livetefteralice

Idag är jag mer gravid än jag någonsin varit.

Jag har bestämt mig för att inte stressa sönder mig genom att kämpa ihop ett PM i digital dokumenthantering nu (det skulle ha varit inne i förrgår men jag hade tagit fel på dag) utan mailade en av våra lärare och kom överens med henne om att skriva hemtentan nästa vecka när denkommer ut och lämna in PM senare när jag känner att jag orkar. Istället ska jag jobba på uppsatsen den här veckan, och det är jag väldigt peppad för.

Min underbara D kom hem från stan med vår nya bärbara dator idag (den gamla som jag använder  är sex eller sju år gammal och har börjat låta konstigt, och har dessutom haft mjukvaruproblem en längre tid. Nervöst när jag skriver uppsats, även om jag har back-up på USB-minne).

Som om inte det var nog hade han varit på Annelie K och köpt praliner till mig!

Det är en bra dag.

/L

Kontroll i dag igen. Tappmätningen visade att ingenting dåligt har hänt sen sist: nästan 6 cm och helt stängd. Vi fick också ett tillväxtultraljud, så vi fick se hur mycket Mini har växt och att alt är bra med henne!

Ett sådant hade jag hoppats på men inte riktigt vågat fråga om i förväg, eftersom den här veckan har varit så jobbig med mycket oro. Igår låg jag på soffan och vågade knappt röra mig hela kvällen, och att plugga var det inte tal om eftersom jag inte kunde koncentrera mig på något annat än hur det kändes i kroppen: "var det där växtvärk eller något värre?", "har jag ont i magmusklerna eller är det tryck nedåt mot livmoderhalsen?", "var det inte lite länge sen Mini sparkade ordentligt nu?", "tänk om det börjar gå åt helvete nu", osv. Runt, runt, runt i huvudet.

Så det var riktigt skönt att få ett till positivt besked idag, och få se vår lilla älskling böka runt på skärmen och se hur fint hennes hjärta slår (det fick vi höra också).

Och så fick vi en överraskning, kan man väl kalla det. Tydligen har vi räknat fel på en dag ända sedan rutinultraljudet, så vi är framme vid samma dag som Alice föddes och dog redan idag (och alltså inte imorgon, som vi trodde). Dessutom sa doktorn att om det är ok med oss så behöver vi inte komma tillbaka för kontroll förrän om fem veckor (vi fick en tid om fyra) eftersom det ser så fint ut och det inte finns någon medicinsk anledning att tro att det skulle förändras. Vi får såklart fortfarande komma in om vi känner att vi behöver det, och det är fortfarande samma restriktioner som gäller och samma varningssignaler att hålla utkik efter, MEN ÄNDÅ!

När vi åkte hem satt jag faktiskt och bara var glad och njöt av att Mini är kvar i magen, precis som flera av er önskat att jag skulle få göra, och jag vågade tänka tanken att det kanske faktiskt kan gå bra den här gången. Det är långt kvar innan vi verkligen kan andas ut, men bara att kunna hoppas är ett framsteg för mig.

Det är alltså graviditetsvecka 23 + 6 dagar idag, och om inget händer i natt är jag mer gravid än jag någonsin varit när jag vaknar imorgon. Och det ska vi fira i helgen genom att köpa den första saken till Mini - en filt från Pytteliten som jag tänkte brodera figurer ur filmen Totoro på.

/L

Att vara gravid betyder ju för mig att jag får extermt långsam matsmältning, med allt ont (bokstavligen) som det för med sig. Med en massa tips och trix från barnmorska, läkare, vänner, bloggläsare och många internetsökningar har jag lyckats få magen att funka hyfsat genom att:

ta Vi-Siblin två gånger om dagen
dricka ett stort glas vatten och sedan vänta en halvtimma innan jag äter frukost
dricka en massa vatten under dagens lopp
äta päron i frukostfilen, och flera gånger till de dagar det behövs
försöka att vara ute och röra på mig i väldigt lugnt tempo åtminstone varannan dag (till exempel när jag ändå ska till barnmorskan, eller följa med D till mataffären)
varannan dag dricka marrockanskt mint-te och varannan rent kamomill-te.

