Aliceveckan
Jag är glad att vi kommit så pass långt, men samtidigt så rädd att allt ska gå ut helvete igen, i just den här veckan.
Om Mini föds i slutet av v 23 har hon bara 50 % chans att överleva (precis som sin storasyster när hon kom i vecka 23+6), och det räcker inte.
Vi måste ta oss igenom en hel månad till, helst två, för att hon ska ha riktigt goda chanser att överleva och vara frisk.
Och som alltid hjälper det inte så mycket att allt fortfarande verkar vara bra med den lilla, inte ens att jag var hos barnmorskan idag och fick lyssna på Minis fina hjärtslag och fick livmoderns storlek mätt (det var ett helt normalt och fint mått).
För jag vet ju att det kan vända på bara några timmar, och börjar de gå åt helvete, då fortsätter det tills hoppet är helt slut.
Så älskade lilla du, stanna kvar därinne länge till!
/din nervösa mamma
Kramar om..
Jag hoppas att du mitt i all oron kan finna stunder när du bara njuter av att få bära ditt barn. Jag håller i alla fall alla tummar jag har!
Kramar och tummar....!!!
Förstår att du är nervös och håller mina tummar för att Mini ska stanna därinne minst 2 månader till..Kram
Jag instämmer till fullo i vad Anna säger - själv hoppas jag och tror att lilla Mini kommer stanna därinne alla fyra månaderna till. =)
Föreställer mig dock att det verkligen måste vara en blandad känsla nu - tankarna på att ni närmar er den hemska dag i första graviditeten då ni miste Alice, och redan passerat de dagar då pojkarna dog. Ett försiktigt, försiktigt hopp om Mini, enorm oro och samtidigt - tror jag? - en sorg. För varje dag som Mini stannar i magen, desto påtagligare blir det ju också på något vis att hennes syskon inte gjorde det. Lillasyster börjar redan bli äldre än både bröderna och storasyster fick möjligheten att bli. Det är ju fantastiskt, såklart, för Minis skull och för er, även om familjen inte är i mål ännu - men samtidigt också så väldigt, väldigt sorgligt och orättvist.
(Inte som att det på minsta vis skulle vara Minis fel, men en känsla kopplad till världen. Och till tusen "tänk om".)
Kanske har jag helt fel.
Hursomhelst hoppas jag att du i stunder bara kan njuta av den dotter som fortfarande håller sig kvar i magen, och unna dig att bara glädjas över det. Att du då och då vågar drömma ljusa drömmar om framtiden. Ni är fantastiska föräldrar!
Många kramar!
Mini är förhoppningsvis en liten kämpe som aldrig ger upp, precis som sina föräldrar. Må det nya året bli ett lyckligt år för er. Håller tummarna.
