Magen v 32 och 33


Förra veckan, 32+0....



...och idag, 33+1.

/L

Minis milstolpar - vecka 32

Och det betyder enligt enligt Spec-MVC att Mini har fullgoda överlevnadschanser om hon skulle födas nu! Fast, vi har börjat tro att hon inte kommer förrän efter att cerklaget är klippt, och det vore ju så klart det bästa både för henne och mig. Då måste vi inte åka in akut, och för varje dag som går hinner hon utvecklas lite till, och lägga på sig mer hull.

32+0 är en riktig milstolpe, och har varit det hela den här graviditeten. Det betyder också att vi går in i åttonde månaden nu idag, hurra!

Igår var vi på vår första föräldraträff, jag och D. Det har vi varit lite tveksamma till om vi vill göra, för vem tycker om att sitta och känna sig som en utomjording i en grupp? Naturligtvis kan det finnas andra som har liknande erfarenheter som vi, men det vanligaste är ju ändå att det är normala förstagångsföräldrar i sådana grupper. Och vi är ju inte sådana, för det här är ju inte vårt första barn, och våra erfarenheter av graviditeter och förlossningar är allt annat än normala. Men jag är ändå glad att vi gick, och jag vill fortsätta gå. Det känns som att vi kan få mycket nyttig information, för ungefär som D uttryckte det en gång så "vet vi ju inte vad man ska göra när vi får ta med oss ett barn hem".

Information om förlossningar tycker jag väl känns lite onödig, men vi lärde oss väl några nya saker på träffen. Till exempel att om mamman inte har hela armarna fulla med slangar och mätapparatur, så kan hon föda knästående i sängen. Det tycker jag låter jättebra! Att ligga ner platt på rygg och krysta måste ju vara bland det minst energieffektiva sättet att föda som går att tänka sig - man jobbar ju emot tyngdkraften. Det tyckte jag var så konstigt när jag födde Alice, men jag har förstått i efterhand att det nog var just för att det var akut, och för att de vill ha så mycket kontroll över förloppet och övervakning på henne som möjligt.

Och så tänker jag att det här med föräldraträffar nog kan vara vara bra för att ge en bild av hur en normal förlossning går till. När det inte är kris och akutfall och hela salen full med personal som springer iväg med mitt barn innan jag ens hunnit se henne, alternativt en barnmorska som går ut ur rummet precis när jag ska föda fram min döde son (medans jag fortfarande kländer mig fast vid det lilla, lilla hoppet att min fortfarande levande son ska få stanna kvar där han är) och ingen som verkar fatta att de ger oss en käftsmäll varje gång de säger "foster" och att det handlar om "sent missfall/spontan abort" istället för att använda våra barns namn som vi gör, och att de är på väg att dö.

Så ska det inte bli den här gången, för vi har kommit så långt att det inte ens KAN bli så. Jag försöker föreställa mig en lugn förlossning som slutar i en skrikande liten dotter som ligger på mitt bröst och greppar om sin pappas hand istället, ungefär det vi fick se på film igår. När jag får hålla henne i min famn utan att någon måste ta ut henne ur en kuvös först, och när jag får se D hålla henne för första gången. Om det fortsätter att gå bra, och vi får uppleva det, då tror jag att en del av såren vi bär på efter Alice, Eskil och Maxs död kan börja läka.

/L

Magbilden vecka 31



Nu ska Mini väga ungefär 1800 gram, vara 40 cm lång, och kan redan ha fått hår på sitt lilla huvud.

/L

Onsdag = veckobyte

Vi har en vana här hemma, som vi började med när vi väntade Alice. Varje kväll kryssar någon av oss över dagen som gått i almanackan, så att det blir lätt att se hur långt in i månaden vi har kommit.