Men så plötsligt vid jul, med ovana mängder kött och socker i magen blåste jag upp som en ballong. Varenda dag gick jag omkring och kände det som att jag skulle spricka, och hade konstant ont i magmusklerna. När det var som värst mådde jag illa och hade svårt att andas. Ut på nätet igen, och så fråga barnmorskan, familj och vänner om hjälp.

Värmekudde på magen innan jag skulle sova och att ha benen högt i vinkel funkade ibland.
Att röra på mig hjälpte också lite, men inte tillräckligt.

Min psykolog tyckte att jag borde gå och prata med vårdcentralens dietist, så jag bokade en tid till henne via min BM. Vi pratade i telefon, och hon tyckte att jag skulle börja med att gå och testa mig för laktos- och glutenintolerans nu idag när vårdcentralen öppnade igen efter nyårshelgen, och prova att utesluta mjölkprodukter ur min kost så länge.

Jag ringde min syster experten, som själv är laktosintolerant, och fick en lista på vilka produkter som det finns laktosfria alternativ till. Sen fick jag börja titta på hur mycket mejerivaror jag faktiskt äter normalt - och det var mycket! Vi har matlagningsgrädde, mjölk, margarin, cremé fraiche eller matlagningsyoghurt i nästan all mat D och jag lagar, känns det som. Dessutom äter vi mycket mackor, och så gott som alltid fil till frukost.  

Och jag har aldrig känt av några problem av det förut. Visst får jag ont i magen av vissa matvaror: vitt bröd, och friterad mat, en del halvfabrikat, lösgodis (eller stora mängder av andra sötsaker), och av att äta mycket kött vid ett tillfälle, speciellt nötkött, men mejeriprodukter? Tydligen kan laktosintolerans bryta ut tillfälligt (eller i värsta fall permanent) vid hormonförändringar, och graviditet är ju en sådan om något.

Så jag väntar på provsvaren, och hoppas, hoppas, hoppas att jag inte har fått laktosintolerans, (och definitivt inte celiaki), och att om jag har det att det är tillfälligt. 

Jag menar: det blir svårare att äta ute (om jag intealltid vill ha sushi), och inget messmör på mackorna? Ingen mjölkchoklad? Ingen GLASS? (jo, jag vet att det finns alternativ till gräddglass, men inte hos Ben & Jerry's och de andra lite "lyxigare" märkena). Och ett liv utan spannmål har jag svårt att överhuvudtaget föreställa mig....

Under tiden är jag tacksam för den officiella födelsedagspresenten jag fick av min syster och hennes sambo D förra året: böckerna om huskurer och skönhetsvård av James Wong.


I "Grow your own drugs" fanns dels tips om att te på kamomill och pepparmynta kan hjälpa till att lugna en orolig matsmältning (att mynta påverkar den lärde jag mig redan på semestern i Marocko, fast då överdoserade jag ju eftersom jag drack teet flera gånger varje dag), och så hittade jag det här receptet på ett ört-te som faktiskt verkar hjälpa *peppar, peppar*

"Fyra vindars te" (Four Winds Tea)

1 tsk hel brödkummin
1 tsk fänkålfrö
1 tsk hackad torkad pepparmynta
1 tsk kamomillblommor

Mortla brödkummin och fänkål för att frigöra oljorna i fröerna, blanda med peppermynta och kamomill.
Häll på 2,5 dl hett (inte kokande) vatten.
Låt dra i ca 15 minuter.
Drick medan det fortfarande är varmt.

/L

I dag går vi in i graviditetsvecka 23, samma vecka som Alice föddes och dog i.
Jag är glad att vi kommit så pass långt, men samtidigt så rädd att allt ska gå ut helvete igen, i just den här veckan.
Om Mini föds i slutet av v 23 har hon bara 50 % chans att överleva (precis som sin storasyster när hon kom i vecka 23+6), och det räcker inte.

