livetefteralice

Oj, det här är svårt...

Jag ser det som att jag har haft en bästa vän för olika perioder i mitt liv, och därför kan jag egentligen inte säga att en speciell person är min bästa vän.

Men jag kan berätta om mina närmaste vänner, kanske lite om hur och var vi träffades, men framförallt vad de betyder för mig.

Mina två allra första bästa vänner var min första katt Murre, och min mamma. För dem berättade jag allt om de elaka saker som de andra barnen sa och gjorde mot mig i låg-och mellanstadiet. De lyssnade, tröstade och torkade tårar på varsitt vis. Mamma på det sätt som jag önskar alla barn: med tålamod och kärlek. Både hon och pappa gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig ur den terror som det faktiskt var (i betydelsen att jag aldrig visste vad som skulle hända, bara att något skulle komma och att det skulle göra ont och ingen, varken lärare eller andra elever, skulle hjälpa mig), de pratade med min lärare, de andra barnen och deras föräldrar, men tyvärr hjälpte det bara kortare perioder. Så det blev många tårar hemma vid köksbordet och mamma. Katten Murre kunde ju så klart inte erbjuda några lösningar på mina problem, men han sov i min säng, gick med på att hållas i famnen även när jag grät så att tårarna stänkte på hans blanka, svarta päls, och han brukade buffa på mig med huvudet när jag var ledsen, som om han ville säga: "det är bra nu, jag är här".


Några år senare började jag i högstadiet med mina gamla klass"kamrater", men också med elever från två grannorter. Så det kanske var naturligt att jag bland de nya eleverna för första gången fick en riktig vän. Så kändes det då, i alla fall. För henne berättade jag en del om vad jag varit med om och vilka som plågat mig mest, och hon blev någon som jag kunde lita på i alla lägen, som stod på min sida och tyckte om mig för den jag var. Underbara Petra. Tretton år senare är hon fortfarande en klippa när världen rämnar, oavsett hur jobbigt hon själv har det. Jag kan bara hoppas att jag har kunnat vara en lika god vän tillbaka. 

Vid flytten till Uppsala var det inte bara jobbigt att lämna mamma, pappa, lillasyster och pojkvän kvar i Dalarna, utan minst lika mycket henne och de andra fina vännerna jag fick under mina sista tre år därhemma. Vi umgicks mycket i vårt lilla gäng: Lotta, Zara, Helena, Therese, Anki, Cilla, Karin och Karin, och jag lärde mig massor om livet av att prata med dem och följa deras kärlekar, intåg i vuxenvärlden, familjer och andra vänskapsband som de hade. Jag var på många sätt annorlunda dem i hur jag valde att leva, men kände aldrig någon press att till exmpel börja röka eller klä mig annorlunda för att jag skulle få vara med. De accepterade mig som jag var, och jag dem. Vi lyckades hålla kontakten i några år efter min flytt, men åren gick ju och det blev så många fler flyttar för mig, allt längre bort från hemorten. Tjejerna rotade sig med några undantag därhemma och skaffade familjer, en flesta av dem också barn, medan jag fortfarande pluggade. Tack vare internet, kanske framförallt Facebook och den här bloggen kan vi ändå hålla lite koll på vad som händer i de andras liv, och det har betytt mycket för mig.

I min klass på gymnasiet fanns två tjejer som blev käraste vännerna under en väldigt viktig period i mitt liv. K och A. Med dem drömde jag om en framtid som modeskapare, sydde egna kläder, gick i klassens visningar på Sollentuna-symässan, gick på fik, var ute och dansade, satt hemma och pratade, hängde på rollspelsklubben Locus, gick på lajv, diskuterade killproblem, satt i Slottsbacken på sista april, och en massa annat som är väldigt viktigt när man är 16 år och nyss flyttat hemifrån. De var mitt stora stöd och den mest stabila relation jag hade under de där åren, oavsett hur ofta pojkvänner kom och gick. Jag blev vuxen tillsammans med dem. K var också fantastisk när Alice dog, en av de första som hjälpte mig förstå att jag visst var mamma, fast mitt barn inte var kvar hos mig. Och det var inte självklart i början, oavsett hur fantastiska personalen på sjukhuset i Linköping var på att bekräfta D och mig som föräldrar...

Ja, egentligen fanns där en annan A i början av gymnasiet. Vi skiljdes åt under andra året då jag upplevde det som att hon dumpade mig för sin nya kille, och hon tyckte att jag var fånig som såg det så. Genom den här A träffade jag bror M (som var hennes förste pojkvän, fast på den tiden kom vi inte alls överens). Som ni kanske redan har förstått är han inte egentligen min bror, men anser att jag adopterade honom till att bli det, och han står mig så nära att jag räknar honom som en medlem i min familj. Timmarna vi pratat i telefon och via nätet går nog inte att räkna, och spelkvällarna här hos oss eller hemma hos honom börjar redan bli en vana.

När jag 2001 lämnade Uppsala i tårar och i riktigt dåligt skick hade jag alltså än en gång lämnat hela mitt liv och alla vänner bakom mig. Men där på Bäckedals folkhögskola träffade jag Hanna, och året efter delade vi rum när vi båda kom in på Sätergläntan, jag på sömnadslinjen och hon på väv. Att någon alls stod ut med mig under de där två åren då jag ömsom var deprimerad och ömsom intalade mig själv att jag höll på att bli galen, det har jag svårt att förstå men är väldigt tacksam över. Hanna var och fortsätter att vara en inspirationskälla för mig med sin kreativitet och sitt enorma hantverkskunnande, sin underfundiga humor och att hon står för det hon tror på. Hon var lugn när jag var gapig, och peppande när jag tvivlade på min egen förmåga. Tyvärr bor hon i Östersund med sin sambo M, och det är för djävla långt bort! :)

Under mitt andra på Sätergläntan, när H hade flyttat till Borås, umgicks jag med det gäng vänner som vi fått första året: Troll, Catta, Jenny, Therese, Jonas och E. Det är egentligen bara tre av dem som jag fortfarande har kontakt med, men det var härligt att vara en del av en grupp igen. Vi åt tillsammans, åkte ner för berget och handlade i Leksand, tillbringade timmar i filmbutiken med att välja ut en film som vi sedan såg på allihop. Vi pratade om hantverk och hantverkade, beklagade oss över skolans regelver och höga avgifter. Vi slet som djur med att göra klart våra examensarbeten, och hade födelsedagskalas på internatet. Jag saknar det där kollektiva livet ibland, och jag saknar de människor och de vänner vi var då.

E är alltså vännen E, hon som senare flyttade till Kalmar. För alla timmar vi pratat, för att hon fortsätter att hävda att jag borde försöka sälja mitt hantverk i butik fastän jag aldrig vågar ta steget och faktiskt utsätta mig för automståendes åsikter om min hantverksskicklighet och formspråk. För att jag fick släpa med henne på loppis fast hon var lite tveksam :) För middagar hemma hos oss och hemma hos henne när hennes E var på besök, för att de under den tidiga delen av sorgen var de enda andra människor vi träffade utom familj och arbetskamrater, och det hjälpte oss att känna oss lite mer normala. Och för det starka bandet jag alltid kommer att ha till henne för att hon var den första av våra vänner som jag ringde efter Alices död och för att hon var med oss under jan-mars då graviditeten med pojkarna fortfarande var något som gav oss hopp, och efter deras död. Hon har lyssnat på min sog om och om igen, när jag inte kunde sluta prata om hur mycket jag saknar barnen. Jag önskar att jag kunde trolla fram jobb och boende så att hon och E för bo tillsammans igen, för jag vet hur mycket hon vill rota sig.

Ja, och vem jag oftast beskriver som min bäste vän är vet ni ju redan. De senaste snart tio åren har det varit D som lyssnat på mina bekymmer (de första åren ofta över telefon), delat med sig av sina, kramats och torkat tårar, stöttat och blivit stöttad. Älskat och blivit älskad. Delat vanliga och ovanliga dagar.

Som min syster skrev i en kommentar till ett av de andra inläggen i "30 dagars-listan" så finns det rätt så mycket kärlek i mitt liv. Det är viktigt att jag minns det, att jag påminner mig själv. För det här är inte en komplett lista, jag har och har haft ännu fler vänner, och kommer dessutom förhoppningvis att få fler. Så jag har en otrolig tur i eländet också.

/L