Magbild x 3
V 35+0
V 36+0
V 37+0
Och som ni kanske ser har jag klippt mig igen.
/L
Vackra Lina, det är så nära nu! Och ju närmare det kommer, desto längre bort känns det. Förlossningar har ju inte direkt varit något positivt laddat, och även om allt, verkligen allt, pekar på att ni kommer få ha en frisk och levande bebis i famnen när den här förlossningen är över, måste det vara så mycket smärta kring hela situationen -
Förstår du hur jag tänker? När dina tidigare graviditeter närmat sig förlossning, har det varit så otroligt mycket smärta och oro. Det är klart att den känslan måste finnas kvar nu, även om ni för första gången längtar efter det. Allt har tidigare förvandlats till en mardröm när det blivit dags för barnen att födas (alldeles för tidigt!), hela du minns det och oron måste vara så stark. Jag önskar verkligen att du skulle slippa det, och att du aldrig behövt gå igenom det du, ni, redan genomlevt.
Men nu kommer jag ge dig världens konstigaste råd (även om jag egentligen är allergisk mot att ge råd): försök att våga vara i ångesten. Inte skjuta den åt sidan eller försöka hålla undan den. Den är vidrig och hemskt och outhärdlig, men försök iallafall, för det är enda sättet att till slut slippa den. Som någon annan sa tidigare, oron kommer alltid finnas, den försvinner inte för att bebisen föds frisk och fin (om något så ökar det ångesten, särskilt -föreställer jag mig- om man vet hur det är att förlora någon så älskad) och den oro ni bär genom era erfarenheter kommer vara så tung att leva med om ni inte får hjälp med att komma genom den (genom, inte hantera, inte döva, inte vifta undan). Då kommer den förvisso säkert ändå att dyka upp, men blir så mycket lättare att leva med.
Men.
Jag önskar jag kunde krama om er ordentligt, och jag önskar att du skulle orka med ännu ett sånt där strålande leende som på den tidigare magbilden. Ni är så fina!
Och jag hoppas att Mini väljer att komma ut snart, frisk och fin, så att hon kan ge sina föräldrar en tröstande kram.
KRAM!
