livetefteralice

Sedan jag stapplade ut ur sjuktaxin och långsamt gick upp för trapporna (som ett barn - genom att se till att ha båda fötterna på trappsteget innan jag tog nästa steg) i tisdags har jag bara varit utomhus vid ett enda tillfälle.

Igår gick jag och D en väldigt långsam och försiktig promenad till vår närmaste lilla matbutik, och det var nervöst men gick bra. Jag vet ju att risken att något går på tok med cerclaget bara för att jag går, eller nyser, eller böjer mig ner och plockar upp något inte är större än om jag bara ligger i soffan eller sängen och vänder på mig när det börjar krypa i benen, men det KÄNNS ju så i alla fall. 

Så, jag tar det försiktigt -  reagerar på varje liten okänd känsla i kroppen, sitter ner på min badkarsbräda när jag duschar, använder min gripklo när jag ska plocka upp saker, och är noga med att inte lyfta eller bära mer än några kilo.



Mina pensionärstillbehör  från Plusvardag:)

Ja, och så jobbar jag på att acceptera känslan av att vara beroende av Ds hjälp. Han har inga större problem med att hämta och fixa saker åt mig och allt annat som måste fixas här hemma, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Vi brukar göra alla sysslor tillsammans, och jag är van att klara mig själv (och motionera regelbundet!). Men, jag försöker att se det som att det dels är nödvändigt för att ge Mini så bra förutsättningar som möjligt, och dels att det kan kännas bra för honom att få göra något för mig och vår bebis, förutom att oroa sig.

Vi vänjer oss båda två, och tar det dag för dag och vecka för vecka.


/L