Det spelar ingen roll

Det spelar ingen roll att allt har sett jättebra ut med Mini hittills
Det spelar ingen roll att ultraljudet jag var på den 19:e visade en frisk och väldigt livlig bebis med bra blodflöden i navelsträngen.
Det spelar ingen roll att det bara var tre dagar sedan jag var hos barnmorskan och fick höra att Mini har helt normala hjärtslag.
Det spelar heller ingen roll att lilla fröken lever rövare i magen på nätterna och mornarna, och gör sig påmind under dagarna och kvällarna också - med stora och små knuffar och hicka.
Och tyvärr, så spelar det ingen roll att ni är så många som tror så starkt på att det kommer att sluta lyckligt och att jag och D den här gången kommer att få ta med oss ett levande barn hem från sjukhuset.

För vi är livrädda ändå. Livrädda för att förlora henne innan hon föds, och därför vill vi att hon ska komma ut av sig själv snart. Helst igår.

Visst försöker vi säga till varandra att det inte finns något som tyder på att just vi ska drabbas av plötslig spädbarnsdöd i magen och att risken är så fruktansvärt liten, speciellt som vi faktiskt inte gått tiden ut ännu. men det fungerar ju inte alltid.

För vi har ju redan drabbats av min cervixincufficiens, och det inte bara en utan två gånger. Alice dog på grund av den, och det gjorde Eskil och Max också. Pojkarnas död hade inget att göra med att de var tvillingar, bara med att de föddes alldeles för tidigt för att ha en chans att överleva utanför magen. Och cervixinsufficiens är väldigt ovanligt, och går idag inte att upptäcka förrän tragedin redan har inträffat (och dessutom flera gånger, eftersom det är svårt att ställa diagnosen baserat på att ett föräldrapar "bara" har förlorat ett barn).

Precis som med plötslig  spädbarnsdöd i magen - plötsligt händer det bara, och det finns inget sätt att ta reda på om just jag befinner mig i riskzonen. Visst, jag varken röker, är förstföderska, överviktig eller över 35 år gammal (de riskfaktorer som man vet kan orsaka att barn dör i magen). Mini verkar ha en frisk moderkaka, och blodflödet i navelsträngen ser som sagt bra ut, hon har vad vi vet inte heller några missbildningar eller kromosomavvikelser, och varken jag eller hon har några infektioner.

MEN, och det är här rädslan ligger: för 10 procent av de barn som dör i magen innan de föds kan man inte hitta någon orsak. Och det kan drabba mammor som i övrigt är fullt friska.

Och statistiken står som ni vet inte alls på vår sida. Så vi blir glada varje gång Mini visar attt hon mår bra, och varje gång jag får något som ens liknar ont i magen (ifall det skulle vara en förvärk). Och vi är konstant på spänn och vill bara att det här ska vara över snart, att hon ska födas så att vi kan se med egna ögon att hon mår bra.

Vår älskade lilla tjej - vi längtar efter dig så mycket. KOM UT!

/L

Kommentarer
Postat av: Mamma till Norah, lillebror och Lilla O

huvudet på spiken, Lina. man kan inte tro det helt ut eller släppa oron innan man har ett sprattlande knyte i famnen.



nu har ni väntat länge nog!



styrkekramar o tankar till er för sista svängen.

2012-04-01 @ 11:31:14
Postat av: karro

Nej. Det spelar ingen roll. Har man aldrig fått uppleva att få.ett levande barn med sig hem från BB tror man sig aldrig få göra det. Vi vet alla risker, att inget är rättvist o rädslan går.aldrig att trolla bort. Styrkekramar

2012-04-01 @ 11:58:49
Postat av: mamma

Håller med båda föregående talare.Kramar.... Heja Mini.

2012-04-01 @ 12:53:29
Postat av: Tess W

Mina barn är 11, 9 och 3år och tyvärr Lina oron för dem kommer aldrig att släppa för mig för det ingår i mamma och pappa rollen att alltid fundera över vad som kan hända dem. MEN naturligtvis är det skillnad för er som förlorat tre barn så det är klart eran oro är på ett högre plan och DEN oron hoppas jag att ni kan släppa när mini är ute!!



Håller alla tummar och tår för er alla tre!

Hoppas hon behagar komma snart du får väll lägga dig och knäskura golvet eller nåt annat ansträngande ;)



Stora kramar Tess W

2012-04-01 @ 13:22:21
Postat av: Malin

2012-04-02 @ 18:42:51
Postat av: Malin

Förlåt blank kommentar... Slant på tangenterna! Vad jag skulle skriva var att jag förstår er oro, den är absolut befogad. Sen när Mini är (förhoppningsvis) lyckligt och väl ute tar en annan oro vid, men den är nog inte lika tung att bära. Kom igen nu Mini, är det inte dags att komma ut och ta en titt på dina föräldrar? =)

2012-04-02 @ 18:45:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0