När vi väntade Max och Eskil började vi med en till liten ritual som har med almanackan att göra - för varje ny graviditetsvecka skrev vi in startdagen i almanackan, men inte förrän högst några dagar innan den kom. Det har vi fortsatt med också i den här graviditeten, så på tisdag kväll dyker det upp en anteckning för onsdagen. Från början var det ju rädslan som styrde, tankarna på att varje nytt veckobyte skulle bli det sista gjorde att vi inte vågade ta ut något i förskott. Därför vågade vi inte skriva in siffrorna i förväg, tanken på att sedan behöva ta bort dem (som jag satt och gjorde efter att Alice dog) gjorde för ont.

Men nu, när det har gått så bra så länge för Mini och hennes etta, så fortsätter jag att skriva in den nya veckan med andra känslor i kroppen. Förundran, glädje och tacksamhet över att siffrorna bara blir högre och högre, samtidigt som busungen därinne bara blir starkare och större och tanken på att det faktiskt kan gå hela vägen börjar bli något som jag kan greppa.



Idag är det den 22 februari, och vi byter till 31+0!

/L

Minis milstolpar - v 30+0

När vi väntade Max och Eskil skrev jag ett kontrakt med mig själv. Tanken med det var att hjälpa mig att hålla isär graviditeten med Alice med den nya, och att försöka fokusera på det positiva istället för att vara rädd och orolig.
Något sådant gjorde jag inte när vi fick reda på att vi väntade Mini, men jag kom att tänka på det där gamla inlägget idag, eftersom vi nu är vid en sån milstolpe som stod med i kontraktet.

Vecka 30+0. Vi drömde om den med pojkarna, men kom bara en sorgligt kort bit på vägen. Men här är vi nu äntligen, med ett barn kvar i magen som inte har visat några som helst tecken på att vilja komma ut för tidigt för att överleva, och det känns....magiskt. Efter 29 hela graviditetsveckor räknas inte barn som extremt prematur längre, utan "bara" för tidigt födda, och det gör mycket för att både jag och D ska kunna ta in hur stora Minis chanser att faktiskt födas fullgången är.

Och en annan sak som är viktig med den här veckan: vi bestämde i graviditeten med pojkarna att vi inte skulle köpa några stora bebissaker förrän efter att vi kommit till 30+0, och samma sak har vi sagt det här gången.

Så, nu börjar det bli dax att fundera på vad vi behöver, och jag tänkte passa på att be om lite tips från er som läser. Vad är egentligen det absolut mest nödvändiga som bör köpas innan barnet kommer? Vi vill helst köpa begagnat (speciellt textilier eftersom jag vet lite för mycket om tillverkningen för att vilja utsätta mitt barn för alla de kemikalierna om jag inte måste), skulle gärna använda tygblöjor, bor i lägenhet utan hiss och har ingen bil.

/L

Minivikt

Mini ska öka i vikt med 200 g i veckan just nu, enligt litteraturen. Just nu, i slutet på vecka 29 borde hon vara någonstans mellan 1400 och 1500 gram. 1.5 kilo! Det är lite svårt att föreställa sig att jag faktiskt bär omkring på en liten människa som väger så mycket (alla nyfödda är iofs väldigt stora i min värld eftersom jag jämför dem med Alice, som bara vägde runt 700 gram, men ändå), så jag kände mig tvungen att hitta något här hemma som jag kunde väga i händerna för att känna på hur mycket det faktiskt är.



Som ett paket röda linser, och ett paket passerade tomater. Det är vad den där lilla tyngden som ligger långt fram i magen och sprätter omkring både dag och natt väger. Min duktiga bebis, fortsätt att växa så och stanna kvar därinne ett bra tag till!

/Mamma

Det är ju fantastiskt!

