Ibland är det extra svårt att hålla tårarna tillbaka
Jag trodde att skolan skulle kunna bli lite av en frizon från allt det är som påminner mig om barnen som vi mist. Visst var jag inställd på att det skulle kunna finnas gravida klasskamrater och att det skulle kunna pratas om barn i en klass likaväl som på en arbetsplats, men det visade sig att jag ändå inte var beredd.
I måndags satt det med ett spädbarn i liggvagn (kanske 2-3 månader?), ett litet äldre barn i sin mammas famn, och två "stora" barn på kanske 3 och 5 år på min första föreläsning. Eftersom jag brukar sitta långt fram hamnade jag inom synhåll från bebisen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att titta ditåt. Dessutom är en av studenterna på mitt program (vi läser tillsammans med två andra inriktningar, så jag vet inte ännu riktigt vilka som går i min klass) relativt höggravid, så jag blev på samma gång påmind om allt det där jag inte har men skulle ha: stor mage, liten bebis eller ett lite större barn.
Det gick ändå förvånansvärt bra, eftersom föreläsningarna vi hade den dagen var så intressanta att jag kunde fokusera på det istället. Och jag tänkte att det vara väl något speciellt med just första dagen, den var ju obligatorisk även för dem som läser på distans och det kan ju vara svårt att hitta barnvakt.
Men så igår var bebisen i vagnen med igen, och jag får nog börja ställa in mig på att han/hon alltid ska vara det. Det är för all del en väldigt söt liten människa, och tystlåten dessutom. Och det känns som ett ganska tryggt sätt att få chansen att titta på en bebis, att öva på att hitta tillbaka till den där otroligt barnkära och barnintresserade människan som jag var innan Alices död. Men det är ju jobbigt ändå.
I går blev det en stund helt omöjligt att koncentrera mig på föreläsningen, när bilder av förlossningarna och barnens döda kroppar for runt som en virvelvind i min hjärna och jag fick återblickar till smärtan och förtvivlan som jag kände på sjukhuset i Linköping dagen efter att vår dotter dog, och de tio dagarna då vi kämpade för våra söners liv i Kalmar.
Under föreläsningen var det nämligen någon som tog upp de etiska svårigheterna med att museer och undervisningsinstitutioner i Sverige (och världen runt) har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Och hon gjorde det med att berätta att någonstans (jag har glömt var) hade hon sett "siamesiska tvillingar i en burk" (redan här började min hjärna liksom att sakta ner och det enda som jag kunde tänka på var barnen, sorgen och det stpora mörka molnet av känslor). Tydligen finns det också liknande "föremål" på museum Gustavianum och Biomedicinskt Centrum här i stan, på Gustavianum är de t.om. utställda nu (fast bakom ett skynke, så att besökarna själva kan välja om de vill se dem eller inte). Och vår lärare sa något i stil med att det naturligtvis alltid är känsligt med sådana samlingar, för varje kvarleva är ju någons barn.
Då var det som att resten av världen försvann en stund. Jag såg att läraren fortfarande pratade, jag hörde surret av andra röster och pennor och tangentbord som antecknade, men det enda jag egentligen såg var orden: "två pojkfoster i formalin" ur Max och Eskils obduktionsrapport. Våra pojkar har också varit sådana mänskliga kvarlevor som mer är ett föremål än personer. På kartongen med deras aska står bara ett nummer och ett efternamn, och i deras papper orden "två foster". Det enda som skiljer vår Max och vår Eskil från de namnlösa, bortglämda, i ordets rätta bemärkelse objektifierade barnen i sina burkar är tiden. Det är tidens gång som har börjat ändra folks syn på de för tidigt födda barnen och som gör att vi nu förstår att de är människor, inte saker. De är någons barn. Personer, som är älskade fast de inte fick chansen att leva och växa upp. Vars föräldrar kan och får begrava elller urnsätta dem under en gravsten med namn och inte måste kremera dem och låta någon sprida deras aska i en anonym minneslund, smusslas undan för att de inte riktigt räknas som människor (med det vill jag absolut inte säga att jag är emot minneslundar, det passar bara inte vår familj och våra barn).
Och jag är så glad att vi finns här och nu, så att våra pojkar inte ligger namnlösa i en glasburk på en hylla i ett museum. Deras aska ligger på krematoriet i Berthåga tillsammans med deras systers, och väntar på att deras mamma och pappa ska hitta den finaste möjliga gravplatsen och tänka ut en fin ceremoni åt dem. Som den sista stora kärlekshandling vi kan göra för dem.
