livetefteralice

Vi var på plats på avdelning BB 2 på Ackis i alldeles för god tid. Det hade räckt gott och väl med klockan sju (som det stod på kallelsen), eftersom vi fick vänta ganska i över en halvtimme.

Det låter kanske inte som så lång tid men eftersom vi sovit dåligt, var nervösa, och jag dessutom inte hade ätit något sedan 20-tiden dagen innan (jag skulle fasta från midnatt) var det riktigt jobbigt.

När det väl satte igång så gick det å andra sidan fort.
Vi fick ett rum, jag fick byta om till operationskläder och fick en venkateter i armvecket (en tunn slang i ena änden som förs in i armen med en nål, och har en propp med snäpplock i den andra änden) så att jag kunde få vätska och mediciner utan att behöva bli sönderstucken, och vi fick veta att jag skulle rullas in till operation klockan åtta.       



(Det här är en venkateter)


(Och så här ser det ut när den är på plats. Förutom att jag brukar få mina i armvecket då, eftersom jag har bättre blodkärl där.)

Jag var SÅ nervös, och jag frös så att jag hackade tänder där jag låg i sängen och skjutsades ner till våningen där operationssalen finns. Och när vi kom fram sa barnmorskan som hade ansvar för mig under det skiftet att D skulle följa med henne upp igen, och då började jag dessutom gråta okontrollerat - stora tårar som rann ner för kinderna och samlades i mina öron. Vi hade bett om att någon skulle fråga om det var ok att min man var med under operationen (vi visste redan innan att det gick bra för narkosläkaren, som vi träffade på inskrivningsdagen), men det måste ha blivit ett glapp i kommunikationen nånstans.

Så D fick bita ihop, pussa mig på pannan och traska iväg. Och jag fortsatte gråta och skaka, även fast all personal inne på op-salen var så gulliga och sa att det här skulle gå bra, medan de satte elektroder, dropp, syrgas och urinkateter och jag vete sjutton vad mer (jag kände ju inget, men såg en massa slangar och pryttlar). Som i alla fall jag ofta gör om jag tappar fattningen i sällskap med okända försökte jag (något hulkande) förklara varför jag var ledsen och att jag frös - och så fort de värmt upp mig med hjälp av vad som såg ut som ett par enorma termostövlar och en varm dyna under ryggen, började de direkt stämma av med operationsläkaren ifall D fick vara med, och sen ringde de ner honom (mitt i hans frukost) och såg till att han fick sterila kläder, mössa och en stol att sitta på.

När jag visste att han var på väg började jag direkt att lugna ner mig, och så fort jag såg hans ansikte över mitt kändes det som att världen var på rätt köl igen. Då blev jag säker på att jag skulle klara mig igenom även den här nya skrämmande upplevelsen, för så fungerar bandet mellan oss - bara vi är tillsammans klarar vi bevisligen av allt.   

Själva operationen gick fort - under en timme. Det läskigaste var egentligen när Dr Paul satte ryggmärgsbedövningen och när jag kände att den hade fått effekt. Själva ingreppet kände jag inget av, och tack och lov såg jag inget heller. Visst var jag nervös att det skulle gå fel, så jag låg och lyssnade på läkarnas tysta samtal och hoppades att de inte helt plötsligt skulle höja rösterna som ett tecken på att jag börjat blöda eller att förlossningen startat (jag var bedövad upp till halva bröstkorgen, så jag hade inte kännt sammandragningar om jag hade fått dem). När jag inte frös längre blev jag dessutom sömnig, och jag tror faktiskt att jag somnade till några minuter där på britsen (med benen uppe i stigbyglarna, som på en gynundersökning).

Det enda ens lite dramatiska som hände så vitt jag vet var att mitt blodtryck gick ner lite för mycket (jag har alltid lågt tryck och så länge jag kan minnas har jag ibland fått svarta fläckar framför ögonen om jag reser mig för fort), men då fick jag medicin mot det.

Och sen var det klart, vi fick åka till uppvaket och stanna där tills bedövningen släppt så mycket att jag kunde röra mina ben (och på att Dr Paul hann komma dit och kolla upp det), och sen åkte vi upp till BB 2 igen. I det läget var jag fruktansvärt hungrig eftersom det hade gått mer än fjorton timmar sedan jag åt sist, och hann bli uttråkad av all väntan, det var rätt skönt att så pass vardagliga känslor kunde ta överhanden, istället för rädsla och nervositet.

Jag fick tråkig sjukhusmat på vårt rum och jag åt upp varenda smula, och jag drack litervis med körsbärsblandsaft medan vi väntade på att det sista av bedövningen skulle släppa. Det tog låååång tid, det var som om ett muskellager i taget blev normalt, så det blev ett riktigt äventyr att med stöd stappla till toaletten (vilket var den enda utflykten jag fick göra).

Och så gick tiden tills vi fick åka hem efter lunch dagen efter - vi låg i varsin säng och läste (jag lyssnade på talbok eftersom jag fortfarande hade venkatetern i armen och då är det obehagligt att böja den), när vi inte pratade, sov eller åt (D fick alltså mata mig och fixa dryck med sugrör eftersom jag skulle ligga ner, fast med huvudet uppstöttat). Han köpte sin mat nere i cafeterian, och passade på att köpa lite godis och chips som vi delade på. Det fanns ingen TV på rummet så vi kunde inte överrösta barnskriken från avdelningen, men just där och då var det inte så jobbigt att påminnas om att det fanns människor runtomkring oss som nyss hade fått friska levande barn.

Vi hade tråkigt (hurra för vardagliga känslor när vi ligger på sjukhus!), och så till slut blev jag av utskriven, av med den sablarns venkatetern och fick hjälp av D att ta på mig mina egna kläder.

Vi tog en taxi hem.

/L