livetefteralice

Vi var på plats på avdelning BB 2 på Ackis i alldeles för god tid. Det hade räckt gott och väl med klockan sju (som det stod på kallelsen), eftersom vi fick vänta ganska i över en halvtimme.

Det låter kanske inte som så lång tid men eftersom vi sovit dåligt, var nervösa, och jag dessutom inte hade ätit något sedan 20-tiden dagen innan (jag skulle fasta från midnatt) var det riktigt jobbigt.

När det väl satte igång så gick det å andra sidan fort.
Vi fick ett rum, jag fick byta om till operationskläder och fick en venkateter i armvecket (en tunn slang i ena änden som förs in i armen med en nål, och har en propp med snäpplock i den andra änden) så att jag kunde få vätska och mediciner utan att behöva bli sönderstucken, och vi fick veta att jag skulle rullas in till operation klockan åtta.       



(Det här är en venkateter)


(Och så här ser det ut när den är på plats. Förutom att jag brukar få mina i armvecket då, eftersom jag har bättre blodkärl där.)

Jag var SÅ nervös, och jag frös så att jag hackade tänder där jag låg i sängen och skjutsades ner till våningen där operationssalen finns. Och när vi kom fram sa barnmorskan som hade ansvar för mig under det skiftet att D skulle följa med henne upp igen, och då började jag dessutom gråta okontrollerat - stora tårar som rann ner för kinderna och samlades i mina öron. Vi hade bett om att någon skulle fråga om det var ok att min man var med under operationen (vi visste redan innan att det gick bra för narkosläkaren, som vi träffade på inskrivningsdagen), men det måste ha blivit ett glapp i kommunikationen nånstans.

Så D fick bita ihop, pussa mig på pannan och traska iväg. Och jag fortsatte gråta och skaka, även fast all personal inne på op-salen var så gulliga och sa att det här skulle gå bra, medan de satte elektroder, dropp, syrgas och urinkateter och jag vete sjutton vad mer (jag kände ju inget, men såg en massa slangar och pryttlar). Som i alla fall jag ofta gör om jag tappar fattningen i sällskap med okända försökte jag (något hulkande) förklara varför jag var ledsen och att jag frös - och så fort de värmt upp mig med hjälp av vad som såg ut som ett par enorma termostövlar och en varm dyna under ryggen, började de direkt stämma av med operationsläkaren ifall D fick vara med, och sen ringde de ner honom (mitt i hans frukost) och såg till att han fick sterila kläder, mössa och en stol att sitta på.

När jag visste att han var på väg började jag direkt att lugna ner mig, och så fort jag såg hans ansikte över mitt kändes det som att världen var på rätt köl igen. Då blev jag säker på att jag skulle klara mig igenom även den här nya skrämmande upplevelsen, för så fungerar bandet mellan oss - bara vi är tillsammans klarar vi bevisligen av allt.   

Själva operationen gick fort - under en timme. Det läskigaste var egentligen när Dr Paul satte ryggmärgsbedövningen och när jag kände att den hade fått effekt. Själva ingreppet kände jag inget av, och tack och lov såg jag inget heller. Visst var jag nervös att det skulle gå fel, så jag låg och lyssnade på läkarnas tysta samtal och hoppades att de inte helt plötsligt skulle höja rösterna som ett tecken på att jag börjat blöda eller att förlossningen startat (jag var bedövad upp till halva bröstkorgen, så jag hade inte kännt sammandragningar om jag hade fått dem). När jag inte frös längre blev jag dessutom sömnig, och jag tror faktiskt att jag somnade till några minuter där på britsen (med benen uppe i stigbyglarna, som på en gynundersökning).

Det enda ens lite dramatiska som hände så vitt jag vet var att mitt blodtryck gick ner lite för mycket (jag har alltid lågt tryck och så länge jag kan minnas har jag ibland fått svarta fläckar framför ögonen om jag reser mig för fort), men då fick jag medicin mot det.

Och sen var det klart, vi fick åka till uppvaket och stanna där tills bedövningen släppt så mycket att jag kunde röra mina ben (och på att Dr Paul hann komma dit och kolla upp det), och sen åkte vi upp till BB 2 igen. I det läget var jag fruktansvärt hungrig eftersom det hade gått mer än fjorton timmar sedan jag åt sist, och hann bli uttråkad av all väntan, det var rätt skönt att så pass vardagliga känslor kunde ta överhanden, istället för rädsla och nervositet.

