ej...

Det är (fortfarande) mycket nu.

/L

Stiliga familjen gör entré

Rakt igenom, faktiskt. Dels att överhuvudtaget komma på idén att "recensera" barns kläder, oavsett om deras föräldrar är kända eller inte. Kanske just därför, faktiskt. Kända barn har det förmodligen svårt nog ändå, med fotografer som förföljer dem på väg till skolan.

Men mest, allra allra mest för den här meningen:

"Med föräldrar/adoptivföräldrar som Angelina Jolie och Brad Pitt så är det kanske inte så konstigt att ha en viss känsla för stil."

"Föräldrar/adoptivföräldrar". Som om det vore någon betydelsefull skillnad, nästan som om att det ena skulle vara mindre viktigt, mindre "på riktigt" än det andra.

Som jag sagt förut: det är bara kärleken som räknas.

Jag borde nog sluta läsa Aftonblaskan, jag blir bara upprörd.

/L

Lägesrapport:

Med sista veckan på praktiken som börjar på måndag, flytt- och flyttpackningsplanering och dessutom snart Max och Eskils planerade födelsedatum (sista juli) så har jag väldigt mycket känslor och tankar i kroppen, plus en hel del stress. Jag har flera oformulerade inlägg i huvudet, men de får vänta lite tills jag hinner med att sitta ner och skriva i lugn och ro.

/L

...såg jag ytterligare en artikel som gjorde mig förbannad (och det hjälpte väl inte att jag redan hade en dålig dag och har gråtit en del):

"5-åringens liv är i fara".

Ett solklart fall som visar på varför föräldrars rätt till sina barn inte någonsin borde få gå före barnets bästa. Och faktiskt, vill jag påstå, ett  argument för varför inhemska adoptioner borde göras enklare så att de blir fler.

Den här lilla pojken skulle kunna ha det så mycket bättre hos en familj som klara av att ta hand om  honom så som han förtjänar. Och socialtjänstemännen borde få sparken!


/L

Historier som den här gör mig så jävla förbannad!

"Hon levde ihop med 191 katter"

191 katter som tvingats leva på ett för dem helt onaturligt sätt, i sin egen skit och förmodligen utan tillräckligt med mat och vatten. Visst, katter kan klara av att leva i grupp, men de är inte flockdjur, och framförallt behöver de uppmärksamhet och vård var för sig. Och ingen kan lura i mig att en människa klarar av att varje dag se till att så många katter har det bra. Speciellt när det står i artikeln att det låg både redan döda och döende katter bland de levande...
173 av dem var i så dåligt skick att de måste avlivas. Och naturligtvis hade den här galna människan redan varit i kontakt med myndigheterna, som förbjudit henne att ha fler än nio katter. Hon borde inte få ha haft en enda!

Och vad säger de på länsstyrelsen? Fördöms den här kvinnans beteende, talar man om hårdare straff för djurplågeri som det här, eller om att höja kattens status så att folk försår att en katt förtjänar att få vara en lika älskad familjemedlem som en hund?

Nej.

"Sådana här personer tycker väldigt mycket om djur och har ett gott hjärta. De anser sig själva kunna ta hand om dem, men vi håller inte riktigt med dem om det, säger Karina Burlin på länsstyrelsen i Stockholm."

Idioti. Djurplågeri i oförstånd är fortfarande djurplågeri. Och det finns massor av lättillgänglig information om hur man bäst tar hand om en katt på vilket bibliotek som helst, om man nu inte gillar/använder internet.

Idag skämmer jag bort min egen älskade lilla Tösen lite extra, och slås än en gång av hur tacksam jag är över att hon finns här hos oss, och inte halvvild och utsvulten inne i ett smutsigt hus eller frusen utomhus på vintern.



/L

..och jag känner mig som en fullständig idiot. Hur kan jag, som vet hur svårt det kan vara att lyckas med att få levande barn, ta för givet att alla andra inte har några problem bara för att jag inte hört motsatsen?

Mina skygglappar är lika stora som de jag tänker på som "oskuldsfulla" föräldrar har, det är bara det att jag tar för givet att jag är den enda som drabbas. Snacka om att vara i en självisk bubbla.

Och när man ser på det så här: ingen kan ju veta att en graviditet kommer att gå helt som tänkt förrän den är över, och jag vet, jag vet att alla barn som är efterlängtade kommer att göra sina föräldrar till bra sådana. Kärleken är det enda som räknas.

