livetefteralice

Eftersom jag inte har skrivit på flera dagar börjar jag med att säga att vi mår bra.

Eller rättare sagt: jag mår sådär, men Mini mår bra. Och det vet vi eftersom vi åkte in akut till förlossningen på påskdagens morgon. Mini ändrade helt plötsligt sina sovvanor den natten, och jag tyckte att hennes rörelser var så svaga och att hon regagerade långsamt på allt som vanligtvis får henne att vakna till. När klockan var halv fyra eller så hade paniken växt sig så stor att jag väckte D, och vi försökte tillsammans att få reaktioner från magen, men det gick inget vidare. Så, vi gick upp och jag ringdse förlossningen, där de sa att det bara var att komma in. Tack och lov började Lillan röra sig lite mer redan i taxin till Ackis, men jag blev ändå inte lugnare förrän jag fått bekräftat att hennes hjärta slog som det skulle. Vi fick träffa en underbara läkare också, som gjorde ultraljud på Minis hjärta, mätte hennes storlek och visade att hon har gott om fostervatten, vilket tyder på att moderkakan mår bra. Han lät oss också titta på hur hon rörde händerna uppe vid ansiktet och svalde fostervatten, och jag fick intrycket av att det bara var för att lugna oss och inte alls något som ingick i undersökningen. Och det funkade :) Vi fick också profilbilder på Mini med oss hem:



Så vad var det som hände i lördags då? Tja, så vitt jag förstår så har hon helt enkelt börjat sova djupare under längre perioder, och då sjunker hon ner mot min ryggrad och känner inte lika tydligt att vi petar på henne eller att jag vänder på mig. Det har varit så sedan dess, men hon har svarat på det mesta jag gjort med små mjuka buffar, så jag har kunnat sova relativt lugnt de senaste dagarna (förutom när alla krämpor jag har i kroppen så här sent i graviditeten väcker mig).

Det finns också några andra saker som dämpar oron lite. Dels sa min barnmorska att dr S (som satte in och tog ut mitt cerklage) hade skrivit en anteckning i min journal om igångsättning några dagar efter v 40+0, om jag är väldigt orolig, och dels så sa barnmorskan vi träffade på förlossningen (ännu en underbar representant för vårdpersonalen på Ackis) att hon tvivlade starkt på att jag skulle tvingas gå över tiden. Hon förklarade samma saker som läkaren på bedömningsmottagningen om att de helst inte försöker sätta igång en helt omogen gravid, men att det borde tas ned i beräkningen hur dåligt jag mår. Och hon sa allt det där på ett pedagogiskt och medkännande sätt, som gjorde att jag kunde ta in det och fick mig att hoppas.

Och så är det den här oansenliga saken, som står på makens nattygsbord:

Det är alltså en plastrulle som det har varit paketsnöre på, och D har upptäckt att med den så kan han höra Minis hjärtslag! Så nu övar han på det varje dag, och eftersom vi har lyssnat på hennes hjärta så många gånger med doppler och andra apparater så vet vi ungefär hur många slag i minuten hon brukar ha. Och det är fantastiskt, för även om hon är stilla just när han lyssnar, så blir vi tryggare av att veta att hjärtat slår normalt, och dessutom brukar hon börja böka omkring efteråt. :)


Så, jag kan i alla fall känna mig relativt trygg det, och med att jag inte måste gå till vecka 42 och riskera att moderkakan ger upp, och det är det jag har varit och är mest rädd för. Fast jag hoppas ändå på att veckan som kommer ska visa sig bli den då Mini föds. Det är ju trots allt i vecka 38 som bebisar räknas som fullgågna, och det normala är att de föds mellan 38+0 och 41+6 enligt mina "vänta barn"-böcker. Och jag vill såklart helst att Lillan ska komma ut på eget bevåg, men om jag får igångsättning så kommer jag också att bli jätteglad, för oavsett hur hon kommer ut så betyder det att vi får se med våra egna ögon att hon lever och mår bra.

Och det är allt som betyder nåt just nu - att veta att hon lever och mår som hon ska.

/L