Jag fick tråkig sjukhusmat på vårt rum och jag åt upp varenda smula, och jag drack litervis med körsbärsblandsaft medan vi väntade på att det sista av bedövningen skulle släppa. Det tog låååång tid, det var som om ett muskellager i taget blev normalt, så det blev ett riktigt äventyr att med stöd stappla till toaletten (vilket var den enda utflykten jag fick göra).

Och så gick tiden tills vi fick åka hem efter lunch dagen efter - vi låg i varsin säng och läste (jag lyssnade på talbok eftersom jag fortfarande hade venkatetern i armen och då är det obehagligt att böja den), när vi inte pratade, sov eller åt (D fick alltså mata mig och fixa dryck med sugrör eftersom jag skulle ligga ner, fast med huvudet uppstöttat). Han köpte sin mat nere i cafeterian, och passade på att köpa lite godis och chips som vi delade på. Det fanns ingen TV på rummet så vi kunde inte överrösta barnskriken från avdelningen, men just där och då var det inte så jobbigt att påminnas om att det fanns människor runtomkring oss som nyss hade fått friska levande barn.

Vi hade tråkigt (hurra för vardagliga känslor när vi ligger på sjukhus!), och så till slut blev jag av utskriven, av med den sablarns venkatetern och fick hjälp av D att ta på mig mina egna kläder.

Vi tog en taxi hem.

/L

Tja, det är kanske dax för den första magbilden, eller vad säger ni?

Den här togs i onsdags, då vi var i graviditetsvecka 14+1.



/L och Mini

Sedan jag stapplade ut ur sjuktaxin och långsamt gick upp för trapporna (som ett barn - genom att se till att ha båda fötterna på trappsteget innan jag tog nästa steg) i tisdags har jag bara varit utomhus vid ett enda tillfälle.

Igår gick jag och D en väldigt långsam och försiktig promenad till vår närmaste lilla matbutik, och det var nervöst men gick bra. Jag vet ju att risken att något går på tok med cerclaget bara för att jag går, eller nyser, eller böjer mig ner och plockar upp något inte är större än om jag bara ligger i soffan eller sängen och vänder på mig när det börjar krypa i benen, men det KÄNNS ju så i alla fall. 

Så, jag tar det försiktigt -  reagerar på varje liten okänd känsla i kroppen, sitter ner på min badkarsbräda när jag duschar, använder min gripklo när jag ska plocka upp saker, och är noga med att inte lyfta eller bära mer än några kilo.



Mina pensionärstillbehör  från Plusvardag:)

Ja, och så jobbar jag på att acceptera känslan av att vara beroende av Ds hjälp. Han har inga större problem med att hämta och fixa saker åt mig och allt annat som måste fixas här hemma, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Vi brukar göra alla sysslor tillsammans, och jag är van att klara mig själv (och motionera regelbundet!). Men, jag försöker att se det som att det dels är nödvändigt för att ge Mini så bra förutsättningar som möjligt, och dels att det kan kännas bra för honom att få göra något för mig och vår bebis, förutom att oroa sig.

Vi vänjer oss båda två, och tar det dag för dag och vecka för vecka.


/L

Det kändes väldigt ovant att lämna sjukhuset i förmiddags med en försiktigt positiv känsla i våra kroppar, istället för att vara förkrossade av sorg och saknad efter att det värsta har hänt. Lämna ett sjukhus med en bebis fortfarande i magen istället för värkande tomma armar efter att ha skickat våra barn vidare till obduktion.

Den här gången var det en början, inte ett slut.

Och än så länge ser det bra ut - jag verkar läka fint, har inte ont, inga symptom på att förlossning har satt ingång och ingen infektion på gång heller.

Jag skriver mer om det en annan dag, men operationen gick snabbt, all personal tog bra hand om oss, och D var med mig hela tiden (även inne i operationssalen, där han satt i en stol vid mitt huvud iklädd blå sjukhuskläder och ljust lila pappersmössa).

Så nu vet ni det - det finns ett litet försiktigt hopp om att det här kan gå bättre än de andra två graviditeterna, men vi väntar först på återbesöket om två veckor för att få höra om det ser ut att ha läkt ordentligt.