(ursäkta att rubriken blev en ful direktöversättning från engelska, jag skyller på (för?) stor konsumtion av P3 Kultur. Och värmen, som långsamt förvandlar min hjärna till mos).

/En skamsen L

Jag har funderat mycket på avundsjuka de senaste veckorna. Att den fått fäste i mig, speciellt efter Max och Eskils död, har blivit en självklarhet. Precis som med sorgen måste jag kämpa mot den varje dag. Vad jag däremot har lagt märke till med tiden är att den kan se väldigt olika ut beroende på vem den riktas mot.

När jag fick reda på att en släkting väntar barn för några veckor sedan började jag gråta. För att det känns som att de två inte ens reflekterat över att något kan gå snett, för att de är så trygga i att de kommer att bli föräldrar som planerat redan nu kan ha åsikter om vad och vem deras barn kommer att bli. För att de har kvar den, i brist på ett bättre ord: oskuldfullheten. Den som vi föräldrar utan barn har tappat och aldrig kan få tillbaka. Kanske är jag orättvis nu, kanske har de visst tänkt tankar om motsatsen, eller kommer att göra det? Men hur det än står till med den saken så kan man ändå inte tro att det ska drabba en själv, inte på riktigt. Det gjorde inte vi heller, fram till att det gick så fel första gången.

Samma sak med gamla bekanta som väntar barn - hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig till att glädjas så där naturligt för deras skull som jag en gång kunde (även fast jag ganska länge varit avundsjuk också, eftersom jag själv så gärna ville ha barn).

Så de senaste gångerna det har hänt, att jag hört eller läst på FB eller liknande att magarna växer till höger och vänster om mig, så klarar jag inte av att säga: grattis! Jag kan inte ens SKRIVA det. Avundsjukan bränner i mig, och de missunsamma tankarna kommer smygande, tätt följda av sorgen och saknaden efter Alice och efter Eskil och Max, efter att vara gravid och få vara lycklig. Lite beror ju det här på hur nära jag står de andra blivande föräldrarna, ju bättre kontakt desto lättare har jag att trycka undan det svarta monstret.

Utom när det gäller en kategori av människor, som jag i de flesta fall inte ens har träffat. Änglaföräldrarna. Visst, ett stygn av avund smyger sig instinktivt in nu när det föds barn i samma tid som våra pojkar egentligen skulle ha kommit till oss, men det försvinner lika snabbt igen.

Så för (mer eller mindre) nyblivna mammorna och bloggarna "Tildas mamma", "Hormonmonstret Lina", Zoeli och Mrs Jones, och-snart-mamma-igen som Finnjonna, och säkert fler som jag glömt att nämna, för deras skull kan jag känna naturlig glädje.

Är inte det konstigt? Jag tror ju inte på allvar att man måste ha förlorat barn för att bli och vara en bra förälder, för att "förtjäna" att få levande barn.  Jag är bara så satans avundsjuk ibland.

/L

När mina föräldrar var här på besök åkte vi också en tur till Öland och Borgholms slottruin. Det var SÅ vackert där! Och historienörden i mig (som en gång fick mig att gå omkring med högjutt knorrande mage på Towern i sex timmar därför att där var så mycket att se att jag bara inte hade tid att äta något) ville stanna till i varenda rum och fotografera ur varenda vinkel...












Scenen som skymtar på bilden byggs upp för konserter, i år kommer bla The Ark (med Amanda Jenssen som förband) hit och spelar. Jag är riktigt sugen på att åka och lyssna på dem, nån som vill följa med?


Inne i museet hade Capellagården utställning...

I de första rummen var det mestadels keramik, som de här krukorna. Utsikten, växterna och ljuset går inte heller av för hackor...


Det var så snyggt hur de i några rum hade använt sig av föremålen som var utställda i museet för att visa upp elevarbeterna, som här:



här...



Och här...Fast den här skölden gillade jag inte, bilden får bara var med för att portalen bakom är så snygg ;)


Andra visade många varianter av en sorts föremål:





Den här var en av mina favoriter:

fullt fungerande radioapparater i keramik!

och de här:


Och så fanns där ett rum med en massa fina grodor :) 


Visst är de söta?







Det fanns en massa vackra möbler och textilier också, men det här får räcka för stunden.
/L