livetefteralice

Ända sedan fredagen då vi flyttade hit, och måndagen efter då vi tog en taxi till krematoriet i Berthåga för att lämna över barnens aska (eftersom man i Sverige inte får förvara avlidna människors aska i hemmet), har vi skjutit på att ringa kyrkogårdsförvaltningen för att sätta igång processen som ska leda till en urnsättningsceremoni.

Vi har pratat om det, och om hur jobbigt bara tanken på att ringa det samtalet är, hur vi blir fysiskt illamående av att tänka på att behöva säga orden "våra barn" och "aska" i samma mening. Därför har vi hela tiden skjutit upp det där samtalet till "en annan dag".

Men idag lyckades jag ta mig samman tillräckligt mycket för att faktiskt ringa (D har skött alla samtal som hade med krematoriet i kalmar att göra, så det kändes bra att han fick slippa det nu). Och det gick förvånansvärt smärtfritt, jag fick beskedet att D och jag ska besöka de olika kyrkogårdarna här i stan för att titta ut en plats som vi tycker om. Sedan ska vi ringa tillbaka och "boka" en gravplats, eller hur man nu ska uttrycka det, och sen handlar det väl mest om att planera ceremonin och bestämma datum, tror jag.

Vi har också börjat fundera på vad vi vill ha för sten, eller rättare sagt så vill vi ha ett "träd" i järnsmide, om vi kan få någon av våra smedvänner att tillverka ett åt oss.

/L