/L

Snart (tidigt i morgon) ska vi till Ackis, där cerclaget ska sättas in.
På inskrivningssamtalet sa läkaren att de ska göra den här typen (det finns ungefär fem olika sorters tekniker för att sätta cerclage enligt vad jag har läst på nätet):



Ett McDonald-cerclage, eller "pursestring stitch" (man syr alltså i vävnaden runt cervix och drar åt den som på en penningbörs).

Jag ska få bedövningsmedel och sedan ryggmärgsbedövning innan det börjar sys, och tanken är att det sen ska se ut ungefär så här där inne:


Jag är så nervös och rädd, men försöker tänka på att det här är något vi gör för Minis skull, och att 80-90 % av de cerclage som sätts in i förebyggande syfte leder till att barnet föds tillräckligt sent för att överleva.

/L

Jag hade tid för inskrivningssamtal klockan 10 i morse, och vi var kvar på sjukhuset i över två timmar. Det var jättelånga väntetider, och vi skickades mellan olika undersökningsrum, läkare, läkarstudenter och sjuksköterskor på två avdelningar.

Det var jättejobbigt, och både jag och D var trötta och ledsna när vi gick därifrån. 

Dels för att verkligheten liksom sjönk in när vi satt där på BB (bara att vara på den avdelningen var ju ganska jobbigt, med barnskrik och nyblivna föräldrar som vandrade runt i korridorerna med sina små) - jag ska opereras på måndag, och det är skitläskigt.

Men det värsta var när doktorn (som jag inte träffat förut) mätte min cervix (det stod inte på kallelsen att jag skulle undersökas, så det var också jobbigt eftersom jag inte var förberedd), och sa att visst skulle det gå att sätta cerklage på den, men den var ju lite kort - lite över två cm istället för tre.      

Och sen sa hon inget mer, så vi fick intrycket av att tappen redan har förkortats. Och blev såklart livrädda av den tanken. Om det redan börjat gå dåligt, hur ska vi ens våga hoppas att det här kan sluta väl? Jag bröt ihop och grät när vi väl var hemma igen, men hade svårt att hålla tårarna borta när vi var kvar på avdelningen.

Det var inte förrän D hade åkt till jobbet och jag lyckades hitta den här länken, där en barnmorska säger att en normal cervix kan vara mellan 1,5 och 4 cm, och att två TILL tre är normalt under graviditet.

Så, min kanske inte har börjat förkortas ännu, den kanske är runt 2 cm till att börja med. Jag håller fast vid en tanken, och berättade för D om länken när han ringde hem på sin rast. Så nu känner jag mig lite lugnare, men tanken gnager ju i huvudet ändå - vi kan ju inte veta helt säkert att tappen inte blivit kortare, eftersom vi inte vet hur lång den är normalt (den har inte mätts förut vad vi eller läkarna vet).

MEN, om den håller sig på samma längd över helgen får jag iaf cerklaget på måndag, och det (om ingreppet går bra och inte retar tappen till att öppna sig istället) ger ju Mini en chans som våra andra barn aldrig fick.


Många "om", och många "men".

/L 

Den 20:e oktober klockan 13.00 ska jag till Specialist-MVC för inskrivningssamtal, och

den 24:e ska jag vara på sjukhuset klockan 07.00 på morgonen för att opereras.

Det är så skönt att äntligen ha fått kallelsen, men jag är så fruktansvärt nervös för vad som kan att hända under

operationen, för att inte tala om efteråt!

Nervös, och rädd.

/L

Jag var och tog standardprover på MVC idag. Alla såg bra ut utom mitt järnvärde (vilket jag bara har gått och väntat på eftersom jag även när jag inte är gravid kan ha låga sådana ibland, och för att jag har haft det i mina andra graviditeter), och jag blev tullsagt att gå och köpa järntabletter.

Järntabletter gör att min matsmältning fullständigt ger upp alla försök att fungera normalt. Och som ni kanske minns kan det vara direkt skadligt för Mini om jag blir förstoppad, eftersom rörelser i tarmerna påverkar rörelser i livmodern.

Jag var inte på så jättebra humör när jag gick därifrån, trots att sköterskan som tog blodprovet var jätteduktig (sticket kändes knappt) och trevlig och medkännande och gav mig en massa bra tips på hur jag ska få i mig mer järn via maten.

