livetefteralice

Idag läste jag, via en annan änglamammas blogg, den här krönikan av Calle Schulman. Kopierar in hela texten för enkelhetens skull.

För några dagar sen fick jag och min tjej missfall. Jag vill skriva om det och min tjej är okej med det. Med missfallet följde nämligen en stor mängd känslor som jag antar att alla som är med om samma sak känner - misslyckande, orättvisa och skam.

Lika unika som nyblivna föräldrar känner sig - lika unika känner sig föräldrar till ett barn som blivit fel. Lika unikt misslyckade. Jag har funderat mycket på var den där skammen kommer ifrån. Och kommit fram till att fröet till den såddes i samma ögonblick som vi fick vetskap om graviditeten.
När jag fick veta att jag skulle bli pappa bubblade känslorna i mig. Jag var stissig och glad och vetgirig. Jag kastade mig över varenda rad från vårdguider och bli-föräldrar-sajter. Jag ville skrika ut min lycka över hela världen.
Men bland det första jag fick veta var att jag och min tjej skulle vänta minst tolv hela veckor innan vi skulle berätta nyheten. Efter elva veckors graviditet, står det i den av mödravården utgivna litteraturen, "kanske man vill berätta för de allra närmaste". De allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte berätta en så glad nyhet för alla man känner, så fort man får veta? Varifrån kommer traditionen att hålla tyst?

Jag tror att det där hyschandet är den största orsaken till att man känner sig så förbannat misslyckad när man väl får missfall. För de allra flesta missfall som sker vet bara mamman och pappan om. De har ju blivit ihärdigt itutade att de ska vara tysta och inte säga ett ord innan tre månader har gått. Och om det går snett står de där helt ensamma med sorgen och skammen och oviljan att berätta. Jag tycker att det är orättvist att de ska behöva bära den bördan själva.
Det är fullkomligt vidrigt att få missfall. Men någonstans i ryggraden tror jag att vi människor är förberedda på att det kan hända. För den egentliga sorgen och besvikelsen är inte en bråkdel så stor som den sociala stressen inför att inte vara lika lyckad som alla andra.

Jag har pluggat en del, och vet exakt hur vanligt det är med missfall. Av alla graviditeter som står under mödra- vårdens uppsikt leder ungefär 20 procent till missfall. Men en stor del av missfallen sker utan inblandning från någon.
Den totala andelen graviditeter som resulterar i missfall är över 50 procent. Det är alltså ganska vanligt. Och vanliga saker är naturliga. Så varför inte tala högt om det? Vem har satt alla regler? Vem är det som hyschar oss?
Mödravården är en klubb som bara de med lyckad graviditet får vara med i. Så fort man bryter mönstret förs man vänligt men bestämt åt sidan och lämnas med en skam som säger "Det är fel på mig". Det är så. Oro viftas bort och allt är så naturligt och rätt och man får övertala dem om att något är fel om man har det på känn. En bister skata på Södersjukhuset sa till mig och min tjej när vi kom in till gynakuten: "Du. Vi borde ha ett ultraljud stående här i vestibulen för alla mammor som kommer hit vid minsta lilla oro". Med just de orden. Sen undersöktes min tjej. Och det var fel med fostret dagen innan tolfte veckans slut. Och nu sitter vi här.

Min forna svägerska Katrin Zytomierska har en av Sveriges största bloggar. Hon ska bli mamma samma datum som jag skulle ha blivit pappa. Och skriver i sin blogg: "Det finns ju fan inget lättare än att skaffa barn. Men det är som allt annat. Det har med personlighet och inställning att göra. Samma med missfall."
Jag blir så oerhört ledsen när jag läser det. Inte arg. Bara ledsen. För hon fortsätter bygga bilden av att bara misslyckade personer får missfall. Odlar utanförskapet för såna som mig och min tjej.

Att få missfall är inte så farligt egentligen. Och jag tycker att vi ska sluta viska och vara hemliga med det. För hur vidrigt det än är blir det ännu värre att bära det ensam.
Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer.
För en sak vet jag: tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad en gång.
CALLE SCHULMAN

Det är det här med att man blir tillsagd att vänta med att dela med sig av beskedet att man väntar barn som jag fastnade för. Vi gjorde det med Alice och det kändes lite jobbigt men var helt ok. Men nu, när vi har varit med om det värsta som kan drabba en förälder, så har både jag och D ändrat åsikt. Även om blixten inte slår ner två gånger, även om det inte finns några medicinska skäl att tro att jag inte kan bära ett barn en normal graviditets längd ut, så vet vi nu hur det känns att inte få ett barn när graviditeten tar slut. Och Calle har så rätt i att det enda vettiga är att ta både glädjen och sorgen när den kommer.

Så det ska vi göra, och därför blir ni läsare (och våra familjer såklart) de första som får veta när det blir ett blått streck i rutan. För projektet att skaffa ett barn till har redan startat. Ett barn till, inte ett nytt barn. Ingen kan någonsin ersätta Alice, lika lite som någon människa kan ersättas av en annan. Men ett levande barn kan kanske på något sätt hjälpa till att lindra sorgen efter det som inte fick stanna fast hon var så efterlängtad och älskad. Från det första blåa strecket, och till och med innan det var Alice mittpunkten i våra liv, fast vi inte ens visste vem hon var då.