Ansikten
Satt och läste det här inlägget hos Tildas mamma i går. Hon (och hennes man när han gästbloggar) skriver så ofta på ett sätt att jag känner igen mig precis. Det är så skönt att liksom se sina egna tankar formulerade av någon annan, det är en av de stora fördelarna med att jag startade den här bloggen och kom i kontakt med andra föräldrar med ett barn för lite.
Hur som helst, inlägget handlar om vanan, eller kanske ännu hellre; behovet av att leta efter sitt barns drag i andra människors ansikten.
Jag känner igen det behovet så väl. Än klarar jag inte riktigt av att titta på små barn i den ålder Alice borde ha varit för att försöka skapa mig en bild av hur hon hade sett ut om hon hade fått växa till sig, men jag tror att jag så småningom kommer att göra det. Titta på de små ansiktena och förställa mig henne med rundare kinder, fundera på vilken färg hennes ögon och hår skulle ha fått. I bland önskar jag att jag kunde mata in bilderna på henne i ett sånt där dataprogram som man kan få se på tv, där de tar fram en hypotetisk bild av hur en person skulle se ut när hon/han blev äldre. Tänk att få se henne som bebis, treåring, sjuåring, tonåring, i den ålder jag var när hon föddes. Tanken gör mig både glad och ledsen samtidigt.
Den dagen Alice får ett syskon kommer vi garanterat att sitta där och leta efter hennes drag i första hand, och våra egna i andra. Jag vänder och vrider på fotona som hennes farbror och pappa tog på sjukhuset, försöker jämföra dem med bilder på mig själv som nyfödd. Jag var visserligen också liten då, men ändå så väldigt mycket större och rundare, och det är så svårt att se den likhet mellan oss som Alices mormor säger att hon ser. Jag ser mig själv i spegeln och letar och letar efter Alice där, men jag ser henne bara i hennes pappas ansikte. De har samma lilla grop under näsan, och det är något med näsan och kinderna som jag också känner igen som hans drag. Men nog är det nåt med ögonens form som liknar mina?
Egentligen spelar det ingen roll. Hon är min, vår, mitt vackra lilla barn.
/L
Liten Alice
Liten Lina
Hur som helst, inlägget handlar om vanan, eller kanske ännu hellre; behovet av att leta efter sitt barns drag i andra människors ansikten.
Jag känner igen det behovet så väl. Än klarar jag inte riktigt av att titta på små barn i den ålder Alice borde ha varit för att försöka skapa mig en bild av hur hon hade sett ut om hon hade fått växa till sig, men jag tror att jag så småningom kommer att göra det. Titta på de små ansiktena och förställa mig henne med rundare kinder, fundera på vilken färg hennes ögon och hår skulle ha fått. I bland önskar jag att jag kunde mata in bilderna på henne i ett sånt där dataprogram som man kan få se på tv, där de tar fram en hypotetisk bild av hur en person skulle se ut när hon/han blev äldre. Tänk att få se henne som bebis, treåring, sjuåring, tonåring, i den ålder jag var när hon föddes. Tanken gör mig både glad och ledsen samtidigt.
Den dagen Alice får ett syskon kommer vi garanterat att sitta där och leta efter hennes drag i första hand, och våra egna i andra. Jag vänder och vrider på fotona som hennes farbror och pappa tog på sjukhuset, försöker jämföra dem med bilder på mig själv som nyfödd. Jag var visserligen också liten då, men ändå så väldigt mycket större och rundare, och det är så svårt att se den likhet mellan oss som Alices mormor säger att hon ser. Jag ser mig själv i spegeln och letar och letar efter Alice där, men jag ser henne bara i hennes pappas ansikte. De har samma lilla grop under näsan, och det är något med näsan och kinderna som jag också känner igen som hans drag. Men nog är det nåt med ögonens form som liknar mina?
Egentligen spelar det ingen roll. Hon är min, vår, mitt vackra lilla barn.
/L
Liten Alice
Liten Lina
Kommentarer
Postat av: Sofia
Men jösses! Jag tycker att ni är superlika på bilderna!!! Verkligen lika!!!!
Postat av: Petra
Först tittade jag på fotona av Alice, sen läste jag texten och det är PRECIS som du säger... ögonen. Det är du. Nu har jag ju inte studerat Davids utseende så mycket men ditt har jag ju sett ganska ofta om man säger så ;-). Det var min ärliga första reaktion som jag inte kunde sätta ord på och sen skrev du det.. ögonen. Så rätt.
Kramar från Dalarna och en Petra som inte kan sova, sitter och stickar handledsvärmare och har TRE snarkande pojkar i sängen, gissa vem som är värst. Det är inte Bamse eller Pontus iaf ;-)
Trackback