Det har ju precis börjat bli bättre, och jag har gått några veckor utan att varken känna mig eller se ut som att jag är mycket längre gången är vad jag är för att magen är helt uppblåst. Och nu komer det att bli värre igen.

JAG VILL INTE ÄTA JÄRNTABLETTER! Det här var en sort som ska vara lättare för kroppen att ta upp, dels för att det är mindre mängd järn i varje tablett, dels för att den innehåller två olika sorters järn, och dels för att den också innehåller folsyra som hjälper kroppen med järnupptaget. Men jag tror ändå inte på det, och är rädd att det ska bli lika illa igen. Blä.

/L

Jag var hos överläkaren på Specialist-MVC idag, och pratade om cerklaget.

Det kändes bra, hon verkade förstå att jag är nervös och rädd och helst bara vill lägga mig på soffan och inte göra något alls efter operationen, men hon sa också att det faktiskt inte finns något som visar att det hjälper att vara helt stilla. Dessutom finns det ju hälsorisker för mig, och det vet jag ju. Så, vi har lite olika synvinkel på hur jag borde leva under hösten och våren, men jag fick ändå en känsla av att hon går att resonera med.

Och så fick jag ett UL - det visade att det bara bor en plutt där inne, och den såg ut att må alldeles fin-fint :) Vi kallar hen Mini.

/L

Om ni visste hur mycket det betyder för mig  - alla kommentarer, lyckohälsningar och hurrarop som jag fått och fortsättar få! När jag och D inte själva kan riktigt hoppas att det här ska gå vägen värmer andras tro på att det visst kan slutat lyckligt den här gången oerhört mycket.

Jag har sån tur som har sådan familj, sådan släkt, sådana vänner, bekanta och okända bloggläsare som ni!

Och jag har fått en underbar barnmorska, som när hon skulle fylla in min graviditetsjournal efter formuläret skrev in på tre eller fyra olika ställen att jag visst fött barn förut men att de barnen inte lever. Det gjorde hon för att jag ska slippa förklara för ny personal om och om igen, istället ska den informationen komma upp automatiskt när någon tittar på fälten för tidigare graviditeter och "amnes" (vilket betyder att jag fött ett barn som levde - dvs Alice). Och när jag skulle förklara hur pojkarna dog och då nämnde deras namn - då skrev hon in dem i journalen också!
Då sa jag lite försynt att "det vore fint om du kunde skriva in min dotters namn också", och hon svarade "Ja, jag tänkte precis på det. Det vore ju orättvist annars".

Förstår ni hur glad jag blir varje gång jag träffar någon som pratar om alla mina barn som just mina barn, och använder deras namn? Det är inte någon självklarhet, och kanske just därför gör det mig extra glad när det händer. Bland familjen, släkten och vännerna är det tack och lov ganska vanligt nu, och bland andra föräldrar som förlorat barn, men jag känner aldrig att jag kan ta det för givet med nya människor jag träffar.

Jag har också de andra föräldrarna från stödgruppen i Spädbarnsfonden, och de som jag träffat på Öppenträffarna. Med dem kan jag prata om saker som många gånger är självklara för sådana föräldrar som vi, men inte för alla andra "vanliga" föräldrar.

Där träffade jag nu senast en mamma som förlorat en dotter och sedan fått en levande dotter och en levande son med hjälp av cerklage, och jag fick hennes mailadress och kunde höra av mig med frågor. Jag har också fått en annan kontakt (via K på Min blogg och jag) med ytterligare en kvinna som haft cerklage och med hjälp av det fött ett levande barn. Det är stort och skrämmande, det jag och D nu ger oss in i och att kunna fråga någon som vet hur det är att vänta barn på det här sättet fungerar lite som en tröstande snuttefilt - jag kan använda den kontakten om jag behöver den. Just nu har jag huvudet fullt av så mycket annat att jag försöker att inte tänka på hur rädd jag är för operationen och vad som kan hända efter den - det blir för mycket oro på en gång.

På onsdag ska jag på mitt första möte med psykologen som är här på MVC i min stadsdel en gång i veckan.

