När det känns som värst
Då (och just nu) känns det som att jag bara väntar på det oundvikliga.
Att vår Mini ska dö.
Det känns som så oundvikligt att jag inte kan trösta mig med någonting, och att det bara är en tidsfråga innan jag måste gå igenom det värsta jag kan tänka mig, en gång till. Innan jag måste se samma smärta i min älskade mans ögon, och se honom bryta ihop.
Jag bara går och väntar på döden. Jag vet inte när den kommer eller hur, men hur jag än kämpar med känslorna kan jag inte tänka på något annat sätt än att den kommer.
Och jag VILL INTE förlora ett barn till, jag VILL INTE hålla i en till livlös liten kropp. Jag älskar vår lilla så mycket redan att det känns som att hela jag går sönder vid bara tanken på att förlora henne.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka så.
/L
Det är väl inte så konstigt att tankarna går i de banorna? Det är ju din enda erfarenhet av graviditet och förlossning, att det går illa och att du måste ta farväl av ditt barn. Förstår att det är lätt för mig att säga, men försök visualisera det motsatta, hur du får hålla ditt nyfödda levande barn och se glädjen i din mans ögon istället för smärtan. Jag tror och håller tummarna för att livet segrar denna gången!
Krama om!
Det finns inga rätta eller fel tankar här. Du har ingen plikt att vara positiv och en del anledning att vara rädd (som Malin säger, eftersom detta är din enda erfarenhet av graviditet).
Jag önskar med hela mitt hjärta att se er lyckliga som familj. Med en liten mini i famnen!
Men jag vet också att det kan bli hursom. Även för en första graviditet. Oftast går det bra, men ibland gör det inte det. Hur lite man vill det och hur orättvisst det än är, så är livet sådant.
Jag menar inte att vara okänslig eller ens låtsas att jag förstår hur svårt det är. Och jag vet att jag själv skulle drabbas av tung oro åtminstone stund viss. Men jag undrar om, rent känslomässigt, det finns andra sätt att tackla det här.
Fokusera på att ge dig själv mycket kärlek och uppskattning. Och O .. och Mini. Oberoende av hur saker slutar. Livet är fullt av konstiga vändningar, och det du oroar dig för kanske inte är det som är jobbigast sen. Men en sak är klar för mig som utomstående, att ni är fantastiska och verkligen värda den kärleken.
Puss på hela familjen, stora som små!
Stora, stora kramar till er alla!
På något vis säger dock MIN magkänsla dock precis det motsatta; den är på något kolugnt vis helt förvissad om att den här gången kommer bebisen stanna i magen hela vägen, och ni kommer få åka hem från BB med en alldeles levande, fin, frisk och fantastisk dotter.
Tills dess, ta det ett andetag i taget, och håll om varandra. Många, många kramar från Gävle!
(och jag hoppas att det inte låter respektlöst eller okänsligt att jag säger så, för det är ju de känslor du lever med som du måste hantera, och de är på intet vis obegripliga. Jag önskar bara att jag kunde smitta dig med lite trygghetskänsla när det behövs, för jag tror verkligen ärligen att den här gången går det bra, det blir en levande bebis med hem. Och ni är så värda att försiktigt få njuta av den här graviditeten, och inte ständigt balansera på avgrundens rand. Kram igen.)
Håller med alla föregående talare,den här gången känns det annorlunda. Mini tänker bo i sin etta och möblera om gång efter annan, tills det är dags att lämna hotellet! Men jag försöker förstå och känna dina känslor. inte så svårt du vet, jag är ju mamma och din.
Även om jag inte kan föreställa mig vidden av er sorg så kan jag förstå att du känner dig helt uppgiven och rädd en stor del av tiden. Vi finns där för er, precis när ni vill ha oss. Och vi hoppas hela tiden, eftersom vi är privilegierade nog att kunna hoppas. Vi förutsätter att det går bra nu. Ni kommer att få träffa Mini och behålla henne i livet och se henne växa och bli en underbar människa. Vi kan inte ta bort rädslan och oron, men vi kanske kan få er att glömma den en liten stund ibland, så ni får ett andrum kramar
