livetefteralice

 

 

I förmiddags var jag och Lilla D på kyrkogården på egen hand för första gången. Det blev gula rosor till minne av Alice i år, jag tänkte att det skulle bli fint mot det blåa. Jag hade också med mig två nya stenar. När barnens moster var på besök vid graven sist lade hon ihop dem till ett hjärta, och det tyckte jag var så fint att det får fortsätta att vara så. Förgätmigejerna verkar för övrigt klara sig fint, men rosenskäran (tror jag i all fall att de heter) är det sämre med. Vi får ta och åka dit alla tre snart, så att en av oss kan ta hand om bebisen och den andra rensa ogräs och göra fint hos Alice, Eskil och Max.

 

Det är många dubbla känslor idag - det är ju inte bara tre år sedan vi fick och förlorade Alice, utan också två månader sedan Dorothea föddes. Jag älskar dem båda så mycket, och jag saknar Alice lika mycket idag som för tre år sedan. Hon kommer alltid att fattas mig. Jag ser spår av henne i Lillasysters ansikte, och jag är så oändligt tacksam för att jag har fått behålla ett av mina barn hos mig.

 

/L