Snurriga tankar och statistik

Med förkylning, graviditetsillamående och tusen tankar om en framtid som vi inte vet så mycket om men har stora förhoppningar på snurrande i tankarna har det inte varit lätt att ta mig tid att sitta ner och blogga.

Tänker på Alice när jag vaknar och när jag ska somna, försöker att närma mig minnena av de där dagarna på sjukhusen för att se om jag klarar av att skriva om dem än, men nej. De är för färska, gör fortfarande för ont. Jag vill skriva ner allt, men det får vänta ett tag till.

Försöker göra upp planer på hur jag skulle kunna hantera nya tragedier om de skulle slå till. Jag vet hur jag hanterar att få ett barn som föds frisk men pyttelitet och dör i nästan vecka 24, men sen då? Hur kan jag hantera ett missfall, ett handikappat barn, ett som dör i magen sent i graviditeten eller en älskad liten en som föds frisk i rätt tid men dör i sömnen efter två veckor? Jag är rädd för allt det där som jag vet kan hända men som inte hänt oss.

Statistiken tröstar bara delvis. Att de flesta som förlorat ett barn av mer eller mindre oförklarlig anledning kan få både ett, två och tre friska efteråt klänger jag fast vid, men blixten kan slå ner två gånger på samma plats. I samma familj.

Det finns inget som säger att det inte ska gå bra den här gången, upprepar jag för mig själv. Men det fanns inget som sa att det som hände vår älskade lilla Alice skulle hända, heller. Inget som de känner till ännu, i vilket fall. Något var det ju som hände, men ingen kan säga vad. Och det som ingen kan upptäcka och förhindra kan lika gärna hända igen.

Men jag försöker vara inställd på att allt ska gå bra, och på att Ärtan ska känna sig så översköljd med sin mammas kärlekshormoner att h*n ska stanna i "Hotell Magen" tills h*n klarar att själv ta sig ut till den Stora Världen där mamman och pappan längtar och väntar och älskar.

/L

Kommentarer
Postat av: Lina - Mamma till ängeln Emilia

Nej gud, det är verkligen inte samma sak grav nr 1 och 2.

Denna grav går fortare med tanke på att tankarna i huvudet snurrar men samtidigt så försäker jag ändå glädjas.

Snarare: jag är glad men jag vet inte om vårat 2a barn kommer att leva.



Jag går också runt och tänker att detta barn kanske har ngn sjukdom eller typ downsyndrom.

Vad fan gör jag då, seriöst?

Från att ha fått vårat första som dog till att få vårat andra som är sjukt.

Nej vet du vad!



Mår du bra annars?

Kram Lina

2009-12-14 @ 09:42:57
URL: http://hormonmonstretlina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0