De mystiska blommorna

När D och jag kom in i kapellet (vi fick gå in själva först, med Marie från begravningsbyrån) stod urnorna på ett bord, och runtom låg blommor och andra gåvor som skickats dit. Eftersom jag inte ens hade tänkt tanken att det skulle komma andra blommor än de gästerna eventuellt hade med sig blev jag väldigt rörd av den synen.

Men, det finns ett mysterium här. Tre av de fyra stora buketterna hade inga kort när de kom, och därför vet vi inte vem eller vilka som skickat dem. Enligt Marie kom de från "Bergs blommor". Efter en stunds googlande kom jag fram till att det finns en florist med det namnet i Genarp, Skåne, och en "Bergs blomsterhandel" i Sala. Men inte blev jag något klokare av det, vi känner vad vi vet ingen som bor på någon av de orterna.

Vi vill så gärna veta var de vackra blommorna kom ifrån, så att vi kan tacka ordentligt! Är det någon som vet något, hör av er!

Här är två av buketterna:


Och här den tredje:


/L




Några bilder och tankar om ceremonin

Om jag inte hade haft tillgång till så många andra bloggar av mammor som förlorat barn, då hade det varit mycket svårare att tänka ut en ceremoni. Men, tack vare deras bilder och texter fick vi mycket inspiration och det blev en väldigt vacker och kärleksfull (fast naturligtvis väldigt sorglig) stund i kapellet och ute vid graven i förrgår.

Tilda mamma skrev om saker som hjälpt henne i sorgen, och efter att ha läst det ändrade vi oss från att bara bjuda in den närmsta familjen, till att bjuda in alla som ville komma. Hon tipsade också mig om att be någon fotografera under ceremonin, och det gjorde att vi fick massor av bilder som vi kan titta på och minnas nu i efterhand. Tack så jättemycket!

Elisabeths fina kort på hur hon och familjen dekorerat Vendela och Vegas grav med glitter och med gravljus smyckade med klistermärken hjälpte mig att tänka ut hur vi kunde dekorera urnorna. Vi köpte en röd och en guldfärgad tuschpenna och flera kartor med fina klistermärken. Under ceremonin hjälpte familj och vänner oss att dekorera de trista pappurnorna från krematoriet med hjärtan, Nalle Puh och hans vänner, giraffer, och små personliga meddelanden. Det var så mycket kärlek i rummet just då, trots att vi grät så mycket!

MammaMelissas fina bilder på gravpynt, från begravningen av tvillingarna Gabrielle och Antonia, och flickornas namngivningsfest var också till stor hjälp. Tyvärr har hon numera lösenordsskyddad blogg, men på den gamla fanns många fina tips.

Så här såg de ut från början, och jag var så ledsen över att pojkarnas urna inte hade deras namn någonstans. Det var därför jag från början ville skriva dit dem, och sedan utvecklades tanken om att dekorera dem under ceremonin.


När vi kom till kapellet stod de så här, omgivna av blommor:


Här dekorerar jag och barnens bästa moster:




Andors mamma, som bloggar på "Vi ska också ha barn" lade ut jättefina bilder från sin sons begravning, och det var där jag fick idén att vi kunde lägga ner saker tillsammans med urnorna. Det blev tre olika krysanthemum, och tre små nallar som vi hittade i blomsterbutiken. Jag märkte dem på ena fotsulan med "A", "E" och "M". Det har varit jättesvårt att hitta rätt gosedjur och därför fick barnen inte med sig några vid kremeringen. Vi ville inte att de skulle ha med sig björnar som var större än de själva var, det kändes så konstigt. Och när vi var nere på stan i fredags och letade efter nalle till begravningen så hittade vi inga. Men så fanns de där i blomstehandeln vid Svamptorget, dit vi hade åkt bara för att vår närmaste florist inte hade öppet på söndagar. Och de var perfekta!




Så här såg det ut efter att D och jag lagt ner urnorna och det andra, och allas blommor och tända ljus var på plats. Det syns nog inte på bilden, men alla som var med fick en varsin liten havsslipad sten som vi lade vid den tillfälliga gravmarkören. De kommer att ligga kvar där även när blommorna och ljusen är borta, och vi kan lägga till fler när vi besöker graven.


Kontakten med begravningsbyrån har också varit helt ovärderlig. Om det inte vore för att Marie påpekade att vi kunde be personalen att ta bort kors och andra kristna symboler ur lokalen, då hade vi stått utomhus under hela ceremonin och varit väldigt frusna. Och det hade inte blivit någon musik heller, eftersom det var för kallt för gitarren.

Jag är så tacksam till alla som var med på ceremonin, skickade blommor, satte in pengar till Spädbarnsfonden och bidrog med goda råd och inspiration. Våra älskade små fick ett fint och varmt avsked, och det gjorde det lite lättare.

