Fler kloka tankar

Det är spännande, och märkligt, och tröstande att läsa när andra föräldrar som jag skriver om sådant jag själv tänker på.

Nyligen har det kommit ut två sådana inlägg på blogger som jag följer.

Mamma K på "Min blogg och jag" har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg om hur omgivningen ofta (medvetet eller omedvetet) förminskar föräldrars sorg genom att använda "ordet som börjar på m" om deras barns död, oavsett i vilken vecka barnet dog.

Jag har själv upplevt det fenomenet, även fast jag sluppit själva "m-ordet". Försök att trösta genom att påpeka att det ju var större risk att det skulle hända tvillingarna något, just därför att de var två, och att de ju inte var så långt gågna. Faktiskt just därför att mina söner föddes i en vecka då abort fortfarande är tillåten (men, antar jag - ganska ovanlig eftersom det krävs tillstånd av Socialstyrelsen) undviker jag oftast att berätta i vilken graviditetsvecka de dog. Det har till och med blivit så att jag inte nämner i vilken vecka Alice föddes i heller, just för att jag vet att folk har en tendens att vilja tro att det gör mindre ont att förlora ett barn ju kortare tid det barnet levde (och speciellt om det inte levde utanför magen).

Läs inlägget: Det förbjudna ordet


Tildas mamma har skrivit om en annan attityd som jag själv också har mött - den att andra föräldrar säger "jag skulle dö om mitt barn dog". Jag har till och med träffat en mamma med levande barn som sa att hon trodde att hon skulle ta livet av sig om hon förlorade dem. Jag är väldigt kluven till det här sättet att tänka.
Dels funderade jag som Tildas mamma - om det var någon sorts kritik mot att jag bevisligen inte dött av att förlora mina barn, eller bara ett uttryck för hur ofattbart det är att tänka sig att ens barn ska dö. Jag tänkte också att det är en form av komplimang för den styrka andra ser hos mig (den som jag själv bara ser som ett val mellan två onda ting - ge upp och dö, eller kämpa på).

Så på ett sätt kan jag inte relatera till det här sättet att tänka, alltså därför att jag inte har något val.
Men samtidigt så känner jag igen känslan, paniken och smärtan som kommer med tanken på att något ska hända ens barn. Den har jag ju känt flera gånger medan barnen fortfarande levde, och när jag födde Eskil och Max hade jag så mycket ångest över att det kändes som om jag var orsaken till deras död (för förlossning i vecka 19 var ju detsamma som en dödsdom för dem) att jag själv ville dö. Och om det hade förbättrat deras chanser, så hade jag gjort det. Jag hade gett mitt liv för vart och ett av mina barn, men jag hade aldrig den möjligheten, och desutom så hade det ju inte gjort någon positiv skillnad för hur det slutade.

Så på ett sätt förstår jag nu "jag skulle dö om något hände mina barn", för en del av mig dog med Alice, och en med Eskil, och en med Max.

Läs Tildas mammas fina inlägg här: Människan anpassar sig till allt

/L

Kommentarer
Postat av: FC

Jag korrigerar ibland, eller lägger till. Accepterar ordet men inte att någon gjort om det till ett substantiv. Det är ett namn på en process, inte en person. Jag fick missfall, men barnet dog i ett missfall. Han var inget missfall. Det säger bara hur jag förlorade honom.



Även om det inte är en hemlighet så säger jag också sällan när missfallet skedde. För att sorgen är för stor då. Som att sorgen liksom ska vara mer hanterlig och hänsynstagande, och jämförelsen med abort blir så svår...

2011-05-26 @ 14:20:32
URL: http://fertilitychallenged.wordpress.com
Postat av: karolin, min blogg och jag

Som du skriver, en del av mig dog med mitt barn. Jag är inte längre den person jag var före E, det är jag inte. Och av ngn anledning så fortsätter man leva fysiskt även om man eg helst av allt vill lägga sig ner och dö. Vi överlever så mkt mer än vad vi tror oss kunna göra, men vi blir aldrig samma personer igen.



Klok kommentar av FC här ovan.

2011-05-29 @ 16:26:08
URL: http://omunkavlad.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0