Vi måste ta oss igenom en hel månad till, helst två, för att hon ska ha riktigt goda chanser att överleva och vara frisk.

Och som alltid hjälper det inte så mycket att allt fortfarande verkar vara bra med den lilla, inte ens att jag var hos barnmorskan idag och fick lyssna på Minis fina hjärtslag och fick livmoderns storlek mätt (det var ett helt normalt och fint mått).

För jag vet ju att det kan vända på bara några timmar, och börjar de gå åt helvete, då fortsätter det tills hoppet är helt slut.

Så älskade lilla du, stanna kvar därinne länge till!

/din nervösa mamma

Mini har ganska fasta vanor. Hon sparkar är jag börjar äta, när jag sitter uppkrupen i soffhörnet eller lutar mig framåt, och snart efter att jag går och lägger mig (och en hel massa däremellan också).

Jag hade inte insett hur van jag blivit vid att hon gör sig påmind så regelbundet, och hur mycket det lugnar mig.

Förrän i förrgår natt, då jag gick och lade mig med en helt uppblåst mage av all de senaste dagarnas ovana mat (i lite för stora mängder).

Jag kände ingenting! Inga små rörelser, inte ens de stora "buffarna" som till och med syns på utsidan av magen. Och paniken kom krypande för varje minut som gick, fast jag pratade med D om det och vi kom överens om att det har varit så förut, och att det säkert inte var någon fara. Jag var så rädd att något var fel med Mini, att hon höll på att dö därinne och att det var därför jag inte kände av hur hon rörde sig (och det blev ju D också, eftersom jag var rädd).

Jag försökte med värmekudde på magen, och ändrade sovställning en massa gånger, försökte allt jag kunde komma på som skulle tänkas kunna hjälpa all den hemska onda gasen (det kan göra fruktansvärt ont) att komma ut så att magmusklerna kunde slappna av och Mini skulle kunna sparka så det kändes igen. 

Men inget hände, och tillslut fick jag lov att försöka sova ändå. Det gick ju sådär, men jag var utmattad och kroppen tog över till sist.

Tack och lov visade det sig dagen efter att det inte var någon fara, och Mini sparkar på som vanligt. Fast det kan vara lite påfrestade när hon sparkar på samma ställe för femtonde gången i rad eller så, och trots att det gör det svårare att somna, har det fått mig att le varenda gång jag känt av hennes rörelser de senaste två dagarna, och jag är så tacksam för att hon lever!

För så länge hon gör det, och är kvar  i magen - då finns det hopp.

Idag är det graviditetsvecka 22+0. Det betyder att från och med idag hör vi till förlossningen om något skulle hända (istället för gyn-avdelningen), och Mini räknas mer som en egen patient eftersom hennes överlevnadschanser börjar öka och läkarna skulle försöka hindra en förlossning för att ge henne större chanser (och ge henne kortison för att hennes lungor skulle mogna fortare), om jag inte får en infektion. Det känns jätteskönt att det nu inte bara är vi som ser henne som ett barn och en individ, även om vi såklart inte vill att hon ska komma ut till oss på länge än.

Vecka 22 är en stor milstolpe, och det känns bra att vara här.

/L

Vi var på återbesök i dag och fick ännu ett lysande resultat av tappmätningen - ca 5 cm (förra gången var det 4,8 fick jag vet av barnmorskan, och två millimeter hit eller dit gör nog ingen större skillnad, så jag tror att den var samma längd då) och helt stängd livmoderhals.

Hurra för Mini som fortfarande är säkert inlåst (och börjar utvecklas till en riktig kickboxare)!

/L

När jag träffade min psykolog senast pratade vi om hur jag låter min rädsla styra mig till att göra saker som egentligen inte är bra för mig.