Igår skulle vi gå och titta på vad den ganska nya lokala loppisen hade att erbjuda, eftersom den ligger på gångavstånd från lägenheten även för en långsamt vaggande mig, och för att jag inte varit på loppis sedan innan cerklaget sattes in. Vi hade till och med tänkt, att om de hade bebissaker, så kunde vi ju faktiskt passa på och titta på dem. Men, tji fick vi. Enligt hemsidan och skyltarna skulle det vara öppet, men dörren var låst. Så, det vara bara att vagga hem igen, och för mig att försöka värma upp mig med eftermiddagsfikat medan D tog cykeln till mataffären. Det var där på hemvägen som tanken slog mig: här är jag ute och går, GRAVID I SJUNDE MÅNADEN! Vi pratade lite om det då, hur vi ända fram till för några veckor sedan knappt vågade hoppas att jag någon gång skulle få vara så här mycket gravid, och hur vi utgått från att jag skulle i princip ligga ner hela den här graviditeten. Men, jag kan alltså vara ute och gå, om jag tar det lugnt (vilket kroppen tvingar mig till eftersom jag har så dålig kondition och Mini + magen är så stor nu), nästan som en normal gravid kvinna i samma vecka. Och det, det är fantastiskt! /L

Magbild V 29+0


Så här ser vi ut idag.

1177.se har det här att säga om vår nya vecka:
Mini "väger nu runt 1400 gram och är ungefär 40 centimeter lång. Det är tillräckligt stort för att kunna sparka på revbenen och även slå mot urinblåsan. " Jo tack, det har jag märkt!

"En del [bebisar] kan sparka så hårt att man blir öm under revbenen. Ännu behöver [Mini] inte vända sig med huvudet nedåt eftersom det fortfarande finns gott om plats att ändra läge. [Bebisen] kan drömma nu."
(text från 1177.se, med mina ändringar)

I graviditetsboken står det för vecka 28 och 29:

"Puffar du lätt på magen kan du ibland få en puff tillbaka. Det kan också sparka till som en reaktion på höga ljud [...]".
Vaddå "puff"? Hon sparkar så att jag får bulor på utsidan av magen, och jag är helt säker på att hon hämnas om jag (eller D) väcker henne genom att peta på magen när hon sover. Och det är jag glad för, för ju mer hon lever rövare, desto säkrare kan jag vara på att allt är bra med henne därinne.

"Barnet ökar i vikt med ungefär 27 gr/dag", och "Det växande barnet blir alltmer utrymeskrävande och pressar dina inre organ åt sidan. Livmodern trycker nedåt mot de stora blodkärlen".
Jamen, inte undra på att jag är trött i ryggen och har åderbråck, då ;) 

Ja, och så: "Många kvinnor upplever att de nu blir mer känsliga och får humörsvägningar som de inte känner igen. Det är helt normalt".
Inte förrän nu?! Jag har fått konstiga gråattacker då och då under hela graviditeten, ju (och under de andra två graviditerna också, för den delen). Och med "konstiga" menar jag såna som inte har med sorgen efter Alice, Max och Eskil att göra, för den finns ju alltid där och lurar. Och gråter jag över dem så är det ju just för att de är döda, och inte för att jag råkar vara gravid. Om jag däremot gråter av att lyssna på "Don't Stop Believin", så är det kanske mer pga hormonerna (även om jag älskar den låten, som så många andra).

29+0! Kan ni förstå det? Det kan inte jag. Men snart, snart kan vi nog ändå våga oss på att börja köpa bebissaker!

/L

Idag....

....har vi varit på kontroll igen, och fick veta att:

absolut ingenting har hänt sen den senaste mätningen (!),
vi ska på nästa mätning och ett tillväxtultraljud i vecka 34 (alltså om mer än en månad),
och de planerar att klippa upp cerclaget i vecka 35-36.

Härliga nyheter på alla sätt och vis!

/L  

Magbilden vecka 28


Så får ni som utlovat se min fina klänning :)

/L

28+0

Det är allt jag har att säga idag.

En månad och en dag längre än Alice klarade sig, mer än två månader längre än Max och Eskil.

Ingenting tyder på att Mini vill komma redan nu, men om hon skulle göra det, så skulle hon troligtvis överleva. Om hon är frisk, och det finns inget som tyder på att hon inte skulle vara helt perfekt för sin ålder och storlek, precis som sina syskon.