Läkaren jag ska träffa på Specialist MVC är överläkare där, och en av de kollegor som min läkare rådfrågade när vi hade kontakt i våras. Specialist inom ämnet, med andra ord. Dessutom har min barnmorska haft andra patienter med cerklage, så hon känns kunnig och trygg.

Så gott om stöd runtomkring oss, det har vi!

/L

Att:
dricka ett stort glas vatten så fort jag stigit upp på morgonen, och så vänta en halvtimme innan jag äter frukost - svårt, eftersom jag är van att äta i princip så fort jag stigit ur sängen.

byta ut min frukostbanan i filmjölken med lite socker, russin, linfrö och fiberflingor mot en apelsin eller ett äpple att äta efter smörgåsen - funkar rätt så bra, men det är en flerårig vana, så ibland glömmer jag. Och (ekologisk) banan är ju så gott!

dricka mycket vatten - funkar ganska bra, eftersom jag ändå har som vana att dricka ett stort glas vatten eller juice till varje måltid.

dricka Vi-Siblin en gång om dan - äckligt! Fiberpulvret löser upp sig och bildar en tjock sörja som luktar mysko, är svår att svälja och ser hemskt oaptitlig ut.

äta katrinplommon uppblötta i vatten (och dricka upp vattnet) - ganska sött, men det vete skjutton hur bra det fungerar - jag åt katrinplommon varje dag i mina första två graviditeter och märkte ingen skillnad. Iofs var de inte blötlagda då...

ta Lactulos - en vidrig sötsliskig sörja som jag också tog varje dag de två första gångerna jag var gravid och inte märkte någon som helst skillnad av.

Allt det här har jag fått tips om att göra för att hjälpa min stackars mage, som redan nu kämpar för att inte sakta av helt. Och som ni som någonsin har läst en informationsbok eller hemsida om graviditet - "förstoppning är helt normalt för gravida". Det är något hormon som utsöndras i tarmarna, om jag inte minns fel.

Tack för den, televerket! Normalt är det kanske, men ett stort problem även för dem som inte har ett mekaniskt fel i kroppen som gör livmoderhalsen och bäckenbottenmusklerna extra känsliga. Men jag har ju ett sådant fel, och som de förklarade för mig på sjukhuset i Kalmar när vi låg och väntade på om naturen skulle bestämma sig för att pojkarna skulle få leva eller dö - på en gravid kvinna ligger tarmarna liksom klistrade runt livmodern allteftersom den växer, så att rörelser i tarmen påverkar livmodern och vice versa. Därför fick jag inte hjälp att sköta matsmältningen i början när jag låg på sjukhus, och därför är det nu i denna min sista graviditet extra viktigt att jag inte får sådana problem. (Sista graviditet, OM det inte går väldigt bra, förstås. Då kanske vi orkar göra om hela proceduren igen, men bara kanske.) Därav min "lätta" besatthet vid vad jag äter, när jag äter det och vad det gör med min matsmältning...

Tack och lov höll min barnmoska med mig att det är väldigt viktigt att jag inte belastar, som hon uttryckte det "guldägg[et] jag bär på" mer än absolut nödvändigt, så hon gav mig en massa tips. Jag blev också tillsagd att sluta träna på gym, inte springa, och inte gå de "raska promenader" som min läkare på Specialist MVC tyckte att jag skulle ta den sista gången jag pratade med henne i våras efter att undersökningarna vi gjorde var klara.

Röra på mig - gärna, men i min egen takt och inte mer än vad jag känner att jag klarar av - tyckte barnmorskan. Efter operationen få vi se - jag är fortfarande inställd på att jag då ska åka hem, lägga mig i soffan och inte stiga upp mer än nödvändigt förrän efter vecka 34 eller så, när det bara än någon månad kvar till att det är tänkt att cerklaget skall klippas. Vi får se vad den nya läkaren jag har fått (som jag ska träffa den 28:e) säger om det här med vila. Min (och Ds) inställning är att det är bättre att vila för mycket än för lite. Riskerna för mig är så mycket mindre än riskerna för barnet, och jag skulle inte kunna förlåta mig själv om något hände vår lilla guldklimp.

Mycket nytt att tänka på och nya vanor att öva in, alltså.

