En tyngd från mina axlar

Jag har haft en riktigt jobbig vecka, där sorgen inte har velat lämna mig i fred och tårarna har kommit mycket oftare än de brukar. Det är ju inte så att jag vanligtvis sörjer ibland och inte har sorg resten av tiden, men nu när jag är inne på mitt andra år utan levande barn har jag ju på någotvis vant mig vid eländet. Större delen av livet trivs jag ju med nu, vardagen fungerar oftast som den ska och jag kan vara glad över sådant som går bra och må bra av att göra saker som jag gillar.

Men den är ju alltid där, sorgen. Eftersom jag tänker på barnen massor av gånger varje dag påminns jag också om att de är borta. Och det gör egentligen inte mindre ont nu än när de dog, jag har bara vant mig vid att leva med smärtan, ilskan, saknaden och det enorma tomrum som Alice, Eskil och Max lämnade efter sig. 

Och när annat i livet är jobbigt, då blir sorgen svårare att hantera. Stress, sjukdom, att känna sig misslyckad eller ensam - allt det där kan göra att sorgen bryter igenom.

De senaste veckorna har jag varit väldigt stressad över en massa viktiga saker som måste ordnas, sådant som vi har pratat om här hemma och som vi bara skjutit på. Högst upp på den listan var en praktikplats till mig. I utbildningen ingår 5 veckors praktik på ett arkiv, och de flesta i min klass hade ordnat sina redan innan jul. Det borde väl jag också ha gjort, men efter begravningen var det som att all den energi jag hade kvar sögs ut ur mig och jag kände mig bara sliten. Semestern hjälpte som tur var till att "ladda om mina batterier"(det var ju också till stor del tanken med den), och jag satte igång att ringa och maila runt till en massa ställen på den lista vi fått av skolan över arkiv som tidigare haft praktikanter från vårt program.

Och jag fick nobben. På sju ställen. Antingen kunde man inte ta emot någon praktikant alls, eller så hade någon av mina klasskamrater redan blivit lovade en plats och det gick inte att ta emot en praktikant till.

Men så (det hade ni inte kunnat gissa, eller hur? *ler*) idag ringde jag till Stadsarkivet här i stan eftersom de inte svarat på mitt mail, mest för att få det hela ur världen. Men de sa inte nej, de sa ja! En klasskamrat som skulle ha varit där har tagit studieuppehåll, och jag fick gärna ta den platsen.

Stadsarkivet! De har massor av spännande pappersmaterial, och jobbar även med digitala handlingar, och så har de förstås mycket utåtriktad verksamhet (forskare, studiebesök och liknande). Så jag kommer att få prova på lite av varje, och jag tror det kommer att bli jättekul!

Och det var tyngden som föll från mina axlar. Det kommer flera (den där listan är fortfarande ganska lång), men just nu känner jag mig lätt, glad och nöjd.

/L 


Kommentarer
Postat av: Tildas mamma

Grattis till praktikplatsen, för det första! Bra gjort att du lyfte luren och ringde. Själv brukar jag dra mig för att ringa, men allt som oftast får man ju svar som gör en riktigt glad och nöjd, så som det blev för dig.

Klokt skrivet om sorgen - att det egentligen inte gör mindre ont nu, men att du har vant dig att leva med sorgen. Det är nog så det är. Man vänjer sig, hur konstigt och hemskt det än låter. Jag har också vant mig vid att mitt liv ser ut så här nu, att vår familj ser ut så här, men jag kan fortfarande inte förstå det helt och fullt.

Kram, Tildas mamma

2011-01-28 @ 17:06:09
URL: http://tildasmamma.wordpress.com
Postat av: Anonym

Härligt att du fick praktikplatsen! Stor grattiskram!



Jag finns alltid här om du vill prata. När som. / E

2011-01-29 @ 18:44:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0