Att knappt gå ut (därför att jag är rädd att jag ska anstränga mig för mycket och få sammandragningar eller i värsta fall göra något som sätter igång en för tidig förlossning) gör inte bara att jag får mer ont i kroppen och ännu sämre matsmältning än jag behöver ha, utan också att jag får mer ångest (eftersom kroppen vill att jag rör på mig och jag längtar ut, jag är ju van att gå och cykla mycket), som jag försöker dämpa med att bara ligga i soffan och slöa. Detsamma händer de nätter jag inte kan sova, och försöker kompensera genom att ligga kvar ännu längre på morgonen efter. Ofta är det svårt att somna just för att jag har ont någonstans i kroppen, och att då fortsätta ligga kvar när jag inte kan slappna av så att det slutar med att jag legat i sängen i tolv timmar gör mig bara mer spänd och jag får ännu mer ont.

Det går ut över skolarbetet och annat som jag vill göra och som får mig att må bra, till exempel att hantverka och läsa skönlitteratur. När jag inte gör det jag tycker att jag måste göra, tillåter jag nämligen inte mig själv att göra det roliga heller, och då mår jag bara ännu sämre.

Så, F och jag kom överens om att jag skulle skriva ett dagsschema, så att jag går upp, äter och lägger mig på bestämda tider och däremellan pluggar. Om jag känner att jag åstadkommit något under dagen och varit duktig, "unnar" jag mig det som är roligt att göra på kvällarna också, och helt plötsligt mår jag mycket bättre oavsett om jag sover bra eller inte.

Om jag jobbar på att inte låta oron och ångesten styra mitt liv så känns det dessutom som att tiden går lite fortare mellan besöken på Specialist-MVC och de bokstavligen livsviktiga tapp-mätningarna (som ju hittills har gjort att jag kan slappna av lite, eftersom det har sett fint ut).

Jag kan inte påstå att jag håller mig strikt till mitt schema, men jag jobbar på det, och jag mår överlag bättre när jag har mål att sträva efter: att skriva en bra uppsats, att klara mina andra kurser (jag har lämnat in examineringsuppgifterna till den första och väntar nu bara på svar om jag blev godkänd!), att hantverka, att göra julfint hemma (vi har både pyntat, bakat lussekatter och gjort julgodis), att laga och äta god mat (och prova nya rätter), att umgås med D och Tösen (titta på film eller spela Wii i soffan) och andra saker som gör mig glad och får mig att slappna av lite. Det allra svåraste är det där med att komma ut ur lägenheten varje dag, men jag jobbar på det också :)

/L

Vi tog veckans bilder när vi kom hem från sjukhuset, det kändes passande att ha bilder på Mini säkert inlåst i sin etta på samma dag som hennes bröder föddes och lämnade oss.

Dessutom får jag tillfälle att visa upp min fina nya tunika (från Tradera, såklart!), som jag trivs fantastiskt bra i.  Visst är vi fina i mörkblått? :)





/L och Mini

Idag är vi i vecka 19+4.
Samma dag i graviditeten då hoppet för pojkarna tog slut, och som jag varit nervös inför länge nu. Vecka 19 har känts som starten på den jobbigaste prioden, den då det är som svårast att inte få panik av nervositet och rädsla.

Så därför är jag väldigt glad att vi hade en tappmätning idag, och att den visade samma fina resultat som förra gången. Sluten tapp på fyra cm! Vi fick se Mini lite också, och en ny bild att ta med oss hem.

Hurra!

/L

Minis mormor har frågat efter bilderna från ultraljudet, och på Mini i hennes etta, så här kommer de:


Det är ju profilbilder allihop, men hon håller armar och ben på lite olika ställen. De är lite suddiga, dels för att hon när de togs av maskinen roade sig med vad hennes pappa kallar "att dansa bebisdansen" dvs snurra runt och vifta med ben och armar, och dels för att jag har fotat av bilderna. Och de är väldigt glansiga.


