Tankar om uppsats
Och att jag har förlorat barn, eftersom det här är vad jag vill skriva om:
"Jag vill undersöka om, och i sådana fall hur föräldrar med änglabarn (med det menar jag barn som dött under graviditeten, i samband med förlossningen eller ungefär inom sitt första levnadsår) organiserar digitala och analoga dokument som har laglig, medicinsk, eller en mer allmänna känslomässig betydelse för deras roll som föräldrar till barn som dött, och som ett sätt att minnas barnet/barnen.
Dokumenten kan till exempel inkludera journalkopior, födelse- och dödsattester, födelse- och dödsannonser, fotografier (på barnet före och/eller efter döden, från kistläggning och/eller begravning, på gravplatsen och hur den pyntas vid olika tillfällen, m.m), kondoleanskort från vänner och släktingar, mail och meddelanden på sociala medier, brev, material från egna och andra föräldrars bloggar, hemsidor tillägnade barn som dött eller med information om orsaker till spädbarnsdöd, olika beslut och besked från myndigheter, samt tidningsartiklar och annat publicerad material på liknande teman.
Jag tänker mig ett relativt litet antal informanter, ungefär 3-5 stycken.
Som metod tänker jag mig kvalitativa livsvärldsintervjuer enligt Kvale och Brinkmann, men eventuellt kan det bli så att de måste utföras via internet, som chatt eller via Skype. Det beror på om jag kan hinna med att hitta informanter och utföra intervjuer innan november då jag blir sängliggande hemma efter en operation i samband med min graviditet.
Teorimässigt funderar jag på om min studie kan knytas till Personal Information Managemnet-fältet, men jag har inte läst på så pass mycket om PIM att jag är säker på det.
Eftersom jag har personlig erfarenhet och en stark koppling till ämnet vill jag försöka att använda mina förkunskaper som en källa till kunskap, vilket jag har fått viss träning för under min tidigare utbildning (min kandidatexamens huvudämne är etnologi). Jag är också medveten om att de flesta av mina informanter kan komma att vara bekanta till mig i min roll som mamma som förlorat barn, och att den känslomässiga koppling som även änglaföräldrar som inte är närmare bekanta kan ha, gör det ännu viktigare att jag försöker ta vara på min subjektiva position och inte strävar efter att vara objektiv.
Mina frågeställningar skulle kunna bli ungefär de här:
Samlar änglaföräldrar dokumentation om sina barn?
Av vilka orsaker?
Vilken typ av dokument handlar det om?
Hur hanteras/organiseras informationen?
Vad används informationen till?"
Änne ett sånt där tillfälle där jag blir "hon som förlorat barn", men det känns helt ok. Jag vill skriva om ett ämne som verkligen engagerar mig, och jag vill bidra till att sprida kunskap om att små barn dör även i dagens Sverige och att det är något som deras föräldrar lever med varje dag.
På tal om det, läs gärna vad Tildas mamma skrivit om hur det känns att berätta för nya personer om att vara änglaförälder - "Jag kommer ut igen och igen".
/L
Tycker att det är jättebra att du tar upp det i din masteruppsats.
En av anledningarna att jag läser din och andra liknande bloggar är att jag vill visa att jag vet att det tyvärr föds och dör barn alldeles för tidigt! samt att det är viktigt att det inte döljs att någon förlorat ett barn. För jag kan inte tänka att de inte är barn bara för att de inte föds levande. Jag har alla tre gångerna jag varit gravid känt mig som mamma långt innan de fötts.
Är inte utsatt själv men har ju tre levande barn och det är ju naturligtvis min största fasa att det skulle hända dem något!!!
Håller alla mina tummar för er och att det nya lilla liv du bär på nu skall få födas levande!
Stora kramar Tess W
Vilken intressant ide för en uppsats. Jag tror att det vore svårt för någon annan, som inte har dina erfarenheter, att komma på samma frågeställning. Jag tycker att det verkar jättebra att du använder dig av dina erfarenheter.
Tilda var visserligen över ett år gammal, så vi faller ju lite utanför den grupp du tänkt dig att intervjua, men om du får svårt att få tag på informanter i tid, så får du gärna höra av dig. Jag ställer gärna upp, om jag kan bidra med något vettigt.
Kram, Tildas mamma
Tess W: tack så mycket för hållna tummar och för att du delar med dig av hur du tänker. Håller helt med om att barn blir barn redan i magen, det är ju så konstigt att det finns de som slutar räkna dem som det bara för att de dör.
Tildas mamma: Tack, jag hoppas att det blir bra, det känns som en viktig sak att skriva om. Jag tänkte faktiskt på er när jag skrev min ungefärliga åldersgräns och skulle gärna intervjua dig :)