/L

Hon har byggt ut

Mini har definitivt byggt ut i sin etta, och det är ju inte så konstigt eftersom hon ska vara ungefär 37 cm lång och väga ett kilo nu. När det gäller längden står det visserligen olika i våra två böcker och på de två webbportaler jag brukar läsa på - från "cirka 30 cm" via 33 cm till 37, men eftersom Alice var 38 cm lång enligt sin journal i vecka 23+6 så går jag på det största måttet.

Musklerna mitt fram på magen är spända nästan jämt av tyngden, jag har börjat bli rejält trött i ryggen av ansträngningen att bära vår lilla guldklimp (att jag har svaga rygg och magmuskler sedan innan gör ju inte saken bättre, direkt), och det börjar bli svårare att hitta kläder som passar.

Och det är faktiskt på det sättet jag märkte häromdan hur mycket större jag är nu än jag någonsin hann bli i mina andra två graviditeter.

Byxor är ju en sak, mina vanliga jeans utgick jag ifrån att jag inte skulle kunna ha ens i början av andra trimestern. Därför har jag köpt två par "mammabyxor" med en rejäl mudd som går över magen, och flera par leggings (eller tights, som de hette förra gången de var på modet, när jag gick i mellanstadiet. Hjälp, vad fort tiden går!) - några med mudd och andra utan.

Många av de tunikor, toppar, koftor och klänningar jag har till vardags när jag inte är gravid är ganska vida och/eller långa (och jag köper överdelar som jag kan använda även efter graviditeten), så jag jag har inte direkt märkt av om de passar sämre nu än tidigare. Och alla mina linnen och de tunna långärmade tröjorna som jag brukar ha under mina andra kläder (jag vill gärna att Mini är säkert inbäddad i flera lager som håller upp och håller om magen, det är varmare och dessutom skönt för ryggen är super-elastiska), så de anpassar sig ju efter min form.

Men häromdan provade jag en klänning som jag hade på mig ofta i båda de andra graviditeterna, och då såg jag verkligen hur stor jag blivit. Vi ska ta veckans magbild i den sen, så får ni också se. Det är en jättefin klänning från HM Mama, som jag också använt mycket som sommarklänning mellan graviditeterna, och eftersom den har ljus botten står magen rakt ut när jag har den på mig. Det blev väldigt tydligt hur mycket större den är nu än den någonsin har varit! Från mitt prespektiv rakt uppifrån har ju Minis etta sett enorm ut ganska länge nu, och jag har svårt att se skillnaden från vecka till vecka även om jag vet att den borde finnas där.

Idag vaggade vi dessutom iväg till barnmorskan, Mini och jag. Där fick jag magen mätt två gånger - både av en barnmorskestudent och av min vanliga BM. Och vi har en jättefin kurva, den ligger precis i mitten och ökar som den ska. Två centimeter större har magen blivit sedan förra mätningen, så det är inte konstigt att jag har svårt att sova på nätterna ibland av all aktivitet där inne i ettan :) Det tycker jag är lite mysko förresten, det där med att mäta magens storlek från kanten på bäckenbenet till livmoderns övre kant. Med måttband. Vad får man egentligen ut av det? Det säger ju inte något om hur mycket barnet växer, och det är väl det viktigaste?

Hursomhelst. Utbyggnad pågår!

/L

27+0

Idag byter vi vecka igen, eftersom vi var så rädda att graviditeten var på väg att ta slut i förtid nu i helgen så känns det ännu mer fantastiskt än vanligt.

En vecka kvar till v 28, som varit en av våra stora milstolper redan från början, eftersom barn som föds då nästan alltid överlever. Vi har vänner som är födda i den veckan, och en av dem brukar säga ungefär så här: "jag är född i vecka 28 och det är ju inga större fel på mig". Och det håller vi med henne om :)

Jag brukar, förutom att läsa i böckerna jag fått av barnmorskan också titta på två olika webbsidor inför varje ny vecka, och på en av dem står det så här om vecka 27:


"Livmodern har vuxit och dess översta del finns nu mellan naveln och revbensbågen.