/L









Den är här

Urnsättning idag klockan 13.30. Stillhetens kapell, Uppsal Gamla Kyrkogård.
Vi får se om jag tar mig upp ur sängen i morgon, och om hemtentan kommer in tills på söndag.
En dag i taget. Eller förresten, vi tar en timme i taget istället. Mer än så orkar jag inte.




Nya planer

Begravningsbyrå-Marie påpekade att vädret kan vara dåligt i november, så nu har vi bokat kapellet för att ha större delen av ceremonin där och avsluta med urnsättning ute vid graven. Det är visst så, sa Marie, att vi har rätt att ha en borgerlig begravning även i en av kyrkans lokaler, och då tar de bort alla kristna symboler där inne. Så nu ska vi planera om själva ceremonin lite, men det känns bra. Det blir sånger, ljuständning, blommor, kanske en dikt, och så ska vi lägga varsin liten havsslipad sten på graven innan vi åker hem för minnesstunden/begravningskaffet.

Tiden blir också lite ändrad, vi börjar halv 2 istället för kvart i.

"Höstvisa"



och "Som en bro över mörka vatten", har vi bestämt att vi vill ha.

/L


Ang. gårdagens inlägg

Vänner som bor i Uppsala eller i närheten får gärna komma om de vill och kan, själva ceremonin är öppen för alla. Mat efteråt hemma hos oss blir bara för familjen och långväga gäster, dvs de som måste sova över.

Och jag hade visst fel angående tiden också, 13.45 är det, inte 14.00.


Jag har en riktig skitdag idag, vill inte träffa folk och klarar inte av att gå utanför huset. Tur att våra ordinarie föreläsningar läggs upp på nätet i efterhand...
/L

Urnsättning

Nu har vi bestämt dag och tid för ceremonin, äntligen! Det blir måndag den 22 november, klockan 13.45 på Uppsala Gamla kyrkogård. Vi ska ha (den borgerliga) ceremonin utomhus, så vi hoppas att vädret blir hyfsat.

Det blir ett litet sällskap, bara de ur den närmsta familjen som kan ta sig hit, och så de vänner som kan och vill.

Vi filar på en ceremoni, tittar på lite olika sånger och dikter. Det är fruktansvärt jobbigt och vi kan inte göra det så länge i ett sträck utan att vi båda gråter, men det går framåt. Urnorna ska vi själva sänka ner, kanske tillsammans med ett litet gosedjur eller blommor.

Och vännen J skissar på gravvården, det kommer att bli så fint!

/L

Det går framåt

Vi har bokat gravplatsen som vi ville ha, nu är nästa steg att tillsammans med begravningsbyrån bestämma en liten ceremoni och en dag för begravningen, och så boka dagen med begravningsenheten här i Uppsala.

Och fina vännen Falhofne har tagit på sig att smida en gravvård till oss!

/L

Kyrkogårdsvandring nr 3, och mera Kirby

Imorgon ska vi träffa Kristiina från begravningsverksamheten, på plats på kyrkogården, för att titta på gravplatsen vi valt (på bild nr 4, den med ett träd med röda frukter) och diskutera hur vi går vidare.

Fy, vad det var jobbigt att ringa och lämna ett meddelande på hennes telefonsvarare! Fram tills dess att hon ringde tillbaka, vill säga. Det märks att hon har rutin, för hon är professionell utan att vara för personlig, och fokuserar på det praktiska, vilket gör det lättare för mig att hålla känslorna i schack.

Och efter att jag stängde telefonen hade D, för att muntra upp mig, letat upp en jättesöt reklamfilmssnutt för ett spel som jag har varit supernyfiken på: Kirby's Epic Yarn.


Det finns bara till Wii-konsollen, och gjorde mig ännu mer sugen på att köpa ett sådant.

I vanliga fall ser Kirby ut så här:

Och det är iofs sött, men i det nya spelet ser han och omgivningen ut till exempel så här:



Eller så här:


Eller så här:


Det är så fint! Och jag blir så inspirerad till att själv brodera/applicera/måla/virka små figurer och miljöer ur spelet till små tavlor, kuddar eller varför inte på en t-shirt eller jacka? Såg någon som broderat olika figurer ur spelet på filt, det skulle kunna bli broscher eller fungera så dekor över en fläck eller ett hål. Sådär som många andras mammor förmodligen också gjorde med deras kläder när de var små. Den där fenixen på bilden här ovanför är ju helt underbar, t e x.  

Så, tack vara Kristiinas professionalism, D, Kirby och mina nybakade double chocolate chip -kakor, blev den här dagen helt ok ändå.

