livetefteralice

Jag har turen att ha fantastiska föräldrar. Det tycker förhoppningsvis de flesta andra också, men jag är i alla fall en av dem som vuxit upp i ett tryggt och kärleksfullt hem med mycket skratt, respekt och lagom stränga regler.

Min mamma kommer från norra Dalarna och pappa från Jämtland. Han växte upp på en bruksort, hennes föräldrar hade ett litet lantbruk med fäbodbruk. De träffades 1976 på dans i Rättvik, och förlovade sig midsommaren 1977. 1981 föddes jag och 1983 flyttade vi från Falun till det lilla samhället Bjursås och det hus mina föräldrar (och katten Elvis) fortfarande bor i. 1985 kom min lillasyster till familjen, och de året gifte mamma och pappa sig borgerligt i Rådhuset inne i Falun. Vi var sju personerpå bröllopet: mamma och pappa, jag och min syster, min mormor Anna och vittnena, ett gift par som var vänner till mina föräldrar. 

Så, hur var det då att växa upp i den här familjen? Vi har till exempel alltid varit mycket för att fira allt från skolavslutningar till namnsdagar och alla vanliga helgdagar däremellan med god mat och små presenter. På min senaste namnsdag nu i december (jag har tre förnamn totalt, men eftersom "Lina" inte alltid varit med i almanackan har vi firat "Carolina-dagen" istället) fick jag som vanligt ett vykort med en hälsning skriven av mamma, och flera lotter. De levererades av pappa, som var här i stan för återbesök på Ackis med sitt trasiga pekfinger (han slet av en sena tidigare i år och har stelopererat fingret) och dessutom hade med sig de här:


Ända sedan jag flyttade hemifrån 1997 har jag fått en påse hembakade lussekatter av mamma. Som ni ser var årets katter nästan slut redan när bilden togs :) Första året var december på egen hand i Uppsala väldigt jobbig, och jag minns att hon skickade andra små presenter som skulle påminna mig om julen hemma. Bland annat fick jag med posten min egen julkalender: små påsar med någon liten present i. Och en massa vykort har jag fått genom åren också, från början för att jag skulle få i alla fall någon rolig "egen" post. När man är minderårig och inneboende på annan ort går ju det mesta av posten hem till mamma och pappa. Uppmuntringspaket, sms, mail och numera också kommentarer på bloggen, har jag fått och fortsätter få i en oändlig mängd, och jag hoppas att jag har lyckats visa hur mycket de betyder för mig.


Båda mina föräldrar har varit och är jättebra på att uppmuntra mina (och min systers) intressen, och de har gett mig nya också. Pappa spelade progg och annan musik från 60-70-talet för mig och lät mig botanisera bland hans vinylplattor. Han hälpte mig med läxorna när jag kämpade med matten i grundskolan, och berättade om och om igen för mig att jag inte var korkad, fastän det kändes så. Även fast jag kanske glömmer bort det ibland, så är han en fantastisk lyssnare, en klok människa med ett stort hjärta som jag kan prata om allt med. Numera lånar han böcker av mig, när jag var yngre var det mycket tvärtom :) Att vi båda två gillar äldre svensk keramik och porslin och spenderar en del tid på Tradera och loppisar har ni kanske redan märkt här på bloggen. Mamma och pappa går också ofta på loppis och auktioner tillsammans, och därifrån har jag fått mitt eget stora intresse för gamla saker och dessutom en hel del fina grejer som de köpt.

Jag fick ju ett superfint Mari Simmulson-fat när jag fyllde år, och nu i torsdags när jag packade upp en av flyttlådorna som han hade med sig (efter alla flyttar har många av mina ägodelar hamnat i deras garage) låg där en kartong jag inte kände igen. Den innehöll en underbar vas från samma Uppsala-Ekebyserie! Pappa tyckte helt enkelt inte att han kunde låta bli att köpa den till mig :)


Nu står den i bokhyllan och beundras av både mig och D.


Från mamma har jag fått mitt intresse för historia och hantverk. Hon har ett fantastiskt minne för släkthistorier, minns alla födelsedagar och namn på släkt och vänner, deras föräldrar, respektive och barn. Och orkar skicka hälsningar på alla bemärkelsedagar, dessutom! Jag förstår inte hur hon kan komma ihåg allt det där, och jag avundas henne den förmågan. Hon kan vara fantastiskt rolig, vi skrattar ofta åt samma saker, och har många gånger suttit vid köksbordet hemma med skrattårar sprutande åt alla håll. Hon är så omtänksam mot allt och alla runt omkring sig, och är kreativ precis som jag. Vi gillar båda att prova på nya saker i form av hantverksprojekt och matlagning. Om det skulle råka bli en del oavslutade projekt, recept som aldrig provats eller material som ligger i högar någonstans, så kan det ju alltid komma till användning en annan gång, eller hur? :) Entusiasmen och glädjen vi får ut av att prova något nytt är ju det viktigaste! Mamma och jag har gjort allt från påsk- och julpyssel till kläder åt min barndoms favoritnalle tillsammans, även om det förr så klart var mest så att jag beställde färg och modell och hon tillverkade :) En annan sak som jag beundrar hos henne är att hon skolade om sig och utbildade sig till massageterapeut i vuxen ålder, under skoltiden veckopendlade hon till Värmland men lyckades ändå klara sina kurser med glans, och hon är superduktig på sitt yrke!


Det känns som att jag skulle kunna skriva hur långt som helst om mina föräldrar, men jag tror att jag får börja avrunda här, med två bilder som jag tycker säger mycket om hur de är som personer och som par. Det är ett intressant samarbete, med mycket humor.

Så här har mamma påmint pappa om att han ska ta sina vitaminer på morgonen innan han åker till jobbet. Det är hans "dagliga frukt", och eftersom han är en organiserad människa plockar han fram allt han ska ha med sig kvällen innan. Porslinet till frukosten på köksbänken, nycklarna och bananen på köksbordet.


Och den här fick vi av dem i oktober. Oreganoplantorna nysår sig själva ute i kryddlandet där hemma varje år, och det är ganska sällan som någon orkar plocka dem och hänga upp till tork innan de blommar (och smaken förstörs), men i år blev det visst en del som torkades. Och tja, "Lina och D gillar ju kryddor, visst ska de ha lite organo?", kan jag tänka mig att de sa till varann. Men det fanns ingen bra burk ledig, och då får man "taga vad man haver" (vilket är en vanlig princip hemma hos dem, jag har växt upp med återbruksprincipen utan att veta att det var återbruk vi ägnade oss åt när alla plastburkar sparades, de blöta badlakanen hängdes på en överbliven gardinstång monterad på badrumsväggen, osv), dvs en gammal yoghurtflaska. Och det är ju viktigt att märka upp saker så att man lätt hittar dem (pappas förråd av spikar, skruvar, muttrar och verktyg och bådas inställning att allt som kan märkas upp bör märkas upp, kan mycket väl vara det som undermedvetet gjorde mig intresserad av sorteringssystem och i förlängningen inspirerade mig till att bli arkivarie, nu när jag tänker på det), så: fram med märkapparaten!


Voilá! En flaska hemodlad oregano.

Nu vet ni lite mer om mina föräldrar, och jag vill sluta med att säga: mamma och pappa, jag älskar er! Och tack för att ni är den bästa morfar och mormor en mamma som jag kan önska sig till sina barn!

/L