Fostret väger runt ett kilo, och kan vara omkring 37 centimeter långt. Håret kan ha börjat växa ut. Vissa barn kommer att födas med mycket och långt hår, medan andra inte har något hår alls när de föds.

Det finns ännu gott om plats för fostret att röra sig på. Många foster är mer vakna på kvällen, då man kan märka att det sparkar mer i magen. När fostret rör sig tränar det upp sin fysik för att bli starkare i kroppen.

De flesta barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt. Varje vecka, även dagar, gör stor skillnad. Om barnet skulle födas nu klarar tarmarna av att ta emot modersmjölk. Lungorna har utvecklats mycket, men även om barnet nu skulle klara av att andas luft behöver lungblåsorna ännu mer tid för att utvecklas fullt ut."

(Landstinget i Uppsala läns webbportal 1177)

 

 

På Stockholms läns landstings webbportal Vårdguiden står det:

"Nu är det lättare att mäta barnets fulla längd inklusive benen. Barnet är cirka 30 centimeter i sin fulla längd. Barnets ögon öppnas efter att ha varit stängda en tid. Det övar att öppna och stänga ögonen. Hörseln utvecklas allt mer och barnet kan hoppa till vid kraftiga ljud eller snabba rörelser från dig. Nu är överlevnadschansen stor om barnet skulle komma ut för tidigt. Vikt 1 kg."

De allra vackraste orden finns i den ena boken från mödravården (trots att den är sponsrad av Libro tycker jag bäst om den, för den är mycket mer detaljerad än den andra). Där står det nämligen:

"Skulle barnet födas i vecka 27 har det mer än 90% chans att överleva, det har allt som behövs för ett liv utanför livmodern".

 

 

Vi får kanske behålla vår lilla älskling i livet ändå, nu när vi kommit så här långt.

Jag börjar nästan kunna tro på det, faktiskt.

Här är vi igår, dvs i 26+6. Hon börjar bli tung nu, den lilla!

/L



Falskt alarm

I går var vi in på en extra kontroll på Ackis - på Bedömningsmottagningen den här gången istället för Specialist-MVC. Vi fick träffa en ny läkare som gjorde gynundersökning och två sorters ultraljud, och meddelade att allt såg fint och oförändrat ut sedan senaste mätningen hos min vanliga läkare. Cerklaget sitter, tappen är stängd och 4, 7 cm lång. Allt såg alltså jättefint ut, men det var nog inte förrän i morse som vi riktigt kunde andas ut.

Vi var nämligen in till förlossningen akut i lördags natt, eftersom jag upptäckte en ganska liten ljust rosa blödning när jag höll på att göra mig i ordning för att sova. "Blod!" halvskrek jag ut genom badrumsdörren till D som redan lagt sig, och sen bröt full panik ut. Blod betyder ju förlossning, som betyder döda barn, i vår värld. Trots det lyckades jag ringa till förlossningen och han efter en taxi, och det tog nog inte mer än 20 minuter innan vi var på plats inne på förlossningen och fick träffa en barnmorska. Det gjordes ett försök att sätta CTG på min mage, men Mini var inte på humör att få sin puls mätt, och eftersom jag inte hade några sammandragningar eller verkade läcka blod eller fostervatten så bestämdes det att vi skulle få vänta på en läkare. Och det gjorde vi, och jag tror att det faktum att vi inte behandlades som ett akutfall gjorde att vi kunde börja lugna ner oss lite, och hoppas på att det kanske faktiskt inte var katastrof på gång. Att vi hade överreagerat, och för en gångs skull inte skulle ha rätt i vår rädsla.

All personal tog jättebra hand om oss, och när väl fick träffa läkaren (och hon tittat att cerklaget var helt, att Minis hjärta slog och att hon rörde sig, att det fanns gott om fostervatten och inget tecken på blödning i livmodern eller längre ut), då kändes det bättre. Hon var väldigt medkännande och sa att såklart skulle vi hellre åka in om vi var oroliga, och att det ju faktiskt var goda odds för Mini redan nu, om hon skulle födas. Hon sa också att i vecka 28 (som är en av Minis stora framtida milstolpar) så måste det idag vara något ganska allvarligt fel på barn för att det inte ska gå bra om de föds redan då.

