Det bra och det dåliga
Så är det för mig nu på praktiken. Jag gillar verkligen mina arbetsuppgifter (just nu går jag igenom kortkatalogen efter uppgifter om kartor i museets samlingar, som jag sedan lämnar vidare till kollegan som är ansvarig för ett projekt som går ut att det i framtiden ska vara lättare att hitta alla kartor som finns i museets samlingar med bara en eller ett par enkla sökningar i databasen) och lämnar kontoret på eftermiddagen med en härlig känsla av att verkligen ha uträttat något. Insyn i hur man arbetar på ett Länsmuseum och erferenhet av olika former av arkiv får jag på köpet, och det tror jag är en jättebra uppvärmning inför den utbildning och det arbetsliv jag förhoppningsvis ska få inom arkivvetenskapen. Sen är det ju en annan fråga om jag har sådan tur att jag hamnar på ett museum, eller på något lite mindre spännande ställe som landsting eller ett stort företag, men ändå.
Baksidan är att museet är en helt vanlig, normal arbetsplats. Och på sådana finns det relativt nyblivna småbarnsföräldrar och blivande sådana. Och det är helt naturligt att föräldrar med barn i alla åldrar pratar om sina barn, vid alla möjliga olika tillfällen.
Men det kan inte jag göra. När kollegorna pratar om hur gamla deras barn är säger jag inte att det snart är min dotters födelsedag. När jag blev presenterad för en av konservatorerna påpekade jag inte att han och en av mina söner har samma namn. När jag gick nerför trappan samtidigt som en gravid kollega klarade jag inte av att fråga vilken vecka hon var i, och inte heller nämnde jag att jag själv nyligen varit gravid.
Jag VILL ju prata om min Alice, min Eskil och min Max, men jag vet inte hur jag ska börja. Det känns som en sådan stor och tung sak att ta upp första veckan på en ny arbetsplats (och det ÄR det ju, sorgen och saknaden är fruktansvärt stor och tung), och jag vet inte ens om det GÅR att "smyga" in det i en konversation.
Vad tycker ni? Har ni några tips?
/Villrådig L
Det är ju en otroligt tung sak att ta upp såklart. Men jag tror det kommer naturligt utan att du behöver fundera på det. De kommer ju fråga dig om ditt liv och då kommer det bli naturligt att berätta om du känner att du vill. Känns det för jobbigt att prata om det med de här nya människorna så kan du ju säga att du haft en väldigt jobbig tid i ditt liv och att du inte vill prata om det just nu. Men... Var dig själv bara o gör det som känns rätt så kan det inte bli fel.
Hej,
jag har följt din blogg ett tag men inte gjort någon kommentar. Men idag känner jag att jag skulle vilja ge dig lite stöd. jag förstår att det måste vara superjobbigt att inte kunna berätta om dina barn. En vän till mig misste sina tvillingar ( kommer inte ihåg i vilken vecka - men det var väldigt sent ) och en annan vän födde en son som inte var vid livet: så jag har erfarenhet från andra sidan "som vän och kollega".
Det jag vill säga är att du INTE ska ha dåligt samvete för att du berättar om dina barn - du behöver inte skydda oss andra med din sorg, dela med dig, berätta, jag tror att alla vill veta och alla får en förståelse för Varför du inte frågar om deras graviditeter och deras barn. Var öppen jag tror att det ger dig mycket och det kommer vara lättare att gå till jobbet.
Kram Maria
Den första Maria var Mariamoster ;)
