James och Leo

Jag råkade titta lite på Oprah för några dagar sedan, då författaren James Frey var gäst.
Han skrev en bok som heter "A Million Little Pieces" (eller "Tusen små bitar") och sa att den var en självupplevd historia om alkohol- och drogmissbruk och hur han tog sig ur det. 

Jag har aldrig läst den, eller någon av hans andra böcker (fast det funderar jag på att göra nu), men jag minns att det blev en stor skandal när det kom fram att boken faktiskt inte kunde kallas självbiografisk eftersom han hade ändrat eller helt enkelt hittat på delar för att få en bättre historia.

Oprah hade rekommenderat "A Million Little Pieces" i sin bokklubb och hyllat den i tv, så det är kanske inte så konstigt att hon blev förbannad på både James och hans förläggare både å sin egen och sina läsare och tittares vägnar (att rekommenderas av Oprah gjorde att boken slog försäljningsrekord det året, dvs 2006). I en tv-intervju med Frey och förläggaren gick hon hårt åt dem båda två, och Frey fick såklart en massa skit från andra håll i media också.

Och så gick tiden, och nu i år träffades Oprah och James igen i en tv-sänd intervju. Hon hade också fått kritik för den där intervjun, ilskan hade väl lagt sig och nu skulle saken redas ut i gammal god Oprah-anda.

De satt ensamma i ett rum utan publik, i varsin stol och den delen jag såg var ett ganska lågmält samtal där han fick berätta om sina upplevelser och hur hans liv sett ut sedan de senast sågs. Efter att hon bett om ursäkt och de verkade ha hittat fram till nån sorts samförstånd pratade de lite om hans familj: hur gamla hans barn är, vilken fantastisk partner han har i sin fru, och andra ganska vanliga saker i talk-show sammanhang.

Och sen släppte Oprah bomben: inte långt efter att hela cirkusen runt boken (18 månader) fick och förlorade James och hans fru en son som föddes med en obotlig och dödlig sjukdom. Han blev elva dagar gammal, och dog i sin mammas famn. Han fick namnet Leo Siddharta Frey.

Han pappa hade tårar i ögonen och svårt att prata när han skulle berätta om sin lille son, och om hur lite kritik från omvärlden egentligen betyer när man som förälder drabbas av det värsta som finns. Han har också skrivit ett fint blogginlägg om sorgen.

Så här svarade han på frågan om Leos död gav honom ett annat perspektiv på de svårigheter han dittills hade haft i sitt liv: [min översättning]

"Dagen ditt barn dör är en dålig dag. Dagen du planerar hans begravning är en dålig dag. Dagen då du går till hans begravning är en dålig dag, och varje dag för hundratals dagar efteråt var svåra dagar. Och ger det dig perspektiv på saker och ting? Visst. Nån skriver nåt elakt om mig? Det spelar ingen större roll. Nån gillar inte nåt som jag gör eller säger? Det spelar ingen större roll, du vet?"

Och där satt någon på tv-skärmen och sa samma ord som alla vi andra föräldrar som förlorat barn tänker, känner och säger. Och det gör mig glad och sorgsen på samma gång.

/L





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0