livetefteralice

Mini har ganska fasta vanor. Hon sparkar är jag börjar äta, när jag sitter uppkrupen i soffhörnet eller lutar mig framåt, och snart efter att jag går och lägger mig (och en hel massa däremellan också).

Jag hade inte insett hur van jag blivit vid att hon gör sig påmind så regelbundet, och hur mycket det lugnar mig.

Förrän i förrgår natt, då jag gick och lade mig med en helt uppblåst mage av all de senaste dagarnas ovana mat (i lite för stora mängder).

Jag kände ingenting! Inga små rörelser, inte ens de stora "buffarna" som till och med syns på utsidan av magen. Och paniken kom krypande för varje minut som gick, fast jag pratade med D om det och vi kom överens om att det har varit så förut, och att det säkert inte var någon fara. Jag var så rädd att något var fel med Mini, att hon höll på att dö därinne och att det var därför jag inte kände av hur hon rörde sig (och det blev ju D också, eftersom jag var rädd).

Jag försökte med värmekudde på magen, och ändrade sovställning en massa gånger, försökte allt jag kunde komma på som skulle tänkas kunna hjälpa all den hemska onda gasen (det kan göra fruktansvärt ont) att komma ut så att magmusklerna kunde slappna av och Mini skulle kunna sparka så det kändes igen. 

Men inget hände, och tillslut fick jag lov att försöka sova ändå. Det gick ju sådär, men jag var utmattad och kroppen tog över till sist.

Tack och lov visade det sig dagen efter att det inte var någon fara, och Mini sparkar på som vanligt. Fast det kan vara lite påfrestade när hon sparkar på samma ställe för femtonde gången i rad eller så, och trots att det gör det svårare att somna, har det fått mig att le varenda gång jag känt av hennes rörelser de senaste två dagarna, och jag är så tacksam för att hon lever!

För så länge hon gör det, och är kvar  i magen - då finns det hopp.