Om att vara stark

Läste nyss ett mail från en älskad vän som varit ett fantastiskt stöd för mig efter Alices död. Hennes egen graviditet har tyvärr inte heller varit helt oproblematisk och nyligen fick hon sammandragningar och andra komplikationer, men som tur var har allt ändå gått ok och bebisen har övertalats till att stanna kvar i, med MammaMelissas ord: "Hotell Magen" (tycker att det är ett så fantastiskt uttryck!) ett tag till. Vi korsar alla fingrar och tår för att mamma och pappa kan slappna av nu och hela familjen få en fin förlossning på den tid den är planerad!

Min vän, vars klokhet och styrka jag alltid har beundrat kommer att bli en fantastisk mamma och det är en lyckost till bebis!

Hon skrev i mailet att hon nu har ännu mer förståelse för den situation som jag nu befinner mig i, och att hon tycker att jag är så väldigt stark som tar mig upp på mornarna och kämpar vidare. Hon är inte den enda som sagt/skrivit att de har detta intryck av mig, och jag måste erkänna att jag inte förstår vad de menar.

Jag uppskattar det, men jag känner mig inte det minsta stark. Tvärtom känner jag mig som en liten, liten "spillra på ett mörkt och stormigt hav", för att citera delar av Kristina från Duvemålas "Du måste finnas". Passande, eftersom Kristinas dotter också dör, fast mindre passande eftersom jag inte har gudstvivel eftersom jag aldrig varit kristen.

Hur som helst. Vaddå stark? Jo, jag går upp på morgonen, jag äter, tvättar mig själv och mina kläder (inte varje dag när det gälle de senare då såklart), klär på mig, försöker plugga, försöker få lite frisk luft varje dag, motionerar några gånger i veckan. Sover mestadels hela nätterna, klarar av att gå och handla när mjölken är slut, tar hand om katten och krukväxterna, städar när det behövs städas, försöker hålla kontakten med vänner och familj.

Mycket av det här kan man göra på rutin, det sitter i kroppen.

Men jag gör det, därför att jag måste. Visst skulle jag vissa dagar mycket hellre ligga under täcket hela dagen, eller gråta tills jag såg ut som en rödprickig sköldpadda i ansiktet (svullen runt ögonen och med utslag från saltet i tårarna), eller skrika tills jag tappade rösten, eller banka nävarna i väggen tills de (eller väggen) sprack. Eller alltihop på en gång (förutom att sova då).

Men vad är poängen med det? Det stora svarta sorgemolnet försvinner inte mer än tillfälligt vad jag än gör, och jag mår bara sämre av att vara utagerande på samma sätt som jag var när jag i perioder var deprimerad i mina sena tonår och tidigt i 20-årsåldern.

Och det finns två skäl till att jag hellre försöker leva så normalt jag kan. Det första är D. Han lider lika mycket som jag, och om jag skulle gråta/skrika/banka/sova för mycket eller sluta äta/tvätta mig/klä mig så så lider han ännu mer. Det kan jag inte utsätta honom för, särskilt som han hjälpte mig igenom ovan nämnda depressioner. Han kämpar sig igenom sina arbetsdagar och jag mina.

Inte så att jag aldrig gråter, för det gör jag! Bara det att jag inte ger efter och låter mig själv fullständigt ramla ner i det svara hålet.  Är det bra? Ägnar jag mig åt att förtränga verkligheten? Kanske, men det är så jag klarar av att vilja leva, och jag har ingen anledning att byta metod.

Det andra skälet är Alice. Hon gav oss så många underbara lyckliga stunder ända från det att hon var ett blått streck på graviditstestet, genom tiden hon låg i magen, och när hon föddes var jag stoltare än jag någonsin har varit vid något annat tillfälle i mitt liv. De timmar hon levde utanför magen var alltför få, och fyllda med smärta och rädsla och mängder av tårar, men jag vill inte att det är de känslorna som ska definiera hennes minne.
Min dotters arv till mig ska inte bara vara sorg och saknad och smärta, det ska vara kärlek och tacksamhet och stolthet också. Det är det jag strävar efter, att de positiva känslorna en dag ska kännas starkare än de negativa, för det är vad hon förtjänar!

Och det är anledningarna till att jag framstår som stark fast jag egentligen bara är en liten lort.

/L

Kommentarer
Postat av: karolin

Man överlever så mkt mer än vad man någonsin tror sig göra och av ngn konstig anledning så fortsätter i livet i vardagen trots att man själv står på konstant paus.

2009-10-23 @ 10:44:19
URL: http://www.omunkavlad.wordpress.com
Postat av: Tildas mamma

Mmmm, jag har också funderat på vad det betyder att man är stark. För mig är det att göra de jobbiga sakerna, trots att jag är rädd för att de ska bli just jobbiga. Att ordna en begravning för mitt barn, trots att jag är rädd för att det ska bli en jobbig dag. Att gå till dagis och fira midsommar med de andra familjerna en vecka efter hennes död, trots att jag är rädd för att det ska kännas jobbigt. Att träffa Tildas kompisar, trots att de fortsätter att växa och hon är död. Sådant som jag skulle kunna bygga upp ett hinder kring, men som jag ändå gör för att jag vet att det blir bäst i slutändan.

Jag tror inte att du förtränger din sorg när du försöker att leva ditt liv så normalt som möjligt. Anledningen till att jag inte tror det, är för att jag var rädd för exakt samma sak när det gällde mitt eget sorgearbete, och vår kurator lugnade mig då med att det är tydligt att jag bearbetar sorgen genom att prata om Tilda och skriva blogg m m. Det var lugnande att höra och du gör ju precis samma saker :-)

Och det är ju inte alltid så enkelt att stiga upp ur sängen på morgonen, tvätta av sig, ta sig till affären, motionera och allt det där som "andra" klarar av. Vissa dagar känner man sig som en liten lort i universum. Då är det en bedrift att orka stiga ur sängen. Kanske är det det som är styrka?

Kram, Tildas mamma

2009-10-23 @ 16:36:25
URL: http://tildasmamma.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0