/L
I måndags satt det med ett spädbarn i liggvagn (kanske 2-3 månader?), ett litet äldre barn i sin mammas famn, och två "stora" barn på kanske 3 och 5 år på min första föreläsning. Eftersom jag brukar sitta långt fram hamnade jag inom synhåll från bebisen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att titta ditåt. Dessutom är en av studenterna på mitt program (vi läser tillsammans med två andra inriktningar, så jag vet inte ännu riktigt vilka som går i min klass) relativt höggravid, så jag blev på samma gång påmind om allt det där jag inte har men skulle ha: stor mage, liten bebis eller ett lite större barn.
Det gick ändå förvånansvärt bra, eftersom föreläsningarna vi hade den dagen var så intressanta att jag kunde fokusera på det istället. Och jag tänkte att det vara väl något speciellt med just första dagen, den var ju obligatorisk även för dem som läser på distans och det kan ju vara svårt att hitta barnvakt.
Men så igår var bebisen i vagnen med igen, och jag får nog börja ställa in mig på att han/hon alltid ska vara det. Det är för all del en väldigt söt liten människa, och tystlåten dessutom. Och det känns som ett ganska tryggt sätt att få chansen att titta på en bebis, att öva på att hitta tillbaka till den där otroligt barnkära och barnintresserade människan som jag var innan Alices död. Men det är ju jobbigt ändå.
I går blev det en stund helt omöjligt att koncentrera mig på föreläsningen, när bilder av förlossningarna och barnens döda kroppar for runt som en virvelvind i min hjärna och jag fick återblickar till smärtan och förtvivlan som jag kände på sjukhuset i Linköping dagen efter att vår dotter dog, och de tio dagarna då vi kämpade för våra söners liv i Kalmar.
Under föreläsningen var det nämligen någon som tog upp de etiska svårigheterna med att museer och undervisningsinstitutioner i Sverige (och världen runt) har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Och hon gjorde det med att berätta att någonstans (jag har glömt var) hade hon sett "siamesiska tvillingar i en burk" (redan här började min hjärna liksom att sakta ner och det enda som jag kunde tänka på var barnen, sorgen och det stpora mörka molnet av känslor). Tydligen finns det också liknande "föremål" på museum Gustavianum och Biomedicinskt Centrum här i stan, på Gustavianum är de t.om. utställda nu (fast bakom ett skynke, så att besökarna själva kan välja om de vill se dem eller inte). Och vår lärare sa något i stil med att det naturligtvis alltid är känsligt med sådana samlingar, för varje kvarleva är ju någons barn.
Då var det som att resten av världen försvann en stund. Jag såg att läraren fortfarande pratade, jag hörde surret av andra röster och pennor och tangentbord som antecknade, men det enda jag egentligen såg var orden: "två pojkfoster i formalin" ur Max och Eskils obduktionsrapport. Våra pojkar har också varit sådana mänskliga kvarlevor som mer är ett föremål än personer. På kartongen med deras aska står bara ett nummer och ett efternamn, och i deras papper orden "två foster". Det enda som skiljer vår Max och vår Eskil från de namnlösa, bortglämda, i ordets rätta bemärkelse objektifierade barnen i sina burkar är tiden. Det är tidens gång som har börjat ändra folks syn på de för tidigt födda barnen och som gör att vi nu förstår att de är människor, inte saker. De är någons barn. Personer, som är älskade fast de inte fick chansen att leva och växa upp. Vars föräldrar kan och får begrava elller urnsätta dem under en gravsten med namn och inte måste kremera dem och låta någon sprida deras aska i en anonym minneslund, smusslas undan för att de inte riktigt räknas som människor (med det vill jag absolut inte säga att jag är emot minneslundar, det passar bara inte vår familj och våra barn).
Och jag är så glad att vi finns här och nu, så att våra pojkar inte ligger namnlösa i en glasburk på en hylla i ett museum. Deras aska ligger på krematoriet i Berthåga tillsammans med deras systers, och väntar på att deras mamma och pappa ska hitta den finaste möjliga gravplatsen och tänka ut en fin ceremoni åt dem. Som den sista stora kärlekshandling vi kan göra för dem.
/L
Kommentarer
Trackback