/L

Så var vi inne i vårdkedjan, och ska än en gång försöka vänja oss vid det mystiska sätt att beräkna graviditetslängd som används där. Enlig testet jag tog för en vecka sedan (som mäter ett hormon som kopplas till graviditet) var jag då 2-3 veckor gången, och borde alltså idag (en vecka senare) vara 3-4 veckor.

Men, icke! Enligt min fantastiska BM (väldigt förstående och stöttande på alla sätt) är jag i vecka 6+2 idag, och det datum vi alla hoppas på att bebis tänker komma ut (dvs vänta med att komma ut innan dess) är den 23:e april. Det ändras förmodligen några dagar hit eller dit vid rutinultraljudet i vecka 18-19, men ändå.

Sex veckor! Nu är det ju så här, att den baserad på min menscykel, och alltså räknas också blödningsdagar och ägglossningen in i den totala tiden. Jag blev alltså inte gravid förrän i vecka tre av de här sex veckorna, och då stämmer ju testets 2-3 veckor ganska bra ändå.

Förvirrande? Jajamän!

/L

... känner jag mig av alla de lyckoönskningar jag fått här, på Facebook och vidarebefodrade genom släkt och vänner.
Från er som jag känner, er som jag aldrig träffat, och er som jag inte ens visste läser bloggen.

Tack till er allihop!

På onsdag ska jag på inskrivning hos barnmorskan, och det känns skönt att komma in i vårdkedjan tidigt. Jag ska ju så småningom flyttas vidare till specialistmödravården på Ackis, där alla högrisk-graviditeter hamnar, och det finns mycket att tänka på redan nu. Många frågor att ställa och hjälp med flera olika problem att be om.

Först och främst ska jag följa min svärfar sjuksköterskans råd att skaffa en samtalskontakt av något slag, och så ska jag be att få ett tidigt ultraljud. Det första för att det här är den graviditet som min förlossningsläkare i Linköping pratade om - den som känns för djävlig. Hon hade själv förlorat ett barn, och beskrev greviditeten efter det när hon sa så till oss. För tyvärr är det så - hur mycket jag än försöker ta åt mig positiva tankar så tror jag inte på allvar att det här kan gå bra. Jag tror faktiskt att även vårt fjärde barn ska dö. När som helst nu i början. I samband med operationen/cerklaget i vecka 14-15. I samma vecka som Eskil och Max (v 19+), eller i samma vecka som Alice (24+). Det är min erfarenhet att mina graviditeter slutar i tragedi, i död och tårar, och något annat kan jag egentligen inte föreställa mig. 

Så min käre, kloke svärfar har helt rätt - det är viktigt att jag ser till att få ett proffs att prata med.

Ultraljudet vill jag ha för att så fort som möjligt få veta om det är ett eller två barn vi väntar. Och jag vill helst inte tänka tanken att vi väntar två barn igen - hur mycket jag än skulle älska att få vara mamma också till levande tvillingar. För riskerna är (bevisligen) så mycket större med två barn i magen, och min kropp kommer nog aldrig att klara av det, troligen inte ens med cerklage.

Så jag hoppas att det är ett barn som växer därinne, för då har det i alla fall en hyfsad chans att överleva. Om operationen går bra, och om jag tar det lugnt. Och om vi har tur.

Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu, och det mesta är nattsvart.

/L

Först några svar på kommentarer på förra inlägget:
Ja, Sofia. Man får säga grattis för att det väntas ett litet syskon :)
Anonym: Tack så mycket :) Det var helt utan hjälp på traven, precis som min första och andra graviditet. Jag har den turen att bli gravid naturligt och snabbt.


För er andra:
Jag gjorde ett test igår.
Det visade att jag är gravid i andra till tredje veckan.
Vi väntar vårt fjärde barn, och om allt går bra (om operationen inte gör att barnet dör, och cerklaget sedan håller) ska hen födas ungefär i maj.

Självklart är jag glad, men jag är verkligen också livrädd (därav rubriken, från när jag försökte förklara för min far hur det känns). Igår morse hade jag nån sorts mildare panikångest på bussen in till stan - med kallsevett, hjärtklappning och allt. Idag har jag lugnat ner mig, och försöker följa min fars mycket goda råd att försöka vara glad i första hand.

Jag är tacksam, och glad, och nervös, och rädd. Och trött, och känner mig andfådd, men inte illamående.

Så nu vet ni!

/L