/L


Kyrkogårdsvandring nr 2

I förrgår var vi för andra gången på Uppsala gamla kyrkogård för att titta efter en fin plats att urnsätta barnens aska och starta en familjegrav på. Alice, Eskil och Maxs mormor och morfar var med som stöd, och vi hittade flera fina platser som var märkta med den lilla blå metallskylt som enligt kvinnan på kyrkogårdsförvaltningen som jag pratat med, betyder att gravrätten har gått ut. Vi skrev upp numren på dessa skyltar, och fotograferade varje plats, så att vi skulle kunna bestämma oss i lugn och ro.

Kyrkogården är väldigt stor (och gammal, den har sina anor från 1600-talet), så att titta på alla gravplatserna skulle ta väldigt lång tid. Vi vill ju hitta den finaste möjliga platsen, så det får inte vara ett lättvindigt beslut, men vart skulle vi börja? Vi bestämde förra gången att vi inte ville ha en av platserna på den del som har grustäckta gravar med stensättning runtom, så den äldsta delen föll bort. Platserna på gräs tyckte vi bättre om, och fina buskar eller träd fick också gärna finnas på eller i närheten av platsen. Det kom vi fram till då vi tittade med barnens faster E förra gången, så nu gick vi fyra mot den något nyare delen av kyrkogården, bort från stan.

Varje gång vi såg ett barnsgrav stannade jag till och tittade, läste namnen och datumen och tittade på de målade stenar, leksaker i plast och blommor som lämnats av sörjande föräldrar och andra släktingar. Två av dem fastnade särskilt i minnet: den lille pojken som bara fick leva i tre år, vars gravsten hade en liten Tigger i ena hörnet (originalet, inte den Disneyfierade versionen), den lilla flickan med det vackra namnet Elissa, som föddes och dog på samma dag.... Det gör mig så sorgsen att se dem, men samtidigt också glad för att de får synas, att deras bortgång dokumenteras. Och det gör mig än en gång tacksam att vi som är kvar lever nu och här, inte i den tid då döda barn smusslade undan och begravdes anonymt i okända vuxnas kistor, eller på ännu värre sätt....
Men det är ju inget jag egentligen vill tänka på, det där med de glömda och gömda döda barnen, varesig de är i museiesamlingar eller på kyrkogårdar, så:

här är de sex platser vi funderar på.













Under veckan ska jag försöka ringa till kyrkogårdsförvaltningen igen, men det tar emot. Det är väl för att det blir mer verkligt nu, på något vis. Att prata och skriva om att askorna ska gravsättas ( och längta efter att det ska vara klart) är något helt annat än att faktiskt se til att det blir gjort. Ungefär som att titta efter gravplats åt sina barn, det kan man inte göra utan att koppla bort tankarna på vad det faktiskt är man håller på med. Att låtsas att platsen mest var till för min egen och Ds framtida urnor, och att koncentrera sig på att diskutera detaljer, som om ifall en viss plats skulle få tillräckligt med solsken för att vi skulle kunna plantera blommor, det var mycket lättare.

Jag förstår varför de flesta låter en begravningsbyra sköta allt sånt här, så att de själva måste fatta så få beslut och förklara för så få människor som möjligt, vem som ska bregravas och hur. För hur säger jag till den där kvinnan att:  "vi hördes i förrförra veckan om urnsättningen av mina tre barn", utan att det känns som om hjärtat än en gång slits ur kroppen på mig?

/L

Ett till första steg

Ända sedan fredagen då vi flyttade hit, och måndagen efter då vi tog en taxi till krematoriet i Berthåga för att lämna över barnens aska (eftersom man i Sverige inte får förvara avlidna människors aska i hemmet), har vi skjutit på att ringa kyrkogårdsförvaltningen för att sätta igång processen som ska leda till en urnsättningsceremoni.

Vi har pratat om det, och om hur jobbigt bara tanken på att ringa det samtalet är, hur vi blir fysiskt illamående av att tänka på att behöva säga orden "våra barn" och "aska" i samma mening. Därför har vi hela tiden skjutit upp det där samtalet till "en annan dag".

Men idag lyckades jag ta mig samman tillräckligt mycket för att faktiskt ringa (D har skött alla samtal som hade med krematoriet i kalmar att göra, så det kändes bra att han fick slippa det nu). Och det gick förvånansvärt smärtfritt, jag fick beskedet att D och jag ska besöka de olika kyrkogårdarna här i stan för att titta ut en plats som vi tycker om. Sedan ska vi ringa tillbaka och "boka" en gravplats, eller hur man nu ska uttrycka det, och sen handlar det väl mest om att planera ceremonin och bestämma datum, tror jag.

Vi har också börjat fundera på vad vi vill ha för sten, eller rättare sagt så vill vi ha ett "träd" i järnsmide, om vi kan få någon av våra smedvänner att tillverka ett åt oss.

/L



RSS 2.0