Det är fördjävligt

Igår satt jag på Samtalsträffen med Spädbarnsfonden, kände mig eländig och tyckte fruktansvärt synd om mig själv för att jag förlorat tre barn och inte har några levande, medan de flesta av de andra familjerna där i alla fall har ett levande syskon till sina änglabarn.

Idag är det som bortblåst. Jag kan bara tänka på det fruktansvärt tragiska i att Katarina och Cristofer nu har fått det bekräftat att deras tredje barn också har någon typ av hjärtfel. Om det är samma som fina Emelie och fina Elsie dog av går inte att säga än, men det var ju inte så här det skulle gå! Barn nummer tre skulle ju vara helt friskt, bo kvar i "Hotell Magen" ända fram till beräknad födelsedag och sen få åka hem med sin mamma och pappa och vara ett av Jordens mest älskade underverk!   

Lilla vän, vi är så många som håller tummarna för att du ska klara dig...

/L



Kommentarer
Postat av: Annica

Livet är verkligen grymt..

2010-11-16 @ 21:36:42
URL: http://kolbengtsson.blogspot.com
Postat av: zara

:( man kan verkligen undra vad som är meningen med såna här prövningar..det är grymt och orättvist :´( Tänk att det finns så många där ute som man inte ens kan förstå varför de har barn, de förstår inte miraklet, när det finns så många andra som sörjer och väntar...

2010-11-17 @ 09:34:15
URL: http://www.letsfaceit.bloggplatsen.se
Postat av: Katarina

Tack snälla snälla du för ditt fina inlägg! Det värmer så att du tar dig tid att tänka på lilla mig och vårt öde... Det känns så konstigt, att folk kan beröras av det som händer oss...



Det värsta just nu är ovissheten, utgången. Jag kan inte glädjas och inte sörja. Jag sörjer att det lyckobesked vi hoppades få höra i måndags inte fanns. Men jag kan inte sörja att mitt barn är sjukt, kanske konstigt. Men jag tänker inte sörja innan jag vet vad som händer med det. Det finns fortfarande en liten liten liten del som säger mig att det kanske kan leva med hjärtfelet? En del av mig hoppas så det gör ont, en annan del av mig är tom, och den tredje delen av mig är ledsen för att sannolikheten att den lilla ska överleva är så liten....



Jag frågade Cristofer i måndags: "om jag vägrar föda fram barnet, fortsätter det leva då? Om jag säger att jag vägrar kanske de säger att barnet lever? Och kanske fortsätter hjärtat slå och barnet växa?" Fast jag vet, att så fungerar det ju inte... Men man kunde ju önska?



Jag förstår din känsla på spädbarnsfondens träff. Jag har ofta den känslan själv när jag träffar på andra som förlorat barn "jaja, men ni har förlorat ett barn. Nu har ni X antal levande. Jag har inget levande barn. Jag har förlorat två, kanske snart tre, och ingen kan lova mig att jag och Cristofer kommer få levande barn tillsammans". Självömkan kanske... Men jag kan inte rå för känslan... Jag är glad för de som inte förlorar mer än ett barn, ett barn räcker och blir över. Ett barn är alltid ett barn för lite... Men jag lider med de som förlorat fler än ett barn. Jag känner med dem...



Jag hoppas så att alla tummar och tankar räcker för vår efterlängtade... För det är som en mycket klok dam sade till oss "det barn ni väntar nu är det barn som redan började planeras innan ni väntade ert första". Tycker det var klokt sagt...



Tack än en gång!

2010-11-17 @ 10:56:23
URL: http://emelie-elsie.blogspot.com
Postat av: mamma

Var finns Katarina och Christofer?

2011-01-07 @ 18:06:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0