Det känns som att allt jag gör är att vänta

I veckan ringde jag Specialist-MVC för att fråga varför det gått flera veckor utan att jag fått remissen vi blev lovade när vi var där. Det visade sig att den hade blivit avvisad, de gör tydligen inte kontraströntgen-undersökningar av den sorten på Reproduktionscentrum (detta stod i min journal, som jag fick uppläst för mig av hon som svarade i telefon på Specen), men de rekommenderade att en ny remiss skulle skickas till kvinnokliniken.

Nån ny remiss hade inte skickats, och jag fick löfte om att min läkare skulle få en lapp om mitt ärende, och hon skulle ringa tillbaka till mig.

Så nu väntar vi igen, på att få undersökningen som det rekommenderades att jag skulle göra. Och sedan får vi vänta på svar, och besked om det behövs en operation eller inte, och på om jag alltså kan försöka bli gravid igen, eller om vi måste vänta ännu längre, eller helt ge upp tanken på fler biologiska barn. Ser det normalt ut, då har vi blivit lovade cerklage, och det känns ju skönt. Ser det illa ut, då väntar ytterligare en lång väntan - först på att få medgivande från kommunen att få möjlighet att adoptera, sedan på att bli godkänd i barnets hemland, sedan på att bli matchad till ett barn och slutligen på att vistas i landet medan adoptionsprocessen där blir klar. Dessutom måste båda de blivande föräldrarna för att få adoptera från flera av de länder som Adoptionscentrum samarbetar med ha fyllt 30 år.

Men jag vill ha besked nu! Denna väntan hänger över mig hela tiden, jag tänker lika ofta på att jag inte vet något om hur resten av det här året kommer att bli, som på att barnen fattas mig. Oron flätas ihop med sorgen, och jag är så trött på att må dåligt. 

Allt jag vill ha är ett vanligt familjeliv med levande barn. Är det för mycket begärt?

/L

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0