Men. Hon fick längden på min cervix till ett mycket kortare mått än läkaren på spec-MVC senast, och bokade in en tid på Bedömningsmottagningen till mig efter helgen för att det skulle dubbelkollas. Och det var ju såklart inte roligt alls att höra, även om vi redan då börjat bli övertygade om att min lilla blödning kom från sköra slemhinnor (väldigt vanligt hos gravida tydligen - min stackars näsa är ett lysande exempel på det) och att det inte var farligt, så kändes det hemskt att tappen redan kunde ha blivit kortare. Att läkaren sa att den stora skillnaden i måtten helt enkelt kunde bero på att hon inte var expert på fostermedicin och att ultraljudsutrustningen på förlossningen är sämre än den på spec-MVC hjälpte liksom inte så mycket i det läget.... Den enda lugnande tanken var att det inte såg ut att vara förlossning på gång, och att vi fick komma in igen om något ändrades, eller om vi blev mer oroliga.

Doktorn ringde till mig på söndag (precis när jag satt och funderade på om jag skulle åka in igen efter att ha upptäckt en till, men ännu mindre blödning), så jag fick prata av mig lite och vi kom överens om att det nog inte behövdes.

Och så fick vi alltså lugnande besked på Bedömningsmottagningen igår trots allt (och lärde oss hitta till förlossningen på kuppen), och för första gången åkte vi hem från sjukhuset istället för att ha kastats huvudstupa in i en för tidig förlossning när vi åkt in för att vi var rädda att något var fel.

/L

Minis milstolpar

Först klarade vi oss fram till vecka 12 (då risken för tidiga missfall brukar räknas som i princip över).

Sedan gick det bra att sätta in cerklaget i vecka 14.

Vi gick igenom hela vecka 19 (då vi förlorade våra älskade Eskil och Max).

Vecka 22 kom och gick, och med den började Mini räknas som ett barn enligt WHOs standarder, och därför skulle medicinsk hjälp sättas in om hon skulle födas. 

Sedan gick vi igenom hela vecka 23 (då Alice föddes och dog), och plötsligt hade jag fortfarande en bebis i magen i vecka 24+0 och var mer gravid än jag någonsin varit förut (och mer gravid än jag egentligen trodde att jag någonsoin skulle få bli).

Vecka 25+0 kom, och med den var vi plötsligt i tredje trimestern/tredjedelen av en graviditet.

Och nu idag är det vecka 26+1! Enligt en av de två böcker jag fick hos barnmorskan vid inskrivningen betyder vecka 26 att Mini borde väga ca 8-900 gram och vara ungefär 32 cm lång. Hon är alltså nära att väga ett kilo, och det är en väldigt viktig milstolpe i sig själv, men det viktigaste med vecka 26 är det här:

"Barnet har nu passerat en viktig gräns. Det har kommit så långt i sin utveckling att det sannolikt skulle överleva utanför livmodern".

Är det inte underbara ord? Såklart hoppas vi att hon ska stanna kvar minst till veckan då cerklaget klipps upp (i vecka 33-34 om jag minns vad läkaren sa senast), men det är så tydligt nu att varje dag och varje vecka som går betyder så otroligt mycket för Minis chanser.

/L





Filten är här



Nu ska jag bara lista ut hur jag ska färga den gul och få den färgäkta, och så bestämma motiv till broderiet.
Här är några exempel, men jag ska ta och titta igenom filmen igen och ta några stillbilder. Och för er som inte har sett filmen (t.ex. min mor): så är Totoro den stora figuren som spelar occarina på bilden härunder, och har paraply på den därunder.





f







/L


Magbild från vecka 25

Jag lovade ju en bild, så jag och Mini klädde upp oss lite igår (alltså på v 25+3) efter att vi fått oss en välförtjänt dusch - klänningen jag hade i Marrakesh, och ett par av örhängena som jag köpte där. Det är nog ett av de bästa plagg jag köpt på Tradera, faktiskt. Fin, bekväm och passar mig både med och utan gravidmage.



