livetefteralice

Idag är det ett år sedan vår Alice föddes. Vad jag önskar att hon hade fått stanna kvar! Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne här, rund och frisk och den som lyste upp varje dag i vårt liv. Jag ville inte riktigt gå och lägga mig igår eftersom jag visste att jag då skulle bli tvungen att gå upp och möta den här dagen.

Önskar att vi hade en grav att gå till, det känns ju som det mest naturliga sättet att uppmärksamma den här dagen på. Men, i brist på det får vi försöka börja skapa oss egna traditioner runt Alicedagen. Vi har tänkt att tända ljuset som vi fick på begravningsbyrån, och jag vill plocka lite fina vildblommor att ställa i minneshyllan.

Undrar om midsommar-helgen alltid kommer att kännas så här? Det har varit en av mina favorithögtider, men nu blir den dubbelt jobbig. Vi kommer aldrig att få uppleva den med Alice, hon kommer aldrig att dansa runt midsommarstången i min hemby i Dalarna med blommor i håret och klädd i kulldräkt eller finkläder som hon har fått välja själv. Och den kommer att inträffa på eller runt hennes födelse-och-dödsdag varje år.   


Mamma älskar dig så mycket, Alice!

Och för övrigt är jag för jävligt trött på allt tjat om att Michael Jackson också har varit död i ett år. Som om det vore viktigt. Han fick ju i alla fall leva.

/L