Det som definierar mig
"Om de vet vad jag har råkat ut för är de mer förstående om de tycker att jag beter mig konstigt, och kanske tar de mer hänsyn till att jag är känslig för det och det..."
I gymnasiet var det: "Hej, jag heter Lina och jag var mobbad igenom hela grundskolan".
Under åren på folkhögskola: "Hej, jag heter Lina och jag är/har nyligen varit deprimerad"
Numera är det naturligtvis: "Hej, jag heter Lina och jag har förlorat tre barn på mindre än ett år"
Men trots att det känns naturligt att prata om de här sakerna, och jag inte skäms det minsta för något av dem, så gnager frågan: "är det här allt jag är?" i huvudet. Är det hemskaste som hänt mig det jag egentligen vill att folk ska veta om mig, kanske som det enda de vet?
Jag är inte så säker på det. Jag tror jag måste hitta andra saker också, men jag får samtidigt aldrig, aldrig glömma att allt som jag genomlevt, varesig det är negativt eller positivt, har format mig.
Inte minst förlusten av mina barn.
/L
Jag tycker alla dina beskrivningar känns väldigt sorgliga och tragiska, alla på sitt sätt. Jag förstår att du har haft det jobbigt genom livet och det gör mig ont i hjärtat. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att det ska låta bra. Vad som du har varit med om genom livet är en del av din historia, det har påverkat ditt liv, men det är inte du. Du är Lina. Du är mamma. Du är du.
Testa: Hej, jag heter Lina, jag är en underbar kvinna, med miljontals bra egenskaper, jag är klok och vacker, snäll och rar, någons fru, har en massa vänner och en hel del livserfarenhet, på både gott och ont! <3
Jag tänker så mycket på dig och er, pratade faktiskt med Petra om det hela, för att jag kom fram till att jag känner mig dum, dum att skriva till dig i all tragedi, för att jag inte varit med om samma sak, det känns orättvist och skrämmande, samtidigt som jag verkligen vill visa att jag tänker på er, bryr mig om er och jag vet att det värsta man kan göra är just det, att inte visa omtanke i tuffa tider, vilket många gör, det är då folk drar öronen åt sig, och jag vill inte vara en av dem, samtidigt som jag inte vet vad jag ska skriva, vill att varje ord ska visa exakt hur mkt jag tänker på er <3
Så det jag vill komma fram till efter ett halvt A4 ;) är att även om jag inte skriver alla gånger, så finns du och dina nära i mina tankar väldigt ofta <3
Hej Lina!
Något jag själv precis funderat över! Det här med svåra livshistorier som ett skydd och en sorts identitet...
Mina senaste etiketter:
Mor till två döda flickor
Ofrivilligt barnlös
Nybliven diabetiker
Deprimerad
Nu när jag behöver att livet ska återvända är etiketterna inte till någon nytta, men under den svåraste sorgetiden behövdes de.
Jag tror inte på döda barn och stulna drömmar som en identitet, och för egen del har en nyvunnen acceptans gjort att jag letar nya etiketter...
Det är ändå kärnan i oss är viktigast, inte våra avvikelser.
Stor kram i din svåra sorg! Tänker på dig. Hoppas du hantverkar vidare...
/Johbur