Jag ser lite större ut än jag faktiskt är eftersom jag misslyckades med att hålla in klänningen under magen, men jag har en rejäl gravidkula nu, så det gör ju inte så mycket :)

Stöket i vårt kök får ni med på köpet!

/L


Här har du nya bilder, mamma :)



"Kommer det inte nån ny bild snart?" frågade min kära moder häromdagen. Vi har ju fortsatt att fota magen, men jag har helt enkelt glömt bort att publicera bilderna. Det har varit och är mycket annat att tänka på, som skolarbete till exempel.

Men, här kommer en magbild från förra veckan, tagen på dagen då vi kommit lika långt med Mini som vi tog oss med Alice. 23+6.

Jag HAR bilder från den här veckan också, men dem är jag missnöjd med, så du får vänta tills D hjälpt mig att ta nya i helgen, mammsen min.

Mini verkar fortfarande må bra därinne - hon sparkar mycket och ofta så det både känns och syns på utsidan (men när jag tar fram kameran för att försöka filma hur magen rör sig slutar hon alltid, den busungen), och D blev sparkad på örat när han försökte lyssna på hennes hjärtljud häromdagen :)

Vi spelar musik för henne (diverse klassiska stycken, mest från Tchaikovskys Nötknäpparen, och så instrumentell filmmusik - bla från Totoro och Spirited Away), och Tösen låg senast i förmiddags i mitt knä med framtassarna på min mage och spann för bebisen.

Förresten - har jag sagt att i och med att vecka 25 började så är vi officellt i tredje trimestern? Magiska ord, som fick mig att gråta de första gångerna jag sa det högt. Jag trodde aldrig att vi skulle komma hit, men här är vi nu. Återstår bara att se hur långt in i sista tredjedelen som Mini vill stanna i magen...

Ja, och så har vi bestämt oss för ett flicknamn och ett pojknamn (bara utifall att beskeded från rutin-UL inte skulle stämma) som vi är jättenöjda med. Fast, de är hemliga än så länge.

/L


Omamori

Innan jul fick jag ett litet paket av en god vän med ett jättefint brev, en massage-ring för svullna fingrar, och en liten tygamulett med japanska tecken.

Hon förklarade att amuletten kom från ett japanskt tempel, och att hon fått den av en munk som sa att den var "good for baby". När min vän och hennes sambo (numera make) kom hem till Sverige igen och väntade sitt första barn var lille L på väg att titta ut alldeles för tidigt, och när de väl fick komma hem igen till resten av en jobbig graviditet med ungefär lika mycket tvångsvila som jag nu har i min, så fick amuletten följa med på alla besök på sjukhuset och hos barnmorskan ända fram tills deras fina lille kille kom till världen för snart två år sedan. Han var fortfarande lite tidig, men frisk och kry, och när de fick komma hem från Neonatalen hängdes amuletten upp vid hans säng.

Så kanske var den "good for baby", vem vet? Jag är ju som ni läsare kanske redan vet inte religiös av mig på något vis (snarare är jag ateist numera), men jag blev så glad när jag fick amuletten med hälsning att det nu var Minis tur att ha den. Att den enligt tron på omamori redan tappat sin kraft (den ska hålla ett år och sen tas tillbaka till ett tempel för att förstöras där) känns faktiskt ännu bättre än om den fortfarande varit "aktiv", för nu blir det bara en vacker "lycka till"- present från en kär vän till mig och älskade Mini.