Här ligger hon i allafall med armarna utmed sidorna, och benen är utanför bild.


Här har hon båda händerna uppe vid ansiktet, och ena benet uppdraget mot magen (det vita strecket till vänster i bild är hennes smalben).



men ena handen vid huvudet (fingerbenen syns som en rad prickar, med tummen nedanför), ena benet uppdraget mot magen (tårna syns som pickar i övre vänstra hörnet).


Och här är jag inte helt säker, men tror att hon har ena handen på bröstet.

/L

Tack för alla fina, omtänksamma kommentarer! Även om inte jag alltid kan hoppas känns det bra att ni kan.

Idag mår jag som vanligt igen (dvs ganska bra).

Det behövde väl helt enkelt komma ut en stund, så som jobbiga känslor ofta gör.

Jag grät hysteriskt en lång stund.

Jag pratade med D i telefon.

Jag pratade med min underbara svägerska en väldigt lång stund, och eftersom hon i mångt och mycket förstår hur det är att vara nervös och rädd för att en graviditet ska gå på tok (även fast hon tack och lov aldrig förlorat ett barn) och samtidigt är bergfast övertygad om att det kommer att gå bra för oss och Mini mådde jag mycket bättre efteråt.

Resten av dagen med att göra vad jag kände för - det innebar mycket kattgos och talbokslyssnande, en del sötsaker och te, lite hantverk, och en lång tupplur.

/L

Då spelar det ingen roll hur bra resultat undersökningarna visar, eller hur bra det kändes igår.

Då (och just nu) känns det som att jag bara väntar på det oundvikliga.

Att vår Mini ska dö.

Det känns som så oundvikligt att jag inte kan trösta mig med någonting, och att det bara är en tidsfråga innan jag måste gå igenom det värsta jag kan tänka mig, en gång till. Innan jag måste se samma smärta i min älskade mans ögon, och se honom bryta ihop.

Jag bara går och väntar på döden. Jag vet inte när den kommer eller hur, men hur jag än kämpar med känslorna kan jag inte tänka på något annat sätt än att den kommer.

Och jag VILL INTE förlora ett barn till, jag VILL INTE hålla i en till livlös liten kropp. Jag älskar vår lilla så mycket redan att det känns som att hela jag går sönder vid bara tanken på att förlora henne.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka så.

/L

Vi har sett Mini på TV - allt såg fint ut, och barnmorskan trodde ganska säkert att bebisen är en flicka. Oftast kollar de ju inte könet när det handlar om ett barn eftersom det inte (vanligtvis) har någon medicinsk betydelse, men jag sa att vi gärna vill veta eftersom det känns viktigt att fundera ut ett namn i god tid om något skulle gå på tok. Bebissaker klarar jag inte av att köpa förrän jag vet att Mini har goda chanser att klara sig, men ett namn ska hen ha. På tvillingar kollar de alltid könen (som fick vi veta när vi väntade pojkarna), och det beror på att om det är en pojke och en flicka så vet man att det är tvåäggstvillingar.

Hur som helst - barnmorskan kunde inte hitta något som såg avvikande ut med vår lilla älskling och det känns jätteskönt. Hjärna, hjärta, blodkärl, njurar och allt annat viktigt på insidan såg helt normalt ut, hon hade två armar och två ben, hel ryggrad, och ansiktet såg också normalt ut. Så så vitt vi vet är Mini en helt frisk liten bebis i slutet av vecka 17, och hen är ca 18 cm lång.

Vi blev tillbakaflyttade två dagar och beräknat förlossningsdatum är nu den 25.e april (förut var det den 23:e).

Sen var vi hos Dr. Ewa, och det var ett jättebra besök. Hon mätte min tapp, som är hela 4 cm och ser ordentligt sluten ut hela vägen (hurra!), och svarade på alla mina frågor om allt från om det ska tas några infektionsprover (det ska det inte om jag inte visar några tecken på att ha infektion, men jag kunde ändå lämna urinprov hos min BM) till om sammandragningarna kan vara farliga (svårt att säga, men om de blir tätare eller om jag är orolig för något annat var det bara att ringa eller åka dit när som helst) till hur värsta scenariot ser ut.

