Veckobyte, attitydförändringar och en väldigt fin present
Idag är det vecka 35+1, och trots att jag såklart är glad för varje dag som går, så känns den här veckan mer som en transportsträcka fram till onsdagen.
Dagen då cerklaget ryker, och då Mini i princip kan få för sig att komma ut när som helst. Kanske vill hon ut redan de sista dagarna i mars, eller så väntar hon till en bit i i april. Eller ända tills den 25:e, då hon är beräknad. Det är det ingen som vet, för det finns ingen statistik på hur snabbt efter ett cerklageklipp som sådana bebisar brukar födas. Och det är ju precis som för normala gravida, insåg jag nu :) Vi kan bara vänta, och hoppas att hon inte vill gå över tiden. Skulle hon göra det, då tänker jag tjata till mig en igångsättning. Det låter kanske själviskt av mig, men jag har hellre en några veckor för tidigt född bebis än går och är livrädd för att hon ska dö i magen efter vecka 38.
Det är en härlig ny känsla som jag inte insåg att jag (och D) har numera - att vilja att bebisen ska födas istället för att vara rädda för att hon ska göra det. Vännen M frågade om inte det kändes häftigt att ha den känslan när hon var här med familjen igår, och det gör det verkligen. Ännu en sån där sak som jag inte vågade tro att jag skulle få uppleva, en ny liten milstolpe. :)
Och det är inte den enda attitydförändringen jag har insett att jag gjort på senare tid. Nu när förlossningen känns så nära och så verklig, är jag helt plötsligt inte rädd för sammandragningar och annat som gör ont i magen längre. Roligt är det ju såklart inte, men jag har börjat se allt sånt som tecken på att Mini börjar bli nyfiken på världen härute, och ju fler gånger jag får ont (och det händer flera gånger om dagen nu), desto mer hoppas jag att det betyder att hon är på väg snart. Det känns fantastiskt att inte vara så rädd längre, och det är inte förrän många av rädslorna släppt som jag insåg hur pressad jag har varit av dem. Rädslan för att något ska hända Mini precis nu i slutet är fortfarande kvar (och stark), men de flesta andra har släppt.
Nu ska ni få se den fina presenten som kom helt oväntat i veckan:
Det här fina täcket har min gamla klasskamrat och barndomsgranne Emma gjort, och det är en present till Mini :) Jag blev så glad när jag packade upp det, det är precis i min smak :) Återbrukade tyger, mycket färg och dessutom gult, som är min favoritfärg till bebisar. Emmas blogg hittar ni här, och hon syr täcken och en massa andra fina saker på beställning. Tack igen, snälla Emma!
/L och Mini
Dagen då cerklaget ryker, och då Mini i princip kan få för sig att komma ut när som helst. Kanske vill hon ut redan de sista dagarna i mars, eller så väntar hon till en bit i i april. Eller ända tills den 25:e, då hon är beräknad. Det är det ingen som vet, för det finns ingen statistik på hur snabbt efter ett cerklageklipp som sådana bebisar brukar födas. Och det är ju precis som för normala gravida, insåg jag nu :) Vi kan bara vänta, och hoppas att hon inte vill gå över tiden. Skulle hon göra det, då tänker jag tjata till mig en igångsättning. Det låter kanske själviskt av mig, men jag har hellre en några veckor för tidigt född bebis än går och är livrädd för att hon ska dö i magen efter vecka 38.
Det är en härlig ny känsla som jag inte insåg att jag (och D) har numera - att vilja att bebisen ska födas istället för att vara rädda för att hon ska göra det. Vännen M frågade om inte det kändes häftigt att ha den känslan när hon var här med familjen igår, och det gör det verkligen. Ännu en sån där sak som jag inte vågade tro att jag skulle få uppleva, en ny liten milstolpe. :)
Och det är inte den enda attitydförändringen jag har insett att jag gjort på senare tid. Nu när förlossningen känns så nära och så verklig, är jag helt plötsligt inte rädd för sammandragningar och annat som gör ont i magen längre. Roligt är det ju såklart inte, men jag har börjat se allt sånt som tecken på att Mini börjar bli nyfiken på världen härute, och ju fler gånger jag får ont (och det händer flera gånger om dagen nu), desto mer hoppas jag att det betyder att hon är på väg snart. Det känns fantastiskt att inte vara så rädd längre, och det är inte förrän många av rädslorna släppt som jag insåg hur pressad jag har varit av dem. Rädslan för att något ska hända Mini precis nu i slutet är fortfarande kvar (och stark), men de flesta andra har släppt.
Nu ska ni få se den fina presenten som kom helt oväntat i veckan:
Det här fina täcket har min gamla klasskamrat och barndomsgranne Emma gjort, och det är en present till Mini :) Jag blev så glad när jag packade upp det, det är precis i min smak :) Återbrukade tyger, mycket färg och dessutom gult, som är min favoritfärg till bebisar. Emmas blogg hittar ni här, och hon syr täcken och en massa andra fina saker på beställning. Tack igen, snälla Emma!
/L och Mini
Kommentarer
Postat av: Anna
Så det var du som fick "systerfilten". Såg på Emmas blogg att hon sytt två filtar, den som du fått och så en blå/grön som numera ligger med Felix i hans vagn ;)
Postat av: Emma
Det är väldigt roligt men också nervöst att sy saker och ge bort till andra, man vet aldrig om det kommer att uppskattas men jag tror att ni båda faktiskt gör det. Annas bebis Felix har jag äntligen fått träffa nu och jag väntar enormt mycket efter att få träffa er och mini!
Postat av: Camilla
Så skönt att de flesta rädslorna har släppt och att du kan se ljust och hoppfullt på framtiden. Så glad för er skull, att ni kommit så här långt och att Mini snart är hos er.
Kramar
Postat av: mamma
Vilken fin filt!
Trackback