Efter lite surfande på Wikipedia kom jag fram till att det är en Omamori. De finns i både Shinto- och buddistiska tempel, och ges ofta som presenter till andra för att till exempel lyckas på examinationer, ge lyckliga äktenskap och skydd i trafiken. Och så som skydd för gravida då, för att graviditeten ska bli hälsosam och förlossningen lätt. Då heter de "Anzan" - och så här ser min ut (förutsatt att det är en anzan, jag kan ju inte veta det eftersom jag inte kan läsa japanska skrivtecken):




Det är tydligen vanligt att hänga dem just på handväskor, så att de går att ta med överallt. Jag har haft den här väskan med på alla besök till sjukhus, barnmorska och psykolog sen jag fick min omamori, utom ett då jag av någon anledning bytte väska och glömde att föra över den.

Och i dag är vi i vecka 25+0, och jag har varit gravid i en vecka och en dag längre än jag någonsin varit förut. Mini sparkar ofta och mycket (och hårt!), och jag är glad och tacksam att hon bor kvar i sin etta. För hennes skull kan jag stå ut med hur mycket obehag (många sparkar på samma ställe, sömnbrist) och smärta (trött rygg, åderbråck och ansträngd matsmältning) som helst (precis som jag gjorde för hennes syskon), och vilka uppoffringar som helst också (men fasen vad jag längtar efter gräddglass, mjölkchoklad, chips och annat onyttigt som min mage inte längre verkar tåla! För att inte tala om ädelost....)!

/L

Om att få hjälp av någon annan att formulera mina tankar

När jag skrev om Aliceveckan fick jag många fina kommentarer, men det var speciellt en som fastnade i mina tankar, och som jag har gått och funderat på av och till sedan dess.

Viktoria skrev att hon kan tänka sig att det för med sig blandade känslor att både ha passerat de dagar då pojkarna dog och den då Alice dog, och det är precis så det känns!

Varje dag som Mini är kvar i magen gör mig glad, och ökar den lilla försiktiga känslan av hopp om att hon ska få överleva sin födsel (även om både D och jag varje gång vi pratar om den möjligheten känner nån sorts tvång att också säga "om det går bra", "om vi har sån tur", och liknande, därför att vi helt enkelt inte vågar tro på att vi ska få behålla ett barn hos oss), och det gör också varje spark och annan akrobatik som hon ägnar sig åt i magen.  

Men, för varje dag som går får vi också mer att förlora eftersom vi älskar Mini mer för varje dag som går, och för att vi vet att det är lika svårt att acceptera att ett barn som hade halvgoda odds att överleva (som Alice) dör, som att barn som inte hade någon chans alls utanför magen (som Eskil och Max). Och vi vet ju precis hur det känns att sitta där när hoppet runnit ut - den bottenlösa ilskan och förtvivlan som kommer med känslan av att inte ha gjort tillräckligt, trots all kärlek till det barn som nu aldrig får känna av den kärleken.

Det blir, som Viktoria också skrev - mer påtagligt att Mini är här men inte hennes syskon, och hur tacksamma vi än är för att hon fortfarande lever så minskar ju inte det saknaden efter och kärleken till Alice, Eskil och Max.

Tankarna på att vi kanske hade fått behålla i allafall någon av dem om jag bara fått cerklage tidigare finns ju så klart också där - varför skulle de behöva sätta livet till för att vi skulle få chansen att behålla deras lillasyster?

Det blir någon slags blandning av hopp och en växande lättnad för varje dag som går att ett av våra barn fortfarande har en chans, med sorgen och saknaden och ilskan över att tre av dem är döda, och kärleken till alla fyra, och det är inte alltid så lätt att hantera.

Lite rädd är jag också att jag ska komma att älska Mini mer om hon överlever, just därför att hon i så fall lever och våra andra små inte gör det. Blir jag en sämre mamma då, om jag tänker mer på det barn som kan älska mig tillbaka? Blir jag mindre mamma till de barn jag förlorat?

Oavsett vilket: tack, Viktoria för att du (än en gång) skrev så klokt och träffande och hjälpte mig att sätta de här tankarna i rörelse, jag tror att jag behövde det.

/L






Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0