livetefteralice

Sista kvällen i Marrakech. Jag har precis beställt in en kanna te av vår Riads kokerska Raja.
Jag häller upp i det vackra blåmålade glaset med en stjärna inskuren i botten, lyfter upp det mot munnen för att ta första klunken. Och stannar till. Det luktar väldigt kraftigt av citron, så mycket att det nästan täcker över doften av mint som jag lärt mig uppskatta under mina dagar i Marrakech. Det luktar faktiskt mer som industriellt rengöringsmedel, som om Raja nyss diskat glaset och inte sköljt ur det efteråt. Det här är konstigt.

Jag smakar en klunk ändå, och ber D lukta. Han tycker väl också att det luktar annorlunda, men undrar om det smakar ok. Det tycker jag väl ändå att det gör, säger jag. Tankarna tumlar runt i huvudet: kan jag verkligen dricka det här? Om det är rengöringsmedel i, tänk om jag blir sjuk nu på sista dagen innan hemresan? Vill ju inte vara magsjuk på planet!

Provar att ta en klunk när jag håller för näsan: det smakar inte konstgjord citron. Kanske är det ok ändå...
Nej, jag måste gå och kolla upp det här, säger jag och reser mig upp med glaset i handen.

Genom de utsirade svängdörrana i mörkt trä till köket ser jag att Raja är kvar därinne. Hon ler stort och vänligt när jag närmar mig, som hon brukar.  Frågar om det är något annorlunda med teet. Hon verkar inte riktigt förstå vad jag menar (engelska är trots allt hennes tredje eller kanske till och med fjärde eller femte språk efter arabiska och franska och möjligen spanska eller något av de berberspråk som talas i Marrocko), så jag koncentrerar mig på ordet citron. "Is this with lemon? Hon skiner upp. "Yes! You don't like it? I can make another one."

Fan, nu har jag klantat till det! Det ska vara så här, och det kanske är en specialitet, nåt lite extra fint för gästen som snart ska åka? Snabbt hasplar jag ur mig:"No, no! It's good! Only different." Hon ler fortfarande, vi skrattar lite, allt verkar vara som det ska. Jag går tillbaka till D i soffan. Men jag skäms. Här åker man utomlands och säger sig vilja uppleva nya saker, och så mesar jag ihop av en sån liten sak som att mitt te luktar annorlunda  än det som jag fick i morse...

Jag tyckte ju faktiskt att det var gott, men väldigt annorlunda. Och jag tror att jag har kommit på varför. Första gången jag fick ett glas mint-te i min hand (frukosten första morgonen på Riaden) så var min första reaktion att det luktade tandkräm (och detta trots att jag älskar mint i vissa sammanhang, till exempel i godis). Det intrycket försvann efter någon dag och ganska många fler glas te, men faktum är ju att vi här i Sverige oftast känner doften av mint i samband med rengörning, och medicin. I tandkräm, munskölj, fluortabletter, i doftgranar och annat. Mint här är den där starka, konstgjorda lukten som faktiskt är lite äcklig. Det är väldigt sällan vi känner den i mat och dryck, med undantag av godis då. Och likadant är det med citron. Stark citrondoft är nästan alltid konstgjord och kommer från en flaska med någon grön eller gul vätska för golvtvätt. Eller diskmedel, såna där (i mitt tycket ganska äckliga) toa-block, eller tja... varför inte doftgranar? :) Och tillsammans blir det, i alla fall i min hjärna liksom lite överladdning om de två dofterna kombineras. Mint+citron är rengöringsmedel, och sånt får man ju inte dricka, det lärde jag mig redan som liten nyfiken unge. Och det gjorde säkert ni också. 

Men när jag hade förstått att det inte var farligt, då drack jag upp allt te som fanns i kannan. Fast jag föredrar att dricka mint-te "rent".



(Det här är en väldigt typisk te-kanna i Marrakech - sådana serverades vi te i både hemma på Riaden och på restauranger och konditoriet vi gick till. De såldes också i massor på souqerna, ibland själva och ibland med en uppsättning av minst fyra målade glas och ett litet bord bestående av en metallbricka med hamrat mönster och ben i trä med målade mönster. Bilden är från en av våra frukostar på Riad Quenza.)

Och det här var ett ögonblick från min semester.
/L