Om att känna sig misslyckad
"Lika unika som nyblivna föräldrar känner sig - lika unika känner sig föräldrar till ett barn som blivit fel. Lika unikt misslyckade."
Jag tycker inte om att han skriver "ett barn som blivit fel", för några sådana barn finns inte. Sjuka barn, handikappade, oönskade barn och döda barn, ja. Men ett barn kan aldrig vara ett fel.
Nog om det, för det var egentligen en annan del av citatet som jag fokuserat på - ordet misslyckande. Precis så känner jag mig, som en unikt misslyckad förälder. Det är ju så lätt att bli med barn för de flesta, och alla dessa andra föräldrar kan ta för givet att vid slutet av graviditeten kommer familjen att ha utökats med en ny liten individ. Visst tror jag att många oroar sig, det gjorde jag också. Men jag tror ändå att de flesta tänker: det händer inte i vår familj. Och det gör det ju oftast inte heller.
Men jag misslyckades. Jag klarade inte av att bära mitt barn så länge att hon kunde överleva utanför min kropp. All vår längtan och kärlek, alla förberedelser och lyckliga fantasier om hur livet skulle bli i oktober 2009 då vårt första barn skulle födas, och det faktum att jag följde alla råd jag kunde hitta om hur jag bäst skulle ta hand om mig själv och Bönan var förgäves. Det hjälpte inte ens att jag försökte hålla mig lugn under tiden på sjukhuset, i ambulansen och i förlossningsalen, så att mina stresshormoner inte skulle spridas till vårt barn. Att jag tog mig samman och fokuserade på att hon, när nu förlossningen inte gick att stoppa, skulle komma ut så fort som möjligt så att läkarna kunde ta över. Jag misslyckades ändå. Alice föddes för tidigt och hon dog på mitt bröst.
Jag är en misslyckad mamma. Och skammen bränner i mig varje gång jag ser lyckliga småbarnsfamiljer och känner avundsjukan komma smygande.
/L
Jag har varit i din situation och jag har känt de där känslorna jag med, men faktum är att vi inte gjort ngt annat än att ha gett liv och att ha älskat våra barn. vi misslyckades inte, vi hade otur i livet.
Icke! Schulman är sen sopa som inte vet vad fan han snackar om. Valet av ord är pinsamt illa för en som har skrivit så mycket och så uppskattat så länge - HAN borde känna sig misslyckad i det här läget!
Läkarna konstaterade att det inte var något fel på dig. Det här är en av alla de onödiga saker som bara händer - läkarna vet inte varför detta sker, således hade du inte kunnat göra något annorlunda. Det kanske är en liten tröst att höra, du vet det här redan. Men jag kan bara säga så här, att med tanke på den kärlek som utstrålade från dig när bönan låg som en tjock kanelbulle i din mage när vi träffades i Göteborg, så var jag avundsjuk på alla de lyckohormoner som bönan i den stunden låg och simmade i :-)
Tack båda två! Jag VET ju att jag inte gjort nåt fel, men hjärnan klarar inte alltid av att övertala hjärtat att det är så..
