livetefteralice

I går var vi in på en extra kontroll på Ackis - på Bedömningsmottagningen den här gången istället för Specialist-MVC. Vi fick träffa en ny läkare som gjorde gynundersökning och två sorters ultraljud, och meddelade att allt såg fint och oförändrat ut sedan senaste mätningen hos min vanliga läkare. Cerklaget sitter, tappen är stängd och 4, 7 cm lång. Allt såg alltså jättefint ut, men det var nog inte förrän i morse som vi riktigt kunde andas ut.

Vi var nämligen in till förlossningen akut i lördags natt, eftersom jag upptäckte en ganska liten ljust rosa blödning när jag höll på att göra mig i ordning för att sova. "Blod!" halvskrek jag ut genom badrumsdörren till D som redan lagt sig, och sen bröt full panik ut. Blod betyder ju förlossning, som betyder döda barn, i vår värld. Trots det lyckades jag ringa till förlossningen och han efter en taxi, och det tog nog inte mer än 20 minuter innan vi var på plats inne på förlossningen och fick träffa en barnmorska. Det gjordes ett försök att sätta CTG på min mage, men Mini var inte på humör att få sin puls mätt, och eftersom jag inte hade några sammandragningar eller verkade läcka blod eller fostervatten så bestämdes det att vi skulle få vänta på en läkare. Och det gjorde vi, och jag tror att det faktum att vi inte behandlades som ett akutfall gjorde att vi kunde börja lugna ner oss lite, och hoppas på att det kanske faktiskt inte var katastrof på gång. Att vi hade överreagerat, och för en gångs skull inte skulle ha rätt i vår rädsla.

All personal tog jättebra hand om oss, och när väl fick träffa läkaren (och hon tittat att cerklaget var helt, att Minis hjärta slog och att hon rörde sig, att det fanns gott om fostervatten och inget tecken på blödning i livmodern eller längre ut), då kändes det bättre. Hon var väldigt medkännande och sa att såklart skulle vi hellre åka in om vi var oroliga, och att det ju faktiskt var goda odds för Mini redan nu, om hon skulle födas. Hon sa också att i vecka 28 (som är en av Minis stora framtida milstolpar) så måste det idag vara något ganska allvarligt fel på barn för att det inte ska gå bra om de föds redan då.

Men. Hon fick längden på min cervix till ett mycket kortare mått än läkaren på spec-MVC senast, och bokade in en tid på Bedömningsmottagningen till mig efter helgen för att det skulle dubbelkollas. Och det var ju såklart inte roligt alls att höra, även om vi redan då börjat bli övertygade om att min lilla blödning kom från sköra slemhinnor (väldigt vanligt hos gravida tydligen - min stackars näsa är ett lysande exempel på det) och att det inte var farligt, så kändes det hemskt att tappen redan kunde ha blivit kortare. Att läkaren sa att den stora skillnaden i måtten helt enkelt kunde bero på att hon inte var expert på fostermedicin och att ultraljudsutrustningen på förlossningen är sämre än den på spec-MVC hjälpte liksom inte så mycket i det läget.... Den enda lugnande tanken var att det inte såg ut att vara förlossning på gång, och att vi fick komma in igen om något ändrades, eller om vi blev mer oroliga.

Doktorn ringde till mig på söndag (precis när jag satt och funderade på om jag skulle åka in igen efter att ha upptäckt en till, men ännu mindre blödning), så jag fick prata av mig lite och vi kom överens om att det nog inte behövdes.

Och så fick vi alltså lugnande besked på Bedömningsmottagningen igår trots allt (och lärde oss hitta till förlossningen på kuppen), och för första gången åkte vi hem från sjukhuset istället för att ha kastats huvudstupa in i en för tidig förlossning när vi åkt in för att vi var rädda att något var fel.

/L