Det sista beror på vad som eventuellt händer, och när. Om jag börjar öppna mig och riskerar att "spränga" cerklaget så måste det klippas, oavsett vilken vecka jag är i. Om jag får vattenavgång eller infektion måste de vara aktiva (eftersom vattenavgång också kan ge infektion) och bekämpa det, men då gör det inte direkt något för att behålla barnet i magen, eftersom både Mini och jag kan bli riktigt sjuka av infektion.

Efter 22 hela veckor försöker de stoppa förlossningen och ge Mini kortison som hjälper lungorna att mogna (det fick jag med Alice också), men inte om vi kommit så långt som till vecka 32 (då räknas barnets chanser som så stora att förlossningen får starta).

Det var skönt att få höra vad vi kan vänta oss om det går dåligt, eftersom det är det enda jag egentligen kan se om jag tänker framåt (fast naturligtvis hoppas jag och D lika mycket som alla ni andra att det ska gå bra, och är beredda att kämpa tills det inte finns ens en gnutta hopp kvar).

Och läkaren är jättebra, hon lyssnar och förklarar och tar sig tid att svara på alla mina konstiga frågor. Vi har träffat henne två gånger i rad nu (bara det känns ju bra), och förhoppningsvis är hon i tjänst även nästa gång.

Jag kan inte säga att jag har slappnat av för att vi har fått goda nyheter (jag är fortfarande väldigt rädd för att sammandragningarna ska visa sig vara farliga för tappen), men jag har iaf inte panik just nu, och det räcker bra.

Mini gör sig påmind allt oftare och starkare där hon (får vi väl säga nu) buffar runt  i magen, och det får mig att le varenda gång.

/L

jag är så glad att du har börjat busa runt i din lilla etta, men snälla du - när din mamma ligger och inte kan sova på nätterna för att hon blir nervös varenda gång hon får träningsverk, känner av åderbråck och foglossningar eller har ont av sin långsamma matsmältning, kan du inte ta det lite lugnare då?

Speciellt eftersom din mamma har haft några riktigt läskiga sammandragningar de senaste två dagarna, och inte vet om det kan påverka cerklaget som vi har låst in dig med.

Imorgon ska vi till doktorn, och då ska vi fråga henne om det, och mycket annat. Och så får vi se dig på TV!

/L

Ett stödbälte (mot foglossning och andra ryggsmärtor) har jag redan:



Nu ska jag bara bestämma mig för vilka stödstrumpor jag vill ha, och sen kommer jag verkligen att känna mig gammal :(

De här, från plusvardag:

eller någon av de här, från cocoz:







/L

De senaste dagarna har varit nervösa, eftersom jag har känt nya och obehagliga saker i kroppen som jag inte känner igen från någon av de andra graviditeterna. Det har gjort det svårt att sova och därför at göra något vettigt på dagarna. Jag har vridit och vänt på mig och försökt analysera varje liten förändring i kroppen, och förgäves försökt övertyga mig själv om att det inte är någon fara, att cerklaget inte gett upp och att graviditeten är på väg mot ett alldeles för tidigt slut.

Om och om igen har jag rabblat listan på varningstecken jag fått av läkarna:
"inget blod, ingen feber, ingen infektion, inga sammandragningar", och bockat av den punkt för punkt.

Och inget av det hände, men de obehagliga känslorna och smärtan i bäckenet slutade inte.

Så, i eftermiddags tog jag mig i kragen och ringde till MVC, och fick en tid hos min BM. Jag kom för sent, eftersom jag glömde bort att det tar mig dubbelt så lång tid att ta mig någonstans till fots nu när jag inte vågar gå fortare än vad de flesta människor som behöver rullator brukar ta sig fram. Dessutom var jag extra nervös idag, eftersom det var första gången jag var ute och rörde på mig ensam sedan innan operationen.

Yvonne (min BM) var lite stressad när jag väl kom fram eftersom hon hade en annan tid att passa, men hon tog väl hand om mig när jag förklarat varför jag var där. Jag fick en snabb undersökning, och så fick jag lyssna på Minis hjärtslag för att lugna ner mig. Hen hade fina hjärtljud, och sparkade rakt in i mikrofonen! :)

Så det är bra med vårt lilla pyre, men med mammans kropp är det just nu sämre. Jag har både fått ont av foglossning och tidiga känningar av åderbråck, fast jag bara är i vecka 17. Det gör ont och det skaver, och jag känner mig gammal och trött i kroppen.

Fast, BM var å andra sidan rätt säker på att mina besvär inte kommer från cerklaget, och det känns ju skönt. Nästa vecka ska vi på rutinultraljudet och mätning av livmoderhalsen, och än så länge ser det ju fortfarande ut som att cerklaget fungerar och att Mini är säkert "inlåst".

Och bara det fortsätter så kan jag stå ut med vad som helst, för Minis skull.

Men klaga, det tänker jag göra ändå! :)

/L

Jag hade fel, det var ingen tappmätning.
Däremot fick jag en vanlig gynundersökning, ett kort samtal med ännu en bra läkare, och så fick jag en läkartid inbokad när vi ska på rutinultraljudet den 23:e för att då mäta tappens längd med ultraljud.

Hon sa att det såg fint ut - cerclaget satt på plats, tappen var stängd och det fanns inga tecken på infektion.

Vi pratade lite om vilka tecken jag ska hålla utkik efter: feber och konstig lukt som kan tyda på infektion (eftersom det kan göra att vattnet går), hur jag lever nu och att det är bra att jag försöker ta en kort och lugn liten promenad då och då (men att hon förstår att det kan bli svårt att våga det under de mest kritiska veckorna).

Jag pratade lite om min rädsla och om tanken jag har att om det går på tok också med den här graviditeten, så skulle det hända redan innan veckan som Eskil och Max föddes i (vecka 19). Jag har liksom varit rädd för att min kropp har blivit svagare och svagare med varje graviditet, och att det därför skulle gå sämre för varje gång jag är gravid. Men det trodde inte läkaren alls - hon sa att det var för att pojkarna var två som gjorde att det hände så tidigt, och dessutom sa hon att hon var lite förvånad över att det bara skiljde tre graviditetsveckor mellan Alice och tvillingarnas födsel. Jag tolkade det som att hon menade att man kunde ha förväntat sig att pojkarna hade kommit ännu tidigare, och det får mig att tänka så här:

Man skulle då kanske kunna säga att min livmoderhals ändå är ganska stark och fungerar ganska bra, för att vara defekt.

Om jag bevisligen kan bära två barn så pass länge helt utan medicinsk hjälp, så hade kanske ett cerklage gjort att våra pojkar klarat sig. De hade nog fortfarande fötts för tidigt, men de hade kunnat leva. Det är en ganska jobbig tanke.

Läkaren sa också att hon inte kunde minnas något fall med cerklage här i Uppsala där graviditeten slutade med att barnet föddes extremt prematurt, alltså så tidigt som Alice (barn som är födda före graviditetsvecka 29 räknas som extremt prematura). Det betyder väl inte att det inte fötts några "cerklage-barn" som varit "bara" prematura
(födda före vecka 37), men ett levande prematurbarn känns ändå som en dröm jämfört med vad vi hittills gått igenom.

Just nu känns det hoppfullt.

/L

Vi ska på min första tappmätning idag kvart i tre.
Taxi till Ackis, och sen direkt hem igen.
Det ska bli skönt att komma ut en stund, men det är så jobbigt att åka till sjukhuset, och att inte veta om vi kommer att få ett positivt eller negativt besked.

/L

Jag fick en fråga om hur lugnt jag egentligen ska ta det, och det korta svaret är: det vet jag inte.

Det långa svaret är, att som min läkare säger så finns det inget som bevisar att stillasittande eller till och med sängläge efter cerklage är detsamma som att graviditeten varar så länge att en levande, frisk bebis kommer ut i slutet.

Vi har kommit överens om att jag måste röra på mig (om jag ligger helt still kan jag ju bl.a. få blodproppar), men att det räcker att jag gör det till vardags här hemma. Om jag kan, dvs om jag orkar och vågar så kan jag gå ut någon gång ibland. Jag ska inte stressa, och inte lyfta tungt (mer än vad som krävs för att laga mat till två personer, som Dr Solveig sa).

MEN (ett stort men) samtidigt finns det vad jag vet inga bevis för att det inte är skadligt för cerclaget och graviditeten att anstränga sig för mycket, heller.
Och de kvinnor jag känner till som haft cerclage (och bloggat om det, eller som jag träffat via Spädbarnsfonden) har i princip legat ner mellan operationen och att cerclaget tas bort igen. Finnjonna, som fått två barn med hjälp av cerclage, fick knappt sitta upp under sin första cerclage-graviditet. I och för sig hade hon en skadad cervix och har ett abdominellt cerclage, men ändå.

I USA verkar det vara vanligare med cerclage, och då också med sängläge från början (som kan lätta om det ser ut att gå bra). Här i Sverige verkar det snarare var tvärtom - vården utgår från att det inte ska vara sängläge fram till att det eventuellt börjar gå illa. "Försök att leva så normalt som möjligt, och så får vi ta det som det kommer", har jag fått höra flera gånger av olika läkare. Problemet med den inställningen är ju att min och makens erfarenhet säger oss att om det börjar gå illa (om jag börjar blöda, öppnar mig eller läcka fostervatten, då FORTSÄTTER det att gå illa. Så det är inte någon vidare trösterik tanke.

Just nu känns det ok att jag sitter upp och pluggar, går och hämtar mat när jag är hungrig, plockar ner en tallrik från hyllan eller en syltburk ur kylskåpet och flyttar böcker (en och en) från ett bord till soffan när jag är trött på att sitta. Men jag vet inte om det kommer att fortsätta kännas så, speciellt inte de närmaste två månaderna då vi kommer att vara mitt i de mest riskfyllda veckorna - mellan v 19 då Eskil och Max dog och fram till vecka 23 då Alice dog. Förhoppningsvis får jag ju också vara gravid längre - från Alice vecka till vecka 28 då Minis chanser att överleva sin födsel är riktigt höga, och till ungefär vecka 34 då cerklaget klippt upp. 

När jag tänker på den kommande tiden får jag en stor ångestknut i magen och känner att då kommer jag bara vilja ligga ner hela tiden, och låta D göra precis allt åt mig (utom att mata mig och hjälpa mig i badrummet). Han ska vara hemma mer under de månaderna, men vi har inte riktigt rett ut ännu exakt hur mycket. Det är en balansgång mellan hur mycket jag behöver ha honom här, hur mycket han behöver vara här, och att han ändå jobbar tillräckligt mycket för att vi ska ha råd att betala räkningarna.

Samtidigt vill jag leva så normalt som möjligt, och jag längtar ut till frisk luft och folk, skolan, vänner och mitt vanliga liv med loppisbesök, umgänge hemma hos våra vänner och enstaka caféstunder. Och jag saknar att kunna gå till graven!

Trots det sätter jag självklart Minis hälsa och bästa förutsättningar framför mina egna, och gör vad som helst för att hen ska klara sig (inklusive strikt sängläge på sjukhus om det skulle visa sig vara nödvändigt  i värsta fall).  

Så, det är väl inte så konstigt att jag koncenterar mig på skolan just nu, för att slippa tänka och medan jag vet att jag orkar och kan.

/L