"Shutter Island", eller: en film som inte bör ses av nyblivna änglaföräldrar
Det visade sig nämligen att filmen vi just hade sett innehöll vissa scener som även i vanliga fall hade varit väldigt starka, och nu kändes som ett slag i magen. Utan att säga för mycket för dem som inte har sett filmen (och den är annars väldigt sevärd, så jag vill inte avslöja mysteriet som är själva grunden i berättelsen) så är det en av karaktärerna som har en död dotter och två döda söner gemensamt med mig. Att det dessutom är väldigt bra skådespelarinsatser av Leo Di Caprio, Michelle Williams, Mark Ruffalo, Emily Mortimer och Ben Kingsley som spelar några av de största rollerna gjorde min inlevelse ännu starkare.
Berättelser om människor som kämpar med sina högst privata, inre demoner har jag väl dragits till ända sedan jag var en deprimerad tonåring. Bland annat älskade jag filmen "Girl, Interrupted" som handlar om några unga kvinnors vistelse på ett mentalsjukhus på 60-talet. Den såg jag om och om igen tills jag kunde stora delar av replikerna utantill. Eftersom jag varit "sjuk" och nu är frisk(are?) så kan jag både känna igen mig lite i tankegångar och lidandet hos de svårt sjuka människor som skildras i filmen, och på någon nivå förstå hur en person kan drivas till att göra fruktansvärda saker mot sig själv och andra (även de som de älskar allra mest) utan att egentligen vara ond. Jag kan också relatera till de anhöriga och läkarnas frustration och ilska då de måste bemöta, försöka förstå och bota orsaken till dessa sjukdomar. Och jag är oändligt tacksam både för att jag inte lever på 50-talet, instängd i de extremt snäva könsroller och klassindelningar som rådde då, och för att mina barns dödar inte var fruktansvärda på just det sättet som barnens i "Shutter Island" (för fruktansvärda var naturligtvis både Alices, Max och Eskils död).
Jag var helt säker på att jag skulle drömma mardrömmar i natt, men det gick förvånansvärt bra. Drömmar hade jag, men de hade mer en vag känsla av att något var fel än hemska bilder av blod, död och fruktansvärd förlust. Så jag fick lite för lite sömn och var lite virrigare än vanligt på jobbet i morse, men på det hela taget klarade jag mig bättre efter filmen än jag gör minuterna efter alla de små påminnelserna i vardagen om att de flesta andra har synliga, levande barn och jag tre osynliga.
/L
Jag såg också Shutter Island tillsammans med min man för ett litet tag sedan. Jag var inte beredd på upplösningen (vilket man väl inte ska vara heller när det är en sådan film). Riktigt obehagligt, måste jag säga. Och väldigt tragiskt på alla sätt. Det är så lätt att identifiera sig med sådana tragiska saker i filmer, både som människa och som förälder. Åtminstone jag upplever att jag har blivit ännu mer mottaglig, eller sårbar snarare, för sådant, efter att Tilda dog. Som om huden skrapats av och allt går rakt in. Är det så för dig också?
För min egen del var det väldigt obehagligt att flickan var i samma ålder som Tildas storasyster. Jag är så rädd att jag ska förlora henne också, nu när jag upplevt hur skört livet är och hur drastiskt det kan ändras.
Kram, Tildas mamma
jag pallade inte The butterflyeffekt, dessutom såg jag den när jag var höggravid med numera 5,5 åringen. Änglamamma och då gravid var inte en bra kombination, jag tror jag skulle gråta ihjäl mig på slutet.
Tildas mamma: Jo, jag är absolut känsligare nu, så mycket att jag medvetet väljer bort att läsa böcker och se filmer som handlar om tunga ämnen. Förr drogs jag mer till tragiska historier, men nu är det som att jag inte mäktar med fiktiva tragedier ovanpå mina egna.
Karolin: Åh, fy! Det kan jag alltför väl tänka mig hur hemskt det var. Ska sätta upp den på min lista över filmer